Dieu Cay är pseudonym för Nguyen Van Hai, en 57-årige före detta militär vars regimkritik ledde till att han hamnade under polisbevakning redan tidigt 2008, knappt två år efter att han tillsammans med andra bloggare grundat Klubben för oberoende journalister. I september 2008 dömdes han till två och ett halvt års fängelse för skattebrott i ett politiskt motiverat åtal och en rättegång som var avgjord på förhand.

Dieu Cay frigavs inte efter avtjänat fängelsestraff i oktober i fjol. I stället hålls han kvar i fängsligt förvar, på okänd ort. Ingen tycks veta hur han mår i dag och myndigheternas agerande är oroande. Civil Rights Defenders uppmanar diplomatkåren i Hanoi att försöka få tillstånd att besöka honom snarast möjligt.

Såvitt är känt har Dieu Cays familj inte fått träffa honom sedan oktober 2010. De har ideligen fått avslag på sina förfrågningar och har inte ens tillåtits ge honom mat och pengar. Inte heller hans advokat har fått tillgång till sin klient med hänvisning till pågående polisutredning. Dieu Cay står nu åtalad för brott mot artikel 88, som är en del av lagstiftningen om nationell säkerhet och som omfattar statsfientlig propaganda.

Sist familjen tilläts träffa honom fanns han på Xuan Loc-fängelset i Dong Nai-provinsen öster om Ho Chi Minhstaden, där han är hemmahörande.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch tilldelade honom Hellman/Hammett-priset 2009 tillsammans med fem andra vietnamesiska aktivister för att hedra deras engagemang för yttrandefriheten och deras mod att stå upp mot förtryck.

Tikhonov och hans flickvän Khasis passar i rollen som förövare. De kallas för ”Patriotiska Bonnie & Clyde” för sitt ultranationalistiska engagemang och det finns därmed tillräckligt motiv för dem att döda en i deras ögon ”landsförrädare” som Markelov, som bland annat har representerat antifascisten Alexander Ryukhin och protesterat mot frigivningen av den ryske officeren och krigsförbrytaren Yuri Budanov. Men det går inte att helt bortse ifrån anklagelserna om felaktigheter i målet. Jurymedlemmar har vittnat om påtryckningar som syftat till att få paret fällt och en domare avsade sig målet i vintras. Både Tikhonov och Khasis har hela tiden hävdat sin oskuld och försökte till och med att ta livet av sig under processen i protest mot anklagelserna. Det kan vara farligt tilltalande att låta sig övertygas om att de misstänkta gärningsmännen också är förövarna när de är våldsbejakande extremister och offren representerar det goda. Svart mot vitt och svårt blir enkelt. Tyvärr är det så illa ställt med det ryska rättsväsendet att det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kan vara riktigt säkra. Vi får istället hoppas att detta speciella undantag från huvudregeln om att människorättsförsvarares banemän går fria är ett fall av rättvisa i ett annars så rättvisefattigt Ryssland. Annars har vi fått bevittna ytterligare ett övergrepp.

Kambodjas 59-åriga ledare Hun Sen har suttit vid makten sedan 1985 (med undantag för en femårsperiod i mitten av 90-talet) och har sagt att han ska göra det till han fyller 90. Chansen, eller risken beroende på ur vems perspektiv man ser det, att han kommer att sitta i 30 år till har ökat i och med rävspelet mot landets opposition. Kritiken mot Kambodjas styre från landets politiska opposition och de människorättsförsvarare som granskar makten och hur den utövas, har svårt att göra sina röster hörda. Det är inte enbart den lagstiftande, styrande och dömande makten som fungerar otillfredsställande i demokratiskt synvinkel – även media brister i sitt oberoende. Desto viktigare att omvärlden skänker genklang åt kritikernas röster men det har hittills varit ganska tyst. Därigenom blir det också lättare för Hun Sen att avfärda kritiken från människorättsorganisationer och andra, som politiska utspel från nickedockor i Sam Rainsys ledband. En sann sydostasiatisk furste i Machiavellis smak.

Det uttalandet kan tyckas något naivt, för att uttrycka sig milt. Men han är inte ensam i sin något förvirrade uppfattning om att han inte är en del av den ökända, misstänkta krigsförbrytaren tillika tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs pr-ansträngningar: Förra tisdagen slängdes Gullit ihop med ett antal brasilianska före detta fotbollsstjärnor i ett lag som spelade en vänskapsmatch i Grozny mot ett tjetjenskt lag med Kadyrov i spetsen och med spelare från Terek Grozny, tidigare landslagsspelare i Sovjetunionen/Ryssland samt den före detta tyska mittfältsstjärnan Lothar Matthäus, som numera tränar det bulgariska landslaget. De brasilianska toppstjärnorna bestod bland annat av Bebeto, Cafu, Denilson, Dunga, Emerson och Romario.

Ramzan Kadyrov, som på goda grunder misstänks för att ha både beordrat och själv torterat och avrättat människor i den nordkaukasiska republiken, utsåg sig själv till lagkapten och lyckades till slut få in bollen i mål efter ett par missade straffsparkar. Kanske folkdansen han bjöd på i pausen tog på krafterna eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra, ni får gissa själva. Men det han framförallt lyckades med var att skapa positiv publicitet och goodwill för sig själv och sin hårdföra regim genom att få de före detta fotbollsstjärnorna att uppträda likt djur på cirkus inför en lyrisk publik på Groznys fotbollsstadion. De avdankade fotbollsproffsens medverkan kan inte ursäktas med vare sig bristande politisk medvetenhet eller genom att påstå att sport och politik inte hör ihop. Det hör till varje demokratiskt sinnad människas förbaskade skyldighet att informera sig och i fråga om sport och politik är dessa nära sammankopplade och har alltid varit – jämför med allt ifrån OS i Berlin 1936 till matchen i Grozny förra tisdagen.

Uppvisningsmatchen bekräftar på sätt och vis att vad som helst kan hända i Tjetjenien – bollen är rund. Men Kadyrov är hyfsat förutsägbar i sina ambitioner att uppvisa hur fantastisk och omtyckt han är som ledare för ett blomstrande och framgångsrikt Tjetjenien. Bakom den putsade fasaden står emellertid tusentals offer för de mänskliga rättigheterna, som är skrämda till tystnad och underkastelse. De är nog inte särskilt imponerade av Gullits och hans brasilianska vänners fotbollskonster.

Nästa år hålls det över 20 val på den afrikanska kontinenten. Presidentvalet i Kenya är ett av dem. Risken att det våld som följde efter valet 2007, med mer än tusen döda och över en halv miljon internflyktingar som följd, kommer att upprepas är överhängande. Få av de åtgärder som utlovades för att skapa försoning och att förhindra en upprepning av våldet har genomförts. Tiotusentals internflyktingar bor fortfarande i läger och har inte kunna återvända. Flera av de miliser som var aktiva har fortfarande inte avväpnats. Efter tre år har den kenyanska samlingsregeringen inte lyckats inrätta nödvändiga mekanismer för att utreda de brott som begicks. Detta fick till slut den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) att väcka åtal mot sex personer i högsta ledningen (läs tidigare blogginlägg om detta här).

Den kenyanska regeringen bedriver nu en intensiv kampanj, som stöds av den afrikanska unionen (AU), för att förmå FN:s säkerhetsråd att besluta om att ICC ska skjuta upp åtalen mot de sex misstänkta i ett år, vilket säkerhetsrådet har möjlighet att göra enligt romstadgans artikel 16 om det anser att ICC:s agerande hotar internationell fred och säkerhet. Kenyas regering menar att landets nya konstitution bereder väg för att rättegångarna kan äga rum i Kenya istället för i Haag. Regeringens kampanj motarbetas med rätta av kenyanska och internationella människorättsorganisationer, som hävdar att landet saknar både de politiska och rättsliga premisserna för att lagföra våldsmännen från 2007-08. Dessutom menar de att åtalen vid ICC, som har stort stöd bland befolkningen, knappast hotar internationell fred och säkerhet utan snarare utgör en förutsättning för att nya oroligheter ska kunna undvikas – om inte de våldsamheterna vid förra valet utreds och de misstänkta ställs inför rätta kommer valen 2012 troligen att leda till nya våldsamheter.

Visserligen infördes en ny konstitution 2010, vilket är ett framsteg, men mycket lite har gjorts för att den ska få genomslag. Även om politisk vilja fanns skulle det ta åratal innan landet är redo att professionellt utreda och döma för det våld som utspelade sig 07-08. Regeringen i Kenya, i likhet med många andra länder söder om Sahara, måste inse att deras passivitet och likgiltighet inför folkets vilja är kontraproduktiv. Det som nu utspelar sig i de norra delarna av kontinenten kommer förhoppningsvis att sprida sig söderut och det kommer inte att saknas tillfällen för människor att visa sitt missnöje, t ex i samband med något av de val som äger rum 2012. Demokratiaktivister och människorättsförsvarare på kontinenten måste därför känna att de har omvärldens stöd redan nu så att de står väl rustade inför den frihetskamp som sannolikt kommer att utspelas på flera ställen söder om Sahara inom en nära framtid.

Tillbaka till Divjak. I juli 2003 slutförde åklagarkammaren vid den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) en granskning av 719 personer på förfrågan från den bosniska entiteten Republika Srpska, däribland Jovan Divjak. Tribunalens åklagarkammare kom då fram till att den bevisning som presenterats i det material om Divjak den fått att granska, inte ger tillräcklig grund för att tro att Jovan Divjak har begått krigsförbrytelser. Enligt ett avtal från 1996, som ingicks för att undvika politiskt motiverade arresteringar och åtal i Bosnien-Hercegovina, får inte rättsväsendet i Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska väcka åtal annat än i de fall där åklagarkammaren vid ICTY har gett klartecken. (Sedan 2004 är det en särskild enhet vid den bosniska riksåklagaren som hanterar avtalets genomförande.) Något klartecken finns alltså inte i fallet Divjak.

Genom sitt agerande riskerar de serbiska krigsförbrytaråklagarna att försvåra det redan så svåra arbetet med att ställa krigsförbrytare inför rätta. Om myndigheten anser sig ha bevisning mot Divjak och andra, ska den överlämnas till åklagarmyndigheten i Bosnien eller till ICTY i enlighet med de regler och överenskommelser som gäller.

Demonstrationerna i Burma 2007 kallas saffransrevolutionen eftersom det var munkar i saffransfärgade kåpor som inledde dem och tog täten. Efter några dagar slog juntan ner med våld och kraft mot de fredliga demonstranterna och uppemot 150 personer dödades. Tusentals människor arresterades, däribland Nilar Theins man Kyaw Min Yu. Nilar Thein gick under jorden eftersom hon också riskerade att fängslas. Hon fortsatte att uppmana det internationella samfundet att höja rösten mot juntans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma men i september 2008, efter ett år på flykt, greps hon.

I dag sitter över två tusen människorättsförsvarare och politiska fångar i fängsligt förvar. Minst 169 av dem är kvinnor. Nilar Thein samt Suu Suu Nwe och Phyu Phyu Thin tillhör de mest namnkunniga. Alla tre avtjänar långa straff i fängelser där förhållandena är så dåliga att de kan beskrivas som livshotande. Flera kvinnor vars makar eller fäder är demokratiaktivister hålls fängslade som gisslan för att myndigheterna inte har lyckats gripa männen.

Nilar Thein är en av de många framträdande kvinnor som osjälviskt och med stor risk arbetar för de mänskliga rättigheterna. I en intervju med Radio Free Asia 2007 sa Nilar Thein att de kvinnor i Burma som intresserar sig för politik riskerar våld, tortyr och mord. Men Burmas kvinnliga människorättsförsvarare kämpar inte bara mot den repressiva regimen. Traditionella könsroller har kringskurit deras medverkan i samhällsfrågor och har gjort dem särskilt utsatta i kampen för demokrati. FN:s kvinnokommitté, som granskar hur stater lever upp till sina åtaganden under kvinnorättskonventionen, uttryckte i en rapport 2008 oro över det utbredda våldet mot kvinnor i landet. Den tystnad och straffrihet som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor indikerar en social acceptans och kommittén påpekar att våldet särskilt drabbar marginaliserade och sårbara kvinnor och flickor.

Sårbarheten ökar ytterligare eftersom mycket få enskilda organisationer tillåts verka i Burma. Arbetet för de mänskliga rättigheterna sker under radarn och landets människorättsförsvarare tar mycket stora risker. Det finns inga tecken på politiskt töväder efter parlamentsvalet i november 2010.

Nilar Thein har haft återkommande sjukdomsbesvär men har nekats vård. I december 2010 placerades hon i isoleringscell och förbjöds familjebesök i över en månad. I protest inledde hon då en hungerstrejk. På grund av det mycket begränsade informationsflödet är det inte känt hur hennes hälsotillstånd ser ut idag. Hennes man, Kyaw Min Yu, dömdes även han till 65 års fängelse för inblandning i protesterna 2007. De sitter i olika fängelser medan deras nu fyraåriga dotter bor hos släktingar.

Omvärldens agerande mot militärjuntan får inte baseras på förhoppningar om demokratiska förändringar utan på konkreta åtgärder från diktaturregimens sida. Ett frigivande av Nilar Thein tillsammans med andra människorättsförsvarare och demokratiaktivister är en sådan åtgärd. En annan är att låta utreda misstankar om tortyr, sexuellt våld och trakasserier mot kvinnliga politiska fångar och att ställa de ansvariga inför rätta. Så länge dessa grundläggande krav förblir ouppfyllda är det avgörande att Sverige och EU inte mildrar sin politik gentemot Burmas regering.

På plats i Minsk kunde jag i december i fjol på nära håll följa hur den vitryska diktatorn Aljaksandr Lukasjenkas rädsla för att förlora sin makt utmynnade i ett brutalt angrepp på de tiotusentals människor som samlats för att fredligt kräva förändring. Människorättsförsvarare och demokratiaktivister misshandlades och fängslades och de första domarna i de politiskt motiverade rättegångarna har nu fallit med långvariga fängelsestraff som följd. Regimen försöker med alla medel hindra all form av utveckling i landet som innebär att den makt de olagligt uppbär, går förlorad.

I det svenska semesterparadiset tillika enpartistaten Vietnam darrar regimens manschettknappar när den 69-årige läkaren Nguyen Dan Que ger sig ut på Ho Chi Minh-stadens (f d Saigon) gator för att sprida upprop för demokrati och mänskliga rättigheter. Ngyuyen Dan Que är ledare för organisationen Non-Violent Movement for Human Rights in Vietnam och regimens rädsla för hans arbete känner inga gränser: Av de senaste 26 åren har Que tillbringat 19 år i fängelse för sitt oförtrutna arbete för de mänskliga rättigheterna. I lördags hade han en ur vietnamesiska ögon djärv debattartikel införd i Washington Post och samma dag greps han av polis. Han släpptes mot borgen dagen efter men myndigheterna har nu inlett förundersökning med misstanke om brott mot rikets säkerhet för att ha uppmanat till demonstrationer för ett fritt och demokratiskt Vietnam.

”De oroar sig för demokrativindarna som sveper in från Nordafrika och Mellanöstern” säger Nguyen Dan Ques bror Quan Nguyen i en kommentar. Och nog är det så. Innan vindarna når ända fram kommer den illegala regimen i Vietnam och i andra totalitära stater i omvärlden att göra vad som står i dess makt för att få dem att bedarra genom att slå ner hårdare på frihetens och demokratins alla budbärare. Dessa utsatta människors välbefinnande borde vara alla fria människors högsta prioritet.

Ett exempel är Djulijan, som föddes 1999 i Kosovo Polje men vars födelse aldrig blev registrerad hos myndigheterna. 2006 blev Djulijan svårt sjuk och lades in på sjukhus i Belgrad. För att han skulle få vård tvingades föräldrarna att låna ett sjukförsäkringsintyg av Djulijans två år äldre kusin, Senad. Dessvärre dör Djulijan på sjukhuset i Belgrad, endast sju år gammal, men den som registreras som död är kusinen Senad eftersom det är under hans identitet som Djulijan är inlagd. I början av 2007 inleds en juridisk process med hjälp av organisationen Praxis i syfte att häva myndigheternas dödsförklaring av Senad. Åren går och det är först efter en lång och utdragen rättsprocess som den på pappret till synes avlidne Senad får börja i skolan och får tillgång till sjuk- och hälsovård, etc. Djulijan, däremot, levde och dog som en juridiskt osynlig person utan några som helst rättigheter.

I Serbien hävdar regeringen att nuvarande lagstiftning är tillräcklig och inte utgör något hinder för att ”juridiskt osynliga” ska få den registrering som krävs. Detta trots åratal av kritik från FN, EU, Europarådet och internationella och nationella människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders och Praxis. Detta trots att myndigheterna erbjudits en lösning i form av en kompletterande lagstiftning, som täcker de brister som finns i nuvarande lagstiftning. Lagstiftningen, som framarbetats av vår samarbetsorganisation Center for Advanced Legal Studies, skulle förenkla den registreringsprocess som idag innefattar inlämnandet av upp till 16 olika dokument till myndigheterna och det av människor som i många fall saknar ett riktigt boende och knappast har möjlighet att fara omkring i försök att förändra sin livssituation. Civil Rights Defenders arbetar för att liknande lagstiftning ska införas även i andra länder på Västra Balkan.

Den serbiska regeringen har i åratal förnekat att systemet behöver förändras för att de tusentals människor som idag står utanför samhällets skyddsnät ska få tillgång till sina rättigheter. Nu är det dags att inse fakta och visa att det finns en vilja att rätta till de misstag som diskriminerar en mycket utsatt grupp – vare sig människorna eller deras problem försvinner genom att tro att de inte finns bara för att de inte syns.

När rättegången mot Ryukhins mördare pågick publicerade ryska nynazistiska hemsidor bilder på Markelov och uppmanade sina läsare att döda ”terroristadvokaten”. Ryukhins mördare dömdes till långa fängelsestraff och flera misstänkta för inblandning i mordet, efterlystes. En av dem som efterlystes var den framträdande högerextrema nationalistledaren Nikita Tikhonov. Hans flickvän, Evgeniya Khasis, närvarade på domstolsförhandlingarna i Ryukhinfallet och kände dem som stod åtalade och som senare dömdes för mordet. Nu står Tikhonov och Khasis åtalade, misstänkta för att ha mördat Markelov och Baburova på öppen gata i Moskva för två år sedan. De båda greps i november 2009 och flera vapen och sprängämnen hittades i deras gemensamma lägenhet, däribland den pistol som användes för att mörda Markelov och Baburova.

Tikhonov och Khasis försvarare gör sitt yttersta för att hävda de bådas oskuld, bland annat genom att hävda att det hela är en konspiration iscensatt av det korrupta ryska rättsväsendet. Men även om ett sådant påstående normalt förtjänar att lyssnas på verkar det i det här fallet vara så att bevisen är överväldigande. De har mordvapnet, Tikhonov saknar alibi, de kläder han påstås ha burit vid mordet har återfunnits och det finns ögonvittnen som talar till hans nackdel. Det största hotet mot rättvisan den här gången verkar snarare vara de hot som framförallt drabbar domstolen. I slutet av januari i år valde domaren i målet, Lyubov Nikolenko, att frånsäga sig uppdraget. Det finns inga officiella bekräftelser men allt tyder på att hon har blivit utsatt för starka påtryckningar och möjligen även blivit utsatt för dödshotelser. I april 2010 mördades en annan domare, Eduard Chuvashov, efter att ha dömt militanta skinnhuvuden till långa fängelsestraff och det finns all anledning att tro, att ryska högerextrema grupper inte drar sig för att tillgripa våld för att uppnå sina mål och för att skydda sina egna. Det är självklart så att detta även påverkar vittnen och andra som på olika sätt är inblandade i rättegången.

Rättegången mot Markelovs och Baburovas mördare återspeglar flera aspekter av det ryska samhället som det finns goda skäl att oroa sig för. Året Markelov och Baburova mördades, 2009, var ett ovanligt svart år för landets människorättsförsvarare. Flera prominenta aktivister dödades på grund av sitt arbete, däribland Natalja Estemirova, och rådde nästintill en stämning av hetsjakt på dem. De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter utmålas av nynazistiska och högerextrema grupperingar, som står starka i dagens Ryssland, som terrorister och landsförrädare. Normalt går deras mördare fria och klimatet av straffrihet stärker signalerna om att Rysslands människorättsförsvarare är fritt villebråd. Rättsväsendets aktörer hotas och utsätts för påtryckningar, inte enbart från nationalister utan även från såväl ekonomiska intressen som från regeringshåll. De etniska spänningarna växer och människor från Norra Kaukasus går inte säkra på Moskvas gator, dels av rent rasistiska orsaker dels eftersom de i hög grad utpekas som terrorister eller potentiella sådana. (Det sistnämnda skänker också en viss eftertanke i relation till det svenska samhället, där militanta islamister i mångt och mycket beskrivs som ett farligare hot än de höger- och vänsterextrema grupperingar som är flera gånger större, långt mer beväpnade och bevisligen mer våldsbenägna.)

Ryssland har inte råd att fortsätta att se mellan fingrarna på de högerextrema och ultranationalistiska grupperingar som har vuxit sig allt starkare de senaste åren. Landet måste inse att det är dessa grupper och inte demokratiaktivister, homosexuella eller människor med kaukasiskt eller centralasiatiskt utseende som är det största hotet mot det ryska samhället. Om Markelovs och Baburovas mördare har hittats och om dessa döms i enlighet med gällande lagstiftning har Ryssland åtminstone tagit ett litet, men mycket viktigt, steg i rätt riktning.