Nätpublicering av misstänkta brottslingar hotar rättssäkerheten

21 02 2012

Foto: Elisabeth Ohlson WallinEn av rättsstatens mest grundläggande principer är den om att varje människa misstänkt för brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen bevisats i en rättvis rättegång. Principen kan ibland vara svår att upprätthålla eftersom vi människor tycks ha ett omåttligt intresse för kriminalitet och kriminella. TV-program som Efterlyst i TV3 och det amerikanska Cops drar många tittare, som får sin belöning i form av ingående beskrivningar av människans mörkare sidor och en chans att få hjälpa polisen att hitta de skyldiga. Utbredd användning av ny teknik, som avancerade övervakningskameror och mobiler med både kamera och videofunktion, ger både brottsutredande myndigheter och media tillgång till bildmaterial på både brott och misstänkta gärningsmän på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Genom exponering av dessa bilder bland hundratusentals, ja miljontals, tittare över både kommun-, läns- och landsgränserna hoppas polis och åklagare på fler uppklarade brott och medierna på ökade tittarsiffror och försålda lösnummer. Men den som exponeras riskerar att av allmänheten för alltid bli utpekad som kriminell, oavsett om personen är skyldig till det brott han eller hon misstänks för.

Nu har svensk polis upptäckt att de kan dra ytterligare nytta av den nya tekniken genom att på sina hemsidor publicera bilder och filmer på brottsliga gärningar och misstänkta brottslingar – eller, som polisen själv säger, ”gärningsmän”. Det finns förstås fördelar med detta ur ett brottsutredande perspektiv men för den människa som felaktigt hängs ut som kriminell kan konsekvenserna bli ödesdigra. Här hjälper det inte med att polisen säger sig vara säker på att det är rätt person som pekas ut. Själva poängen med och konstruktionen av ett rättssäkert system är att polis, åklagare och domstol inte ska utgöras av en och samma instans. Med det här arbetssättet riskerar svensk polis att i vissa fall få ett slags Judge Dredd-liknande roll, som polis, domare och bödel i ett. I synnerhet eftersom det vi nu ser enbart är början av en användning, som med fortsatt stark teknisk framfart kan utvecklas till att bli betydligt mer omfattande och ingripande än vad vi kan föreställa oss i dag. Det borde särskilt oroa oss att arbetsmetoden har ett så starkt stöd hos gemene man – det är lätt att bli fartblind när inget tar emot.

I stunder då samhället utsätts för stora påfrestningar är det viktigt att myndigheter och politiker inte rycks med i de strömningar som uppstår. Det demokratiska systemet måste vara byggt för att hindra överilade beslut i grundläggande frågor och ha en inbyggd tröghet, som istället möjliggör eftertanke och distans. När kravaller blossade upp i London 2011 ville polisen publicera bilder för att identifiera misstänkta gärningsmän, något som också skedde. Storbritanniens premiärminister David Cameron gjorde då följande uppseendeväckande uttalande:

Today, major police operations are under way as I speak to arrest the criminals who were not picked up last night but who were picked up on closed circuit television cameras. Picture by picture, these criminals are being identified and arrested and we will not let any phony concerns about human rights get in the way of the publication of these pictures and the arrest of these individuals.

Uttalandet visar på betydelsen av att inte överlämna till enskilda politiker och myndighetsutövare att tolka när och hur människors rättigheter kan inskränkas. Om inte det här exemplet övertygar finns det otaliga exempel att studera på hur kampen mot terrorismen efter 11 september 2001 har devalverat skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Att publicera bilder på misstänkta brottslingar på internet är ett intrång i den personliga integriteten. Rätten till privatliv skyddas i exempelvis Europakonventionens artikel 8 och i vår grundlag, regeringsformen 2 kapitlet 6 §. Staten får under vissa förutsättningar inskränka rätten till skydd för privatlivet, till exempel om åtgärden är nödvändig till förebyggande av brott eller för andra personers fri- och rättigheter, och det ska då ske genom lag. Svensk polis samt Datainspektionen menar att det finns lagstöd i personuppgiftslagen (PuL) för att publicera bilder på misstänkta men det råder oenighet mellan myndigheterna kring vilken paragraf det är i PuL som är tillämplig.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut från 2010 (dnr 4787-2009) uttalat att det, för att en bildpublicering ska vara rättsenlig och lämplig i övrigt, krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, att bilderna visar någon som utför vad som objektivt sett är ett brott eller försök till brott och att det för brottet inte ska vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Om det rör sig om särskilt grov brottslighet eller om den misstänkte på goda grunder kan antas vara farlig för allmänheten eller enskilda, anser JO att en publicering undantagsvis vara försvarbar även utan ett så starkt bevisläge. JO anser generellt att publicering av personuppgifter på internet inte kan anses nödvändig för att polisen ska kunna utföra arbetsuppgiften att utreda brott, men att det i enskilda fall och under vissa förutsättningar kan anses nödvändig för att utföra en polisiär arbetsuppgift. Det bör därför krävas att det inte finns något annat realistiskt sätt att komma vidare i utredningen. Tillåtligheten ska, menar JO, i sådant fall bedömas genom att tillämpa den bestämmelse av generalklausulskaraktär som finns i 10 § f PuL (samma lagrum Datainspektionen anser ska tillämpas). (Notera att det från 1 mars 2012 är polisdatalagen som gäller istället för PuL 10 § men att denna nya lag inte heller den innehåller någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på den behandling av personuppgifter som är aktuell avseende polisens publicering av bilder på internet.)  Något som är anmärkningsvärt i JO:s beslut är att JO går längre än vad som föreslogs i Polisdatautredningen (SOU 2001:92) när det gäller hur allvarligt brottet ska vara för att motivera bildpubliceringen. Av hänsyn till integritetsintresset föreslog Polisdatautredningen att gränsen skulle gå vid brott med minst två års fängelse i straffskalan. Det anmärkningsvärda är att JO inte anger något skäl för denna omfattande utvidgning av tillämpningsområdet.

Vissa av de mänskliga rättigheterna är absoluta, som till exempel rätten till skydd mot tortyr, vilket innebär att dessa gäller alla och alltid. Andra rättigheter, som rätten till privatliv, kan inskränkas till förmån för större samhälleliga värden nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det måste då ske genom lag. Det finns flera exempel där Sverige har begränsat skyddet av människors rättigheter utan ett positivt lagstöd, det vill säga där begränsningen direkt framgår i en för ändamålet stiftad lag. Den signalspaning som ägde rum innan den omdebatterade FRA-lagstiftningen trädde ikraft är ett exempel på detta (signalspaningen bedrevs då utan stöd i lag). Polisdatautredningen föreslog i sitt betänkande från 2001 (se SOU 2001:92 ovan) att polisens nätpublicering borde lagregleras men i en senare departementspromemoria (Ds 2007:43) konstaterades att det inte finns något behov av reglering utan att det är upp till polisen själv att överväga förutsättningarna för en publicering.

Mot bakgrund av den tveksamhet som ändå råder kring vilken lagstiftning som är tillämplig i fråga om publicering av misstänkta på internet, är det extra viktigt att lagstiftningen ses över på detta område. Det får inte lämnas ett för stort tolkningsutrymme för hur rättighetsbegränsningar ska utformas av berörda myndigheter. Det kan heller inte vara så, att JO är den som ska fylla rättighetsinskränkande lagar med ett innehåll. Konsekvenserna för den enskilde kan bli så allvarliga att staten måste se till att det finns ett starkt integritetsskydd, precis som den måste se till att ansvariga myndigheter har ett klart och otvetydigt lagstöd för sina ageranden.


Åtgärder

Information




Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: