Psyksjuka löper större risk att dödas av polis

3 05 2012

I vårt ärende mot Sverige i Europadomstolen i fallet Daniel Franklert Murne anför vi att de strukturella brister som föreligger i fråga om polisens användning av skjutvapen utgör en kränkning mot Europakonventionens artikel 14 (rätten till skydd mot diskriminering). Vi menar att gällande svenska bestämmelser, polisiära rutiner och utbildning inte tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder vid ingripanden och omhändertaganden av psykiskt sjuka. Detta har som diskriminerande följd att psykiskt sjuka är mer utsatta vid polisiära ingripanden och omhändertaganden samt löper en större risk att dö till följd av polisens användning av skjutvapen än andra.

När Civil Rights Defenders granskade polisens agerande i Daniels fall gick vi tillbaka och analyserade samtliga dödsskjutningar som svensk polis gjort sig skyldig till under åren 1995-2011. Av vår samlade statistik (se bilden) framgår att minst sju av de fjorton personer (43 %) som sköts till döds var psykiskt sjuka. (Offrens psykiska status kartlades genom att vi gick igenom den allmänna medierapportering som finns tillgänglig, vilket innebär att det finns risk för att det finns ytterligare fall som skulle kunna framkomma vid en djupare granskning.)

I Europakonventionens artikel 2(1) stadgas det att varje människas rätt till liv skall skyddas genom lag. Enskilda ska skyddas mot godtyckligt, avsiktligt och vårdslöst berövande av liv av staten. Detta innefattar ett krav på att staten ska ha relevant lagstiftning, vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder, genomföra adekvat träning och utbildning samt effektivt verkställa gällande rätt. I förhållande till samtliga dessa krav kan man se brister i det svenska förfarandet, bland annat mot bakgrund av den höga representationen av psykiskt sjuka i skjutstatistiken.

Vid sidan av kravet på stöd i lag finns även ett krav på att polismän ska ges adekvat träning och utbildning. Utan ett tydligt och empiriskt befäst regelverk kring hur en insats ska gå till, och i avsaknad av samlad statistik rörande användning av skjutvapen och psykiskt sjukas representation i sådan statistik, är det omöjligt att ge en adekvat träning och utbildning till poliser i hur en psykiskt sjuk person ska bemötas för att minimera riskerna för samtliga inblandande. Adekvat utbildning bidrar till att minimera nödvändigheten att tillgripa dödligt våld. Mot bakgrund av den dystra statistiken är det särskilt otillfredsställande att polisen inte har utvecklat specifika taktiska metoder för hur de ska hantera den potentiellt farliga situation som ingripanden mot psykiskt sjuka utgör för både polis och den sjuka och därmed minimerat risken för dödlig utgång.

Europadomstolens betoning av vikten av att stater har ett adekvat rättsligt och administrativt regelverk, som reglerar och tydligt definierar polisens användning av maktmedel är också relevant i en svensk kontext eftersom det här saknas särskilda föreskrifter, regler, allmänna råd, etc, för hur en insats ska gå till när det gäller omhändertagande av psykiskt sjuka personer. Både när det gäller polisens assistans till vårdinrättningar genom handräckning och när polisen agerar i övrigt.

Det är sannolikt flera bidragande faktorer till att psykiskt sjuka är överrepresenterade i statistiken över polisens dödsskjutningar. I fallet med Daniel Murne har dessa faktorer lett till att poliserna inte kunde hantera den uppkomna situationen. Daniel Franklert Murnes död, och säkert flera av de andra med psykisk sjukdom som sköts till döds under 1995-2011, skulle kunna ha undvikits om svensk lagstiftning hade varit tydlig och om polismännen hade haft relevant utbildning och kunskaper för hantering av psykiskt sjuka. Låt oss se till att liknande fall i vart fall undviks i framtiden.





Polisens användning av dumdumkulor måste upphöra

17 04 2012
Hålspetsammunition före och efter träff.

I söndags hade min kollega Cecilia Tengroth och jag en artikel publicerad på DN Debatt där vi offentliggör vår stämningsansökan till Europadomstolen mot Sverige för polisens dödsskjutning av Daniel Franklert Murne i Lindesberg 2005. I artikeln pekar vi på fem strukturella fel i fråga om polisens skjutvapenhantering, som enligt vår mening bidrog till Daniels död och som måste åtgärdas för att det som hände Daniel inte ska hända andra. I en rad blogginlägg har jag tänkt att belysa dessa fem fel lite närmare och jag börjar idag med polisens användning av hålspetsammunition, så kallade dumdumkulor.

2003 fick svensk polis en ny sorts ammunition efter att själv ha begärt ett sådant byte. Den gamla Norma Säk-ammunitionen ersattes av Gold Speer Dot- ammunition, som är en hålspetsammunition av dumdumkule typ. Det var denna ammunition som användas vid dödsskjutningen av Daniel Franklert Murne. Dumdumkulor förbjöds redan 1899 att användas i krigstid, genom den så kallade Haagdeklarationen, mot bakgrund av att de förorsakar överflödig skada och onödigt lidande. Vid träff tillplattas kulan och fortsätter starkt deformerad genom kroppen med omfattande skador som resultat (se bild). Man ansåg att de stora och svårbehandlade skador denna ammunition åstadkom inte kunde motiveras i förhållande till den militära nytta som ammunitionen tjänade. Förbudet har idag sedvanerättslig status inom den humanitära rätten, d v s att det genom praxis har kommit att bli en gällande om än oskriven lag (en deklaration är inte juridiskt bindande för stater på samma sätt som exempelvis en konvention men genom sedvänja, praxis, har regeln etablerat sig som bindande). Det framgår även av FN:s Basic Principles on the Use of Force and Firearms by Law Enforcement Officials (paragraf 11 punkt (c)) att ammunition som orsakar oförsvarlig skada eller utgör en oförsvarlig risk, ska förbjudas.

Varför inte samma humanitära principer som tillerkänns fienden under krig ska gälla för ett lands egna medborgare är mycket svårbegripligt. Ett av polisens främsta argument för införandet av denna ammunition var att minska risken för att tredje man skadas vid skottlossning, d v s att kulan går igenom den misstänkte brottslingen och sedan träffar en oskyldig förbipasserande. Retoriskt kan det då undras om det är vanligt förekommande att människor skadas, eller rent av dödas, på detta sätt? Nej, det har tydligen aldrig hänt men det var inget polisen fäste större vikt vid.

Trots internationellt rättsliga förbud och rekommendationer samt nationella som internationella tester (bland annat på levande grisar på Södersjukhuset) visar att denna typ av ammunition orsakar stora skador med en högre risk för dödlig utgång, ändrades inte polisens regler eller utbildning avseende skjutvapenanvändning när den infördes.

Polisens behov av metoder och ammunition som inte skadar tredje man men som lyckas stoppa t.ex. en psykiskt sjuk eller drogpåverkad person kan, och måste, tillgodoses på andra sätt. Men så länge inte regeringen eller rikspolisstyrelsen agerar kommer polisens användning av dumdumkulor att fortsätta och det är, tyvärr, bara en tidsfråga innan ännu ett människoliv går till spillo på grund av detta.





Nätpublicering av misstänkta brottslingar hotar rättssäkerheten

21 02 2012

Foto: Elisabeth Ohlson WallinEn av rättsstatens mest grundläggande principer är den om att varje människa misstänkt för brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen bevisats i en rättvis rättegång. Principen kan ibland vara svår att upprätthålla eftersom vi människor tycks ha ett omåttligt intresse för kriminalitet och kriminella. TV-program som Efterlyst i TV3 och det amerikanska Cops drar många tittare, som får sin belöning i form av ingående beskrivningar av människans mörkare sidor och en chans att få hjälpa polisen att hitta de skyldiga. Utbredd användning av ny teknik, som avancerade övervakningskameror och mobiler med både kamera och videofunktion, ger både brottsutredande myndigheter och media tillgång till bildmaterial på både brott och misstänkta gärningsmän på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Genom exponering av dessa bilder bland hundratusentals, ja miljontals, tittare över både kommun-, läns- och landsgränserna hoppas polis och åklagare på fler uppklarade brott och medierna på ökade tittarsiffror och försålda lösnummer. Men den som exponeras riskerar att av allmänheten för alltid bli utpekad som kriminell, oavsett om personen är skyldig till det brott han eller hon misstänks för.

Nu har svensk polis upptäckt att de kan dra ytterligare nytta av den nya tekniken genom att på sina hemsidor publicera bilder och filmer på brottsliga gärningar och misstänkta brottslingar – eller, som polisen själv säger, ”gärningsmän”. Det finns förstås fördelar med detta ur ett brottsutredande perspektiv men för den människa som felaktigt hängs ut som kriminell kan konsekvenserna bli ödesdigra. Här hjälper det inte med att polisen säger sig vara säker på att det är rätt person som pekas ut. Själva poängen med och konstruktionen av ett rättssäkert system är att polis, åklagare och domstol inte ska utgöras av en och samma instans. Med det här arbetssättet riskerar svensk polis att i vissa fall få ett slags Judge Dredd-liknande roll, som polis, domare och bödel i ett. I synnerhet eftersom det vi nu ser enbart är början av en användning, som med fortsatt stark teknisk framfart kan utvecklas till att bli betydligt mer omfattande och ingripande än vad vi kan föreställa oss i dag. Det borde särskilt oroa oss att arbetsmetoden har ett så starkt stöd hos gemene man – det är lätt att bli fartblind när inget tar emot.

I stunder då samhället utsätts för stora påfrestningar är det viktigt att myndigheter och politiker inte rycks med i de strömningar som uppstår. Det demokratiska systemet måste vara byggt för att hindra överilade beslut i grundläggande frågor och ha en inbyggd tröghet, som istället möjliggör eftertanke och distans. När kravaller blossade upp i London 2011 ville polisen publicera bilder för att identifiera misstänkta gärningsmän, något som också skedde. Storbritanniens premiärminister David Cameron gjorde då följande uppseendeväckande uttalande:

Today, major police operations are under way as I speak to arrest the criminals who were not picked up last night but who were picked up on closed circuit television cameras. Picture by picture, these criminals are being identified and arrested and we will not let any phony concerns about human rights get in the way of the publication of these pictures and the arrest of these individuals.

Uttalandet visar på betydelsen av att inte överlämna till enskilda politiker och myndighetsutövare att tolka när och hur människors rättigheter kan inskränkas. Om inte det här exemplet övertygar finns det otaliga exempel att studera på hur kampen mot terrorismen efter 11 september 2001 har devalverat skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Att publicera bilder på misstänkta brottslingar på internet är ett intrång i den personliga integriteten. Rätten till privatliv skyddas i exempelvis Europakonventionens artikel 8 och i vår grundlag, regeringsformen 2 kapitlet 6 §. Staten får under vissa förutsättningar inskränka rätten till skydd för privatlivet, till exempel om åtgärden är nödvändig till förebyggande av brott eller för andra personers fri- och rättigheter, och det ska då ske genom lag. Svensk polis samt Datainspektionen menar att det finns lagstöd i personuppgiftslagen (PuL) för att publicera bilder på misstänkta men det råder oenighet mellan myndigheterna kring vilken paragraf det är i PuL som är tillämplig.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut från 2010 (dnr 4787-2009) uttalat att det, för att en bildpublicering ska vara rättsenlig och lämplig i övrigt, krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, att bilderna visar någon som utför vad som objektivt sett är ett brott eller försök till brott och att det för brottet inte ska vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Om det rör sig om särskilt grov brottslighet eller om den misstänkte på goda grunder kan antas vara farlig för allmänheten eller enskilda, anser JO att en publicering undantagsvis vara försvarbar även utan ett så starkt bevisläge. JO anser generellt att publicering av personuppgifter på internet inte kan anses nödvändig för att polisen ska kunna utföra arbetsuppgiften att utreda brott, men att det i enskilda fall och under vissa förutsättningar kan anses nödvändig för att utföra en polisiär arbetsuppgift. Det bör därför krävas att det inte finns något annat realistiskt sätt att komma vidare i utredningen. Tillåtligheten ska, menar JO, i sådant fall bedömas genom att tillämpa den bestämmelse av generalklausulskaraktär som finns i 10 § f PuL (samma lagrum Datainspektionen anser ska tillämpas). (Notera att det från 1 mars 2012 är polisdatalagen som gäller istället för PuL 10 § men att denna nya lag inte heller den innehåller någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på den behandling av personuppgifter som är aktuell avseende polisens publicering av bilder på internet.)  Något som är anmärkningsvärt i JO:s beslut är att JO går längre än vad som föreslogs i Polisdatautredningen (SOU 2001:92) när det gäller hur allvarligt brottet ska vara för att motivera bildpubliceringen. Av hänsyn till integritetsintresset föreslog Polisdatautredningen att gränsen skulle gå vid brott med minst två års fängelse i straffskalan. Det anmärkningsvärda är att JO inte anger något skäl för denna omfattande utvidgning av tillämpningsområdet.

Vissa av de mänskliga rättigheterna är absoluta, som till exempel rätten till skydd mot tortyr, vilket innebär att dessa gäller alla och alltid. Andra rättigheter, som rätten till privatliv, kan inskränkas till förmån för större samhälleliga värden nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det måste då ske genom lag. Det finns flera exempel där Sverige har begränsat skyddet av människors rättigheter utan ett positivt lagstöd, det vill säga där begränsningen direkt framgår i en för ändamålet stiftad lag. Den signalspaning som ägde rum innan den omdebatterade FRA-lagstiftningen trädde ikraft är ett exempel på detta (signalspaningen bedrevs då utan stöd i lag). Polisdatautredningen föreslog i sitt betänkande från 2001 (se SOU 2001:92 ovan) att polisens nätpublicering borde lagregleras men i en senare departementspromemoria (Ds 2007:43) konstaterades att det inte finns något behov av reglering utan att det är upp till polisen själv att överväga förutsättningarna för en publicering.

Mot bakgrund av den tveksamhet som ändå råder kring vilken lagstiftning som är tillämplig i fråga om publicering av misstänkta på internet, är det extra viktigt att lagstiftningen ses över på detta område. Det får inte lämnas ett för stort tolkningsutrymme för hur rättighetsbegränsningar ska utformas av berörda myndigheter. Det kan heller inte vara så, att JO är den som ska fylla rättighetsinskränkande lagar med ett innehåll. Konsekvenserna för den enskilde kan bli så allvarliga att staten måste se till att det finns ett starkt integritetsskydd, precis som den måste se till att ansvariga myndigheter har ett klart och otvetydigt lagstöd för sina ageranden.





Medborgarskap till låns

15 02 2012

Från tid till annan höjs röster om att nyblivna svenska medborgare ska berövas sitt medborgarskap om de begår brott. Dessa röster kommer inte enbart ifrån sverigedemokrater eller andra givna kandidater till en sådan inställning utan även ifrån socialdemokrater, som Malmös kommunalråd Illmar Reepalu, och moderater, som Beatrice Ask med flera. Även den svenske domaren Krister Thelin, som numera är ledamot i FN:s människorättskommitté och därmed del av ett av det internationella samfundets mest framträdande organ till skydd för de mänskliga rättigheterna, har framfört denna åsikt. (Thelin gick t o m så långt att han ville göra det möjligt att ompröva medborgarskapet för kriminella svenskar som adopterats som barn.)

Frågan om medborgarskap handlar i grund och botten om rätten att ha rättigheter – att exempelvis få rösta, att få göra sin röst hörd och att få röra sig fritt. Alla människor är födda lika i värde och rättigheter, som det står i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, men denna universalitet är dåligt återspeglad i allt ifrån den amerikanska till den franska rättighetsstadgan – för att inte nämna vårt eget rättighetskapitel i regeringsformens (RF) andra kapitel. I dessa konstitutioner är det främst medborgarna i respektive stat som tillskrivs ett rättighetsskydd medan den som inte är medborgare värderas annorlunda. (Tyvärr innebär den svenska grundlagsutredningens förslag inte någon förändring i denna del.) Tanken om att människors rättigheter ska vara beroende av medborgarskap är i sig förkastlig och strider, som sagt, mot tanken och principen om de mänskliga rättigheternas universalitet, d v s att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor och överallt. Att dessutom vilja göra medborgarskapet, och därmed skyddet för sina grundläggande rättigheter, beroende av om du är en tillräckligt god samhällsmedborgare, är att ge sig ut på ett sluttande plan där människors rättigheter riskerar att inte längre vara medfödda och berättigade till envar, utan förmåner som förvärvas och förloras lika lätt som ett snedsteg blir till. Vidare borde det ur integrationssynpunkt vara mycket negativt med ett medborgarskap till låns, där människor som av olika skäl sökt sig till Sverige inte fullt ut skulle jämställas med infödda svenskar utan bli en sorts andra klassens medborgare.

Utöver de principiella, moraliska och etiska aspekter som anförs ovan finns det också ett juridiskt perspektiv väl värt att uppmärksamma. Om lagstiftaren vill göra det möjligt att återta ett beslut om medborgarskap krävs det en grundlagsändring eftersom det i RF 2 kap. 7 § stadgas ett förbud mot återkallelse av medborgarskap. Det kan också göras gällande att ett sådant förslag strider mot reglerna i Europakonventionen, inte minst diskrimineringsförbudet eftersom varje människa ska åtnjuta de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad såsom på grund av bl a nationellt ursprung eller ställning i övrigt. Tre veckor efter 11 september 2001 trädde dessutom den Europeiska medborgarskapskonventionen i kraft i Sverige. Konventionen begränsar avsevärt möjligheterna att frånta någon dess medborgarskap och i fråga om brottslighet skulle en sådan åtgärd enbart kunna tillåtas i fall av brott mot rikets säkerhet (högförräderi, spioneri, etc). Annan kriminalitet, oavsett hur grov den än må vara, anses inte vara skäl nog.

Att särbehandla främmande grupper i tider av fara och oro är en lätt men mycket farlig väg att slå in på. Under det senaste decenniet har vi sett hur demokratiska stater, inklusive Sverige, har utfört de mest fruktansvärda och rättsvidriga övergrepp på människor under förevändning av kampen mot terrorismen. Länder i vår omgivning, som Danmark, Finland och Holland, har infört lagstiftning som delar in medborgarna i ett A- och B-lag, där de sistnämnda riskerar att fråntas sitt medborgarskap om de inte uppför sig. En sådan lagstiftning skulle smaka för ett parti som Sverigedemokraterna men det är annars en åtgärd som varje människa som lever efter tron på att människor är lika i värde och rättigheter, bör hålla sig för god för. I en kommentar till Thelins förslag för tio år sedan, tyckte Fredrik Reinfeldt (då ordförande i justitieutskottet) att det är ”konstigt att betrakta medborgarskapet som något tillfälligt. Visst ska man bekämpa brottsligheten, men det här är fel väg att gå.” Låt oss hoppas att Reinfeldt fortfarande är av den åsikten och att han håller stången mot de motstående krafterna både i det egna partiet och utanför. Medborgarskap, lika lite som rättigheter, är inte något man ska få till låns.





Bollen är rund i Tjetjenien

18 03 2011

I februari flyttade den holländska tidigare fotbollsstjärnan Ruud Gullit till Tjetjenien för att träna huvudstadens stolthet, Terek Grozny (nja, han och laget ska bo och träna i kurorten Kislodovsk, som ligger 25 mil väst om den krigsmärkta staden Grozny). Gullit, som tidigare har tränat både det holländska landslaget och Chelsea FC, säger att han ”inte vill bli involverad i politik utan att han är där för att koncentrera sig på fotbollen”.

Det uttalandet kan tyckas något naivt, för att uttrycka sig milt. Men han är inte ensam i sin något förvirrade uppfattning om att han inte är en del av den ökända, misstänkta krigsförbrytaren tillika tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs pr-ansträngningar: Förra tisdagen slängdes Gullit ihop med ett antal brasilianska före detta fotbollsstjärnor i ett lag som spelade en vänskapsmatch i Grozny mot ett tjetjenskt lag med Kadyrov i spetsen och med spelare från Terek Grozny, tidigare landslagsspelare i Sovjetunionen/Ryssland samt den före detta tyska mittfältsstjärnan Lothar Matthäus, som numera tränar det bulgariska landslaget. De brasilianska toppstjärnorna bestod bland annat av Bebeto, Cafu, Denilson, Dunga, Emerson och Romario.

Ramzan Kadyrov, som på goda grunder misstänks för att ha både beordrat och själv torterat och avrättat människor i den nordkaukasiska republiken, utsåg sig själv till lagkapten och lyckades till slut få in bollen i mål efter ett par missade straffsparkar. Kanske folkdansen han bjöd på i pausen tog på krafterna eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra, ni får gissa själva. Men det han framförallt lyckades med var att skapa positiv publicitet och goodwill för sig själv och sin hårdföra regim genom att få de före detta fotbollsstjärnorna att uppträda likt djur på cirkus inför en lyrisk publik på Groznys fotbollsstadion. De avdankade fotbollsproffsens medverkan kan inte ursäktas med vare sig bristande politisk medvetenhet eller genom att påstå att sport och politik inte hör ihop. Det hör till varje demokratiskt sinnad människas förbaskade skyldighet att informera sig och i fråga om sport och politik är dessa nära sammankopplade och har alltid varit – jämför med allt ifrån OS i Berlin 1936 till matchen i Grozny förra tisdagen.

Uppvisningsmatchen bekräftar på sätt och vis att vad som helst kan hända i Tjetjenien – bollen är rund. Men Kadyrov är hyfsat förutsägbar i sina ambitioner att uppvisa hur fantastisk och omtyckt han är som ledare för ett blomstrande och framgångsrikt Tjetjenien. Bakom den putsade fasaden står emellertid tusentals offer för de mänskliga rättigheterna, som är skrämda till tystnad och underkastelse. De är nog inte särskilt imponerade av Gullits och hans brasilianska vänners fotbollskonster.





Kvinnliga människorättsförsvarare torteras och våldtas

8 03 2011

På den internationella kvinnodagen vill Civil Rights Defenders uppmärksamma alla de modiga burmesiska kvinnor som med risk för sitt eget liv och hälsa arbetar för människors rättigheter. En av dessa kvinnliga människorättsförsvarare är Nilar Thein, som avtjänar ett 65-årigt fängelsestraff för att ha deltagit i de regimkritiska demonstrationer som ägde rum 2007. Nilar Thein har tillbringat en tredjedel av sitt liv bakom galler och 2005, efter att ha avtjänat ett nioårigt fängelsestraff för regimkritiska aktiviteter, berättade hon hur hon och andra kvinnliga fångar utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier av fängelsepersonal och våldtäktsdömda manliga fångar. När övergreppen anmäldes var det kvinnorna och inte gärningsmännen som straffades.

Demonstrationerna i Burma 2007 kallas saffransrevolutionen eftersom det var munkar i saffransfärgade kåpor som inledde dem och tog täten. Efter några dagar slog juntan ner med våld och kraft mot de fredliga demonstranterna och uppemot 150 personer dödades. Tusentals människor arresterades, däribland Nilar Theins man Kyaw Min Yu. Nilar Thein gick under jorden eftersom hon också riskerade att fängslas. Hon fortsatte att uppmana det internationella samfundet att höja rösten mot juntans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma men i september 2008, efter ett år på flykt, greps hon.

I dag sitter över två tusen människorättsförsvarare och politiska fångar i fängsligt förvar. Minst 169 av dem är kvinnor. Nilar Thein samt Suu Suu Nwe och Phyu Phyu Thin tillhör de mest namnkunniga. Alla tre avtjänar långa straff i fängelser där förhållandena är så dåliga att de kan beskrivas som livshotande. Flera kvinnor vars makar eller fäder är demokratiaktivister hålls fängslade som gisslan för att myndigheterna inte har lyckats gripa männen.

Nilar Thein är en av de många framträdande kvinnor som osjälviskt och med stor risk arbetar för de mänskliga rättigheterna. I en intervju med Radio Free Asia 2007 sa Nilar Thein att de kvinnor i Burma som intresserar sig för politik riskerar våld, tortyr och mord. Men Burmas kvinnliga människorättsförsvarare kämpar inte bara mot den repressiva regimen. Traditionella könsroller har kringskurit deras medverkan i samhällsfrågor och har gjort dem särskilt utsatta i kampen för demokrati. FN:s kvinnokommitté, som granskar hur stater lever upp till sina åtaganden under kvinnorättskonventionen, uttryckte i en rapport 2008 oro över det utbredda våldet mot kvinnor i landet. Den tystnad och straffrihet som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor indikerar en social acceptans och kommittén påpekar att våldet särskilt drabbar marginaliserade och sårbara kvinnor och flickor.

Sårbarheten ökar ytterligare eftersom mycket få enskilda organisationer tillåts verka i Burma. Arbetet för de mänskliga rättigheterna sker under radarn och landets människorättsförsvarare tar mycket stora risker. Det finns inga tecken på politiskt töväder efter parlamentsvalet i november 2010.

Nilar Thein har haft återkommande sjukdomsbesvär men har nekats vård. I december 2010 placerades hon i isoleringscell och förbjöds familjebesök i över en månad. I protest inledde hon då en hungerstrejk. På grund av det mycket begränsade informationsflödet är det inte känt hur hennes hälsotillstånd ser ut idag. Hennes man, Kyaw Min Yu, dömdes även han till 65 års fängelse för inblandning i protesterna 2007. De sitter i olika fängelser medan deras nu fyraåriga dotter bor hos släktingar.

Omvärldens agerande mot militärjuntan får inte baseras på förhoppningar om demokratiska förändringar utan på konkreta åtgärder från diktaturregimens sida. Ett frigivande av Nilar Thein tillsammans med andra människorättsförsvarare och demokratiaktivister är en sådan åtgärd. En annan är att låta utreda misstankar om tortyr, sexuellt våld och trakasserier mot kvinnliga politiska fångar och att ställa de ansvariga inför rätta. Så länge dessa grundläggande krav förblir ouppfyllda är det avgörande att Sverige och EU inte mildrar sin politik gentemot Burmas regering.





100 skäl till förändring

11 02 2011

Ryssland har för 100:e gången fällts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för grova människorättskränkningar i Norra Kaukasus i ett mål som drivits inom ramen för ett samarbete mellan Civil Rights Defenders och Russian Justice Initiative. Det var i går, torsdags (10/2 2011), som domstolen offentliggjorde sitt beslut i målen Nasukhanovy mot Ryssland och Dudarovy mot Ryssland i vilka Ryssland hålls ansvarigt för försvinnandet och avrättningen av tre tjetjenska män 2002.

14 februari 2002 tog rysk militär med sig bröderna Movsar, Movladi och Vakha (födda -80, -81 respektive -83) från deras föräldrars hus till ett filtreringsläger nära en kvarn i den tjetjenska byn Starye Atagi. Två dagar senare frigavs Vakha, som fick bäras hem eftersom hans ben inte längre bar honom efter den misshandel han utsatts för. Sex dagar efter att de tre fördes bort tvingas föräldrarna att identifiera de sönderbrända liken av deras två söner Movsar och Movladi. Distriktsåklagaren i Tjetjeniens huvudstad Groznyj kom fram till att kropparna förmodligen bränts för att dölja att de mördats, men utredningen lades ner i brist på resultat.

Klockan två på morgonen 18 november 2002 bröt rysk militär sig in i Magomed Dudarovs (född 1979) föräldrars hus och förde bort honom. Magomed har inte setts till sedan dess och hans kropp har aldrig återfunnits. Trots att övertygande bevisning kunde presenteras för de rättsvårdande myndigheterna ledde brottsutredningen inte till något resultat.

De anhöriga till bröderna Nasukhanovy och Magomed Dudarov tilldömdes 100 000 respektive 60 000 EUR i skadestånd av domstolen. Totalt har Ryssland ådömts att betala över 8 miljoner EUR i skadestånd sedan jag var på plats i Europadomstolen för att bevittna rättegången i vårt första fall, Bazorkina mot Ryssland, 2006. Det har varit totalt 160 mål mot Ryssland i Europadomstolen för människorättskränkningar i Norra Kaukasus och vi och vår ryska partnerorganisation representerar alltså en majoritet av dessa fall.

Ryssland betalar de skadestånd Europadomstolen ådömer landet att betala. Men ännu har ingen hållits ansvarig för de omfattande människorättskränkningar som skett av ryska styrkor i regionen, trots omfattande bevisning i många fall (t ex i fallet Bazorkina mot Ryssland där CNN har filmat när ett ryskt befäl beordrar avrättningen av Bazorkinas son). Tvärtom har Ryssland istället befordrat flera av de militärer som utpekats som ansvariga.  Detta klimat av straffrihet gör att konflikter förblir olösta och att förövare kan fortsätta begå övergreppen, väl medvetna om att de med största sannolikhet aldrig kommer att straffas för det. De allra flesta fall vi har i Europadomstolen härrör från 2002 och det s k andra Tjetjenienkriget. Brutala övergrepp sker dock fortfarande och de har spridits till andra republiker i regionen. Öppna sår och fortsatta terrordåd riktade mot regeringen i Kreml, i kombination med ett förestående ryskt presidentval (2012), riskerar att än en gång förvandla denna krutdurk norr om bergskedjan Kaukasus till ett brinnande inferno. EU och omvärlden måste därför sätta press på Ryssland och verka för att domstolens alla beslut leder till verklig förändring.





Rättvisan till Kenya

15 12 2010

Åklagaren vid ICC, Luis Moreno-Ocampo

En majoritet av befolkningen i Kenya välkomnar beslutet av Luis Moreno-Ocampo, åklagare vid den internationella brottmålsdomstolen (ICC), att dra sex högt uppsatta personer inför rätta, anklagade för brott mot mänskligheten. Beslutet, och orsaken till att det är så välkommet, grundar sig i det kenyanska rättsväsendets oförmåga att agera i fallet.

Tre av de sex anklagade är ministrar i den sittande regeringen, övriga tre har kopplingar till polisen eller den statliga radion och teven. En av dem, finansminister tillika vice premiärminister Uhuru Muigai Kenyatta är son till Kenyas landsfader Jomo Kenyatta. Samtliga misstänks för att ha planerat och deltagit i de oroligheter som bröt ut efter valet 2008 och som resulterade i över tusen dödsoffer, mer än 3 500 skadade, hundratals våldtäkter och hundratusentals människor som tvångsförflyttades. (Se anklagelserna här och här.) I ett uttalande i samband med beslutet sa Moreno-Ocampo att:

These were not just crimes against innocent Kenyans. They were crimes against humanity as a whole. By breaking the cycle of impunity for massive crimes, victims and their families can have justice. And Kenyans can pave the way to peaceful elections in 2012.

Den internationella brottmålsdomstolen är ett av de främsta instrumenten omvärlden har för att bekämpa den straffrihet som så ofta följer i spåren av grova människorättskränkningar. Det absolut bästa är förstås att misstänkta förövare ställs inför rätta i deras egna hemländer, där brotten har begåtts. Men allt som oftast är det nationella rättvisealternativet inte tillräckligt fristående för att detta ska kunna ske. Då måste det internationella samfundet kliva in, precis som i fallet Kenya. Alla människor, inte bara de som är direkt drabbade av övergreppen, måste få se att det finns rättvisa för att de ska kunna vara med och bygga en fungerande och fredlig framtid tillsammans. Som människorättsjurist kan jag inte annat än tycka att detta är juridik när den är som bäst – politiska överenskommelser (konventioner och deklarationer) om mänskliga rättigheter blir till konkreta instrument för att säkerställa att förövare av de värsta brotten mänskligheten känner inte ska går fria. Det finns hopp.





Nationalismen stark hos Kosovos unga

14 12 2010

Civil Rights Defenders fältkontor i Pristina följde Kosovos första parlamentsval någonsin i helgen som gick. Det har rapporterats om massivt valfusk i vissa distrikt. Den sittande premiärministern Hashim Thacis parti, PDK, behåller makten, vilket i sig är intressant med tanke på flera korruptionsskandaler och den negativa ekonomiska utvecklingen. En stor överraskning är dock att nationalistpartiet Vetevendosje med den kontroversielle partiledaren Albin Kurti i spetsen verkar bli det tredje största partiet med så mycket som 12,2 % av rösterna enligt vissa rapporter (när 99 % av rösterna har räknats). Albin Kurti, 35, är känd för att elda på de nationalistiska stämningarna i Kosovo och hans popularitet minskades knappast när han för tre år sedan vägrade att infinna sig till en rättegång och sedan öppet trotsade en arresteringsorder utfärdad av EULEX, EU:s rättsinsatsmission i Kosovo. 150 000 personer skrev på ett upprop för att få EULEX att släppa anklagelserna mot honom. Vetevendosje har medvetet satsat på Kosovos yngre väljare (hälften av befolkningen är yngre än 25 år) och med tanke på det höga valresultatet verkar partiet ha lyckats med sin strategi. Partiet, som har sin bakgrund i den radikala och våldsamma proteströrelsen, vill ena alla etniska albaner som nu lever i Kosovo, Albanien, Makedonien, Montenegro och Serbien i ett land genom att förändra de gränser som idag finns på Västra Balkan.

Europas nationalistiska rörelser växer sig starkare, se bara på vårt eget nationalistparti Sverigedemokraterna. Ändå är det bara lite drygt tio år sedan Jugoslavien och Europa stod i brand just på grund av nationalistiska intressen. Många har uttryckt en förhoppning om att det är en generationsfråga och att världen de senaste tio åren har blivit så mycket mindre genom ny kommunikationsteknologi att det snart inte kommer att finnas utrymme för nationalistiska idéer. Men nu kommer nästa generation och nationalismen är fortfarande stark och dessutom på uppåtgående. Det finns nog inget bot mot plågan men vi har i vart fall tillgång till bromsmedicin: Genom att se till att människor känner till och kan använda sig av sina rättigheter gör vi det svårare för nationalisternas idéer att slå rot. Det krävs även att vi, som både känner till och kan använda oss av våra rättigheter, också gör det och inte sitter stillatigande och ser på.





När draken ryter stannar Goran hemma

8 12 2010

Det kommer inga representanter från Serbien till utdelningen av årets fredspris i Oslo på fredag. De är i gott (?) sällskap: Ryssland, Kazakstan, Colombia, Tunisien, Saudi-Arabien, Pakistan, Irak, Iran, Vietnam, Afghanistan, Venezuela, Filippinerna, Egypten, Sudan, Ukraina, Kuba och Marocko har meddelat att de, av en eller annan anledning, inte kommer att delta. Och så Kina då förstås. Kina anser att fredspristagaren Liu Xiaobo är kriminell och den kinesiska diktaturen har, uppenbarligen med viss framgång, utövat hårda påtryckningar på andra länders regeringar för att få dem att avstå från att komma till prisutdelningen på människorättsdagen, 10 december (10 december är den dag då den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling, 1948). Liu Xiaobo dömdes 2009 till elva års fängelse för att ha ”uppviglat till att undergräva statens makt”. Gärningen bestod i att författa Charta -08, som är ett manifest som uppmanar till omfattande reformer av det kinesiska samhället och då särskilt inom områdena demokrati och mänskliga rättigheter. Manifestet publicerades på just människorättsdagen 10 december 2008, 60 år efter att FN:s generalförsamling antagit den allmänna förklaringen.

Att länder som Iran, Vietnam och Kuba inte kommer är en sak, det är väntat. En annan är att ett land som Serbien, som har tydliga aspirationer att bli medlem i EU, rättar in sig i ledet bakom drakens svans. Är det en slump att krigsförbrytaren Ratko Mladic fortfarande är på fri fot när den nyuppvaknade demokratin Serbiens syn på de mänskliga rättigheterna verkar vara av mer pragmatisk än ideologisk natur? Demokrati och mänskliga rättigheter är bra att framhålla när landet vill ha något av Väst men lätt att förtränga när den ekonomiska giganten i Öst ryter till.

Men, återigen, Serbien är i gott sällskap. Även FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, väljer också hon att inte komma till prisutdelningen i Oslo. Den officiella anledningen uppges vara att hon har ett eget arrangemang i Genève som hindrar henne från att åka. (Typiskt att det skulle krocka med ett av de viktigaste arrangemangen som världens främste representant för de mänskliga rättigheterna kan ha och som har ägt rum på samma datum, ett datum som borde vara ganska lätt att komma ihåg om man har det ämbetet, de senaste drygt 60 åren.) Kritiken mot Pillay, som var i Sverige för drygt en vecka sen för att ta emot Advokatsamfundets och ILAC:s pris Stockholm Human Rights Award, är särskilt hård eftersom FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i ett möte med den kinesiska regimen strax efter det att Liu Xiaobo utsetts till årets fredspristagare, vägrat att ta upp hans fall. Det, i kombination med att Pillay enbart kritiserat Kina vid tre tillfällen sedan hennes tillträde 2008 (att jämföra med hennes kritik mot USA, som skett vid åtta tillfällen under samma period), gör att misstankarna är många att FN ligger lågt under trycket från den kinesiska diktaturen.

Jag var kritisk till den norska nobelkommitténs fjolårsval, Barack Obama. Men årets pristagare Liu Xiaobo är en mycket värdig mottagare av Nobels fredspris. Han är en sann människorättsförsvarare som vare sig använder eller förespråkar våld i sitt osjälviska arbete för att Kinas medborgare ska komma i åtnjutande av sina rättigheter. Han är därmed en förebild för alla de länder och institutioner som säger sig verka för demokrati och mänskliga rättigheter och som sådan förtjänar han all vår uppmärksamhet. Om inte Liu Xiaobos arbete och person räcker till för att övertyga borde det faktum att årets fredspris för första gången sedan 1935 inte kommer att kunna delas ut till pristagaren själv eller någon av hans närstående, göra det. Senast det hände var när Nazityskland hindrade pacifisten Carl von Ossietzky från att delta. Nu är det inte det tredje riket utan Mittens rike som ryter men effekten är densamma – räddhågsna opportunister fegar ur i hopp om riklig belöning.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.