Bosniens grundlag diskriminerar

Strax före jul slog Europadomstolen i ett viktigt avgörande fast att Bosnien och Hercegovinas författning är diskriminerande. Bosniens konstitution, som är en produkt av Dayton-avtalets ingående 1995 som syftade till att få ett slut på stridigheterna mellan serber, kroater och bosnier, skiljer på å ena sidan ”de konstitutiva folken” serber, kroater och bosniaker och å andra sidan ”övriga” som består av judar, romer och andra nationella minoriteter samt människor som inte anser sig ha någon särskild etnisk tillhörighet.

När Dervo Sejdic och Jacob Finci, som är av romsk respektive judisk härkomst och födda och bosatta i Sarajevo, nekades av den centrala valkommissionen att ställa upp som valbara kandidater till presidentrådet och till parlamentets andra kammare, folkens kammare (”Dom Naroda”), anmälde de Bosnien och Hercegovina för att bryta mot diskrimineringsförbudet i Europakonventionen. Diskrimineringen bestod i att Sejdic och Finci nekades sina politiska rättigheter genom att den bosniska konstitutionen föreskriver att enbart representanter för de konstitutiva folken får inväljas i presidentrådet och i folkens kammare. Europadomstolen, som på grund av målets dignitet sammanträdde i stor sammansättning (i så kallad stor kammare), gick på Sejdic och Fincis linje och konstaterade att de blivit diskriminerade i relation till sina politiska rättigheter i enlighet med Europakonventionens artikel 14 i kombination med artikel 3 i tilläggsprotokoll 1 samt artikel 1 i tilläggsprotokoll 12.

Läs rättsfallet Sejdic and Finci vs. Bosnia and Herzegovina (application nos. 27996/06 and 34836/06) här. Du kan även se målets muntliga förhandling som ägde rum i juni 2009 här. Här kan du läsa om Civil Rights Defenders pågående insatser i Bosnien. Du kan även läsa om vad svenska medier rapporterat om fallet här, här, här och här.

Med detta inlägg, som får symbolisera hur viktigt det är att ständigt arbeta för människors lika värde och att det också ger resultat, avslutar jag blogginläggen för i år. Nu tar jag ledigt från bloggskrivandet ett par veckor och återkommer i slutet av januari. Stort tack till alla er som läst, refererat till och kommenterat mina inlägg och Gott Nytt År – vi ses och hörs 2010!

God Jul och Gott Nytt År!

Ett stort tack till alla er som på olika sätt bidragit till att under hösten göra vår nystart som Civil Rights Defenders mer framgångsrik än vad vi vågade hoppas på. Sedan namnbytet i början av september har vi lyckats värva över tusen bidragsgivare till organisationen vilket får betecknas som en mycket bra start på vår insamlingsverksamhet, som syftar till att stärka vårt oberoende och vårt viktiga arbete för de mänskliga rättigheterna i Sverige och världen. Ett bra exempel på vad vi har lyckats uppnå under hösten är vår konferens för och med ryska människorättsförsvarare, som hölls i Stockholm i slutet av oktober. De rekommendationer vi och andra konferensdeltagare lämnade till det svenska EU-ordförandeskapet fick bra genomslag då de togs upp i samtalen med Ryssland under det EU-toppmöte som hölls i mitten av november.

Vi tar nu en välförtjänt julledighet för att kunna fortsätta vårt arbete med nya krafter under 2010. Det kommer att komma inlägg under bloggen under helgerna men inte så regelbundet. Nästa inlägg kommer i mellandagarna och det kommer att handla om ett intressant aktuellt avgörande i Europadomstolen som rör diskriminering i Bosnien.

Mina kollegor och jag önskar er alla en God Jul och Gott Nytt År!

Homofobi inom svensk idrott

I Storbritannien har en av landets mest meriterade rugbyspelare, Gareth Thomas, kommit ut som homosexuell. Hans mod applåderas av många samtidigt som det framhålls hur tragiskt det är att det ska behövas mod för att på 2000-talet våga berätta om sin homosexualitet. Men homofobin är fortfarande utbredd och särskilt inom sporten och i synnerhet i ”manliga” sporter som rugby men även fotboll och ishockey. Vad gör svenska idrottsförbundet och svenska idrottsföreningar för att motarbeta homofobi inom sina respektive organisationer? Hur länge ska svenska homosexuella idrottare behöva leva i förnekelse bara för att homofober tillåts sätta agendan för vår största folkrörelse? Jag vill se någon av elitklubbarna kliva fram som föredöme och visa att de står upp för alla sina lagkamrater. Det borde vara en självklarhet.

Talande tystnad

För tre dagar sedan överlämnade regeringen förslaget till en förändrad grundlag till riksdagen. Förslaget är resultatet av flera års arbete över partigränserna där, i känd svensk tradition, konsensus har varit ledstjärna för slutresultatet. Och det märks. Förslaget innehåller många positiva förändringar, till exempel i förhållande till domstolarnas oberoende och lagprövningsrätten, men istället för en fin ask med belgisk choklad fick vi en aladdinkartong – helt okej men ganska intetsägande. Grundlagsreformer sker, med rätta, sällan. Författningen är nationens ryggrad och medborgarnas yttersta verktyg för att reglera den makt de i förtroende överlämnat till sina makthavare. I Sverige verkar emellertid tilltron till den goda staten vara så stark att intresset för konstitutionella frågor är ganska svalt. Det har också präglat bevakningen av grundlagsutredningens arbete som ändå försökt att stimulera till diskussion och debatt på bred front. Det återspeglas också i det faktum att regeringens proposition möts med en gäspning och ingenting annat.

Till skillnad från flera andra anser jag att det inte är nödvändigt att uppnå enighet ens i en så viktig fråga som våra grundlagar. Det kan t o m vara direkt kontraproduktivt. Vad för mening finns det i en aktiv samhällsdebatt när slutprodukten redan är färdigförhandlad och parterna låsta i sina överenskommelser och i sin kohandel?

Människorättsförsvarare misshandlade

För ett tag sedan nämnde jag Nachitjevan i ett av mina inlägg och att jag skulle återkomma i ämnet (läs inlägget här). Nu är det dags. Återigen har nämligen människorättsförsvarare åkt på stryk av en folkmobb i den lilla azerbajdzjanska exklaven (se karta här). Det var de båda männen Ilgar Nasibov och Vafadar Eyvazov från Democracy and NGO Development Resource Centre som utsattes för våld av ett femtiotal idrottsstudenter i samband med att de skulle arrangera ett seminarium på universitetet i Nachitjevan om den utbredda korruptionen på just nyss nämnda universitet. Seminariet finansierades av norska ambassaden i Azerbajdzjan (som trots, eller tack vare, sina oljeintressen är mycket aktiv) och Ilgar Nasibovs fru, Malahat Nasibova, mottog nyligen den norska Raftostiftelsens människorättspris för sina journalistiska insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i landet.

De båda männen fördes till sjukhus med skador på bland annat revbenen. Läkare vägrade dock att behandla dem, sannolikt efter påtryckningar från regimen.

För något år sedan utsattes två modiga kvinnliga människorättsförsvarare från Baku (Azerbajdzjans huvudstad) för en liknande attack. De hann knappt ut ur planet på flygplatsen i Nachitjevan innan en ditkommenderad ”allmänhet” började slå de två kvinnorna. Ledarklanen i Azerbajdzjan, Aliyevs, är från Nachitjevan som alltså är en exklav, d v s en region som tillhör Azerbajdzjan men som är separerad från landet. Människorättssituationen i Azerbajdzjan är illa men det är inget mot vad den är i Nachitjevan, där människorättsförsvarare knappt kan verka och om vilken det finns få rapporter skrivna. Vi har vid flera tillfällen planerat att åka dit i samband med att vi besökt landet men det har av olika skäl inte gått att genomföra. Eftersom det är så slutet är det också svårt att bege sig dit utan att utsätta de människor vi träffar för stor fara. De riskerar inte enbart stryk utan också att bli trakasserade och satta i fängelse för påhittade anklagelser.

Azerbajdzjan och den svåra situationen för människors rättigheter i landet borde få mer uppmärksamhet av Sverige och omvärlden. Tyvärr är det väl så att landets enorma rikedomar, som framförallt kommer den korrupta regimen till del, gör att ekonomiska intressen än en gång får högre prioritet än demokrati och mänskliga rättigheter.

Bloggare riskerar dödsstraff

En vietnamesisk bloggare och demokratiaktivist, Nguyen Tien Trung, riskerar att dömas till döden för att ha ”försökt störta folkets regering”. Rättegången inleds troligen i slutet av december. I Vietnam, som i så många andra länder, slår regimen ner på kritiska röster och utmålar dem som fiender till staten och/eller terrorister. Den vietnamesiska regeringen, som har mycket litet med folket att göra, har satt stor press på landets människorättsförsvarare och det finns ingen yttrandefrihet. Människorättsorganisationer tillåts inte. Trycket verkar dessutom ha ökat under den senaste tiden.

Här är en länk till ett upprop för att Trung ska friges. Använd din röst för att hjälpa de som inte får höras.

Muslimer i Stockholm och 10 andra städer

Open Society Institute (OSI) har idag släppt rapporten ”Muslims in Europe: A Report on 11 EU Cities”, som belyser muslimers situation i EU ur en mängd olika perspektiv. Bland annat skrivs det om den omfattande diskriminering de utsätts för. Jag har inte hunnit läsa den men vi samarbetar mycket med OSI och deras rapporter är normalt av hög kvalitet. Läs också vad brittiska The Guardian skriver om den här.

Open Society Institute grundades av miljardären George Soros och Aryeh Neier, en av de USA:s främsta människorättsförsvarare och grundare av Human Rights Watch och tidigare chef för American Civil Liberties Union (ACLU), är organisationens nuvarande chef. De båda var också med och grundade Helsingforsrörelsen.

Låt de utsatta berätta

Efterspelet till krigen på Balkan har bidragit till ett antal domar vid krigsförbrytartribunalen i Haag och ett fåtal sådana i de nationella domstolarna i regionen. Förövarna har fått ge sin bild av krigen men offer och anhöriga har haft små möjligheter att ge sin beskrivning av de fasor de upplevt. Rättegångarna har inte verkat som en katalysator för en bredare debatt i de respektive länderna om vad som hände under krigen och de har bland befolkningen inte heller betraktats som en mekanism för att få fram sanningen. Mer än ett decennium efter krigen i forna Jugoslavien är tusentals offer oidentifierade och många av förövarna går fria. Det är därför angeläget att dokumentera vad som faktiskt har skett genom att låta människor från alla involverade länder berätta om de hemskheter de varit med om. Det är svårt att föreställa sig hur man annars ska uppnå försoning mellan folken och undvika nya sammandrabbningar i framtiden.

Mot bakgrund av ovanstående har det civila samhället i länderna i det forna Jugoslavien gått samman kring ett initiativ för en regional sanningskommission, RECOM. På sikt måste ländernas regeringar ta över initiativet och för det krävs påtryckningar från bland annat EU. Därför anordnades häromdagen en konferens i Bryssel där vår samarbetspartner sedan länge, Natasa Kandic, var en av talarna. Läs mer om evenemanget och RECOM här. Natasa, som är en av de främsta människorättsförsvararna i världen, är chef för Humanitarian Law Centre i Belgrad och var nyligen hos oss på ett frukostseminarium för att prata om RECOM. I samband med det gjorde P1:s Människor och tro en intervju med Natasa.

Inga vidare vårdare

Skaraborgs tingsrätt har fällt tre vårdare vid häktet i Mariestad för tjänstefel, se här, här, här och här. Det var i fjol som vårdarna upptäckte att en 23-årig frihetsberövad man hade hängt sig i ett lakan på toaletten. I stället för att lyfta ner honom och göra återupplivningsförsök lät de honom hänga till ambulanspersonal kom och tog ner honom. Mannen dog på sjukhus två dagar senare.

Fallet är upprörande på flera sätt. För det första avslöjar det en människosyn som inte får finnas hos myndighetspersonal – särskilt inte på en institution som har att ta hand om människor som befinner sig i ett mycket utsatt läge som frihetsberövade, varav många också är traumatiserade, påverkade eller allmänt ur balans. Det är inte en fråga om instruktioner utan om grundläggande värderingar. Här måste vi också fråga oss om det är en följd av en utveckling inom svensk kriminalvård under senare år där hårda tag snarare än vård är modellen. För det andra visar det på en oroväckande inställning hos våra rättsvårdande myndigheter när det krävs att fallet uppmärksammas av media för att åtal ska väckas. Staten har långtgående skyldigheter enligt internationell rätt att utföra noggranna förundersökningar och utreda eventuellt ansvar när människor dör eller skadas som en följd av ett myndighetsingripande.

Kriminalvården sägs ha skärpt sina rutiner som en följd av detta och andra dödsfall på svenska häkten. Det är viktigt att detta nu följs upp av utomstående granskare. Dessutom bör polisen i allmänhet och åklagarna i synnerhet bli bättre på att utreda och åtala i fall som det här. Sveriges åtaganden enligt internationell rätt och de mänskliga rättigheterna måste självfallet följas. Det är inte enbart en allvarlig rättsfråga för Sverige utan också en allvarlig förtroendefråga för rättsväsendet – blotta misstanken om att polis och åklagare behandlar sina kollegor inom de rättsvårdande myndigheterna på ett mer fördelaktigt sätt än övriga medborgare kan leda till mycket stora trovärdighetsproblem för berörda myndigheter.

Vitrysk journalist mordhotad

Den vitryska journalisten Irina Khalip har utsatts för mordhot. Det sätt på vilket hoten har framförts tyder på att förövaren har haft Irina under noggrann övervakning. Anledningen till hoten är sannolikt hennes artikel om en komplicerad arvstvist efter en georgisk miljardär, som bland annat involverar vitryska KGB, en engelsk lord, en rysk oligark och en amerikansk advokat som nyligen satt 18 månader i vitryskt fängelse. Irinas artikel publicerades i dagens Novaja Gazeta, som först var tveksamma till om de skulle publicera den men inte såg någon annan utväg efter det att Irina, som är Novaja Gazetas vitryska korrespondent, hotats till livet. Här är en engelsk översättning av artikeln samt bakgrundsinfo.

Det är viktigt att hot och andra attacker mot journalister och andra människorättsförsvarare uppmärksammas. Det handlar ytterst om mer än de som utsätts och det handlar också om mer än enbart rätten till yttrandefrihet – det arbete de utför, ofta med risk för sina egna och sina anhörigas liv, syftar till att upprätthålla de grundläggande demokratiska och rättsstatliga värden som gör att vi fria människor kan fira en dag som den här, människorättsdagen 10 december. Det var den 10 december 1948 som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lades fram av generalförsamlingen. Så, ta en stund under dagen och tänk på människor som Irina som inte har samma förutsättningar som du att fira denna dag men som ägnar och riskerar sitt liv åt att förändra sin och sina medmänniskors situation till det bättre.