”Jag skulle skjuta ihjäl alla demonstranter”

5 03 2012

Tjetjeniens illa beryktade president, Ramzan Kadyrov, tycker att myndigheterna i Moskva är alldeles för veka och vet precis vad han skulle göra om demokratiaktivister i Groznyj skulle få för sig att demonstrera som de gör i den ryska huvudstaden – han skulle skjuta ihjäl allihopa. Nu lär det dock dröja innan vi får se, eller höra talas om, några demonstrationer mot regimen i Tjetjenien. Enligt de flesta bedömare är orsaken bakom det att Kadyrov håller den nordkaukasiska republiken i ett järngrepp och att högljudda motståndare och regimkritiker, och deras familjer, riskerar att råka mycket illa ut. Om du frågar Kadyrov beror bristen på offentlig kritik på att både han och Vladmir Putin är omåttligt populära bland tjetjener – så populära att folk strömmar till vallokalerna för att rösta (i parlamentsvalen 2011 gick 99,45 % av väljarna till vallokalerna och när rösterna hade räknats var det till och med 2 203 personer fler än antalet registrerade väljare som röstade (vilket sedan korrigerades av valkommissionen, som lade till några tusen namn i röstlängden)!) och det i princip uteslutande på de båda herrarna.

De första rapporterna från gårdagens ryska presidentval tyder på att Putin fått 99,8 % av de tjetjenska väljarnas röster. Sannolikt lär också den officiella valstatistiken, precis som vid valet till duman i december, redovisa ett nästintill hundraprocentigt valdeltagande i Tjetjenien. Siffrorna måste förstås ta med en rejäl nypa salt. Sådana resultat kan bara produceras i länder och regioner med auktoritära regimer, som till exempel Vitryssland, Turkmenistan och Nordkorea, och väcker snarare förundran än beundran: Vad är det som ligger bakom dessa siffror? En del av svaret lär vara att Kadyrov är mycket angelägen att visa Putin sin lojalitet – han kom till makten genom Putin och han vet att det också är Putin som kan ta makten ifrån honom. Makt i Ryssland betyder pengar och Kadyrov vill naturligt hålla sig väl med den som, åtminstone indirekt, föder honom. I förra årets dumaval var det också så att Putins parti Enade Ryssland behövde ett starkt stöd i Norra Kaukasus för att få majoritet i parlamentet. För att uppnå detta används ett utbrett valfusk – vissa röstar flera gånger, ingen oberoende kontroll av valurnor, etc – och väljarna skräms att lägga sin röst på Putin genom hot om allt mellan indragna löner till våld. Om missnöjet mot Putin fortsätter att öka i övriga Ryssland kan det ”stabila väljarstödet” från de oroliga republikerna i Norra Kaukasus vara både en välkommen och nödvändig grund för Putins fortsatta maktstyre. Men att sitta i Kadyrovs knä är knappast tilltalande ens för Putin.





Markelovs mördare dömda

2 05 2011

Rättegången mot den välkände ryske människorättsadvokaten Stanislav Markelovs och journalisten Anastasia Baburovas mördare är nu avslutad. Nikita Tikhonov och Evgeniya Khasis dömdes för mord respektive medhjälp till mord och för det riskerar de nu fängelse i mellan 20 år och livstid. Rättegången har kantats av beskyllningar om felaktiga anklagelser och påtryckningar mot domstolens anställda. Markelovs och Baburovas familjer samt ledande ryska människorättsförsvarare menar att det faktiskt är rätt gärningsmän som, för en gångs skull, har identifierats och dömts för dådet. Annars är det i Ryssland mycket vanligt förekommande att mord på människor som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter förblir olösta och att förövarna går fria. (Läs ett tidigare blogginlägg om mordet och rättegången här.)

Tikhonov och hans flickvän Khasis passar i rollen som förövare. De kallas för ”Patriotiska Bonnie & Clyde” för sitt ultranationalistiska engagemang och det finns därmed tillräckligt motiv för dem att döda en i deras ögon ”landsförrädare” som Markelov, som bland annat har representerat antifascisten Alexander Ryukhin och protesterat mot frigivningen av den ryske officeren och krigsförbrytaren Yuri Budanov. Men det går inte att helt bortse ifrån anklagelserna om felaktigheter i målet. Jurymedlemmar har vittnat om påtryckningar som syftat till att få paret fällt och en domare avsade sig målet i vintras. Både Tikhonov och Khasis har hela tiden hävdat sin oskuld och försökte till och med att ta livet av sig under processen i protest mot anklagelserna. Det kan vara farligt tilltalande att låta sig övertygas om att de misstänkta gärningsmännen också är förövarna när de är våldsbejakande extremister och offren representerar det goda. Svart mot vitt och svårt blir enkelt. Tyvärr är det så illa ställt med det ryska rättsväsendet att det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kan vara riktigt säkra. Vi får istället hoppas att detta speciella undantag från huvudregeln om att människorättsförsvarares banemän går fria är ett fall av rättvisa i ett annars så rättvisefattigt Ryssland. Annars har vi fått bevittna ytterligare ett övergrepp.





Vingklippt kambodjansk opposition

22 03 2011

Kambodjas oppositionsledare Sam Rainsy förlorade sin parlamentspost i veckan som gick, vilket ytterligare försvagar den politiska oppositionen i landet. Rainsy, som befinner sig i exil, dömdes i fjol i sin frånvaro till två års fängelse för att bland annat ha medverkat till rasdiskriminering. Han dömdes dessutom till 10 års fängelse för att ha publicerat en falsk karta över gränsen mellan Kambodja och Vietnam. Båda domarna anses politiskt motiverade och rättegångarna visar på den politiska maktens direkta inblandning i domstolarnas arbete. Kambodjas högsta domstol, dit Rainsy överklagat sitt ärende, dömde i förra månaden till hans nackdel. Som en konsekvens av domstolens beslut beslutade parlamentet, vars majoritet består av ledamöter från det styrande partiet Kambodjas folkparti (CPP), att frånta Rainsy hans roll som ledamot av parlamentet och de rättigheter och privilegier som tillkommer honom i denna egenskap. Besluten mot Rainsy gör att han inte kommer att kunna ställa upp i valet 2013. I valet 2003 fick Rainsy och hans parti 22 % av rösterna.

Kambodjas 59-åriga ledare Hun Sen har suttit vid makten sedan 1985 (med undantag för en femårsperiod i mitten av 90-talet) och har sagt att han ska göra det till han fyller 90. Chansen, eller risken beroende på ur vems perspektiv man ser det, att han kommer att sitta i 30 år till har ökat i och med rävspelet mot landets opposition. Kritiken mot Kambodjas styre från landets politiska opposition och de människorättsförsvarare som granskar makten och hur den utövas, har svårt att göra sina röster hörda. Det är inte enbart den lagstiftande, styrande och dömande makten som fungerar otillfredsställande i demokratiskt synvinkel – även media brister i sitt oberoende. Desto viktigare att omvärlden skänker genklang åt kritikernas röster men det har hittills varit ganska tyst. Därigenom blir det också lättare för Hun Sen att avfärda kritiken från människorättsorganisationer och andra, som politiska utspel från nickedockor i Sam Rainsys ledband. En sann sydostasiatisk furste i Machiavellis smak.





Bollen är rund i Tjetjenien

18 03 2011

I februari flyttade den holländska tidigare fotbollsstjärnan Ruud Gullit till Tjetjenien för att träna huvudstadens stolthet, Terek Grozny (nja, han och laget ska bo och träna i kurorten Kislodovsk, som ligger 25 mil väst om den krigsmärkta staden Grozny). Gullit, som tidigare har tränat både det holländska landslaget och Chelsea FC, säger att han ”inte vill bli involverad i politik utan att han är där för att koncentrera sig på fotbollen”.

Det uttalandet kan tyckas något naivt, för att uttrycka sig milt. Men han är inte ensam i sin något förvirrade uppfattning om att han inte är en del av den ökända, misstänkta krigsförbrytaren tillika tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs pr-ansträngningar: Förra tisdagen slängdes Gullit ihop med ett antal brasilianska före detta fotbollsstjärnor i ett lag som spelade en vänskapsmatch i Grozny mot ett tjetjenskt lag med Kadyrov i spetsen och med spelare från Terek Grozny, tidigare landslagsspelare i Sovjetunionen/Ryssland samt den före detta tyska mittfältsstjärnan Lothar Matthäus, som numera tränar det bulgariska landslaget. De brasilianska toppstjärnorna bestod bland annat av Bebeto, Cafu, Denilson, Dunga, Emerson och Romario.

Ramzan Kadyrov, som på goda grunder misstänks för att ha både beordrat och själv torterat och avrättat människor i den nordkaukasiska republiken, utsåg sig själv till lagkapten och lyckades till slut få in bollen i mål efter ett par missade straffsparkar. Kanske folkdansen han bjöd på i pausen tog på krafterna eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra, ni får gissa själva. Men det han framförallt lyckades med var att skapa positiv publicitet och goodwill för sig själv och sin hårdföra regim genom att få de före detta fotbollsstjärnorna att uppträda likt djur på cirkus inför en lyrisk publik på Groznys fotbollsstadion. De avdankade fotbollsproffsens medverkan kan inte ursäktas med vare sig bristande politisk medvetenhet eller genom att påstå att sport och politik inte hör ihop. Det hör till varje demokratiskt sinnad människas förbaskade skyldighet att informera sig och i fråga om sport och politik är dessa nära sammankopplade och har alltid varit – jämför med allt ifrån OS i Berlin 1936 till matchen i Grozny förra tisdagen.

Uppvisningsmatchen bekräftar på sätt och vis att vad som helst kan hända i Tjetjenien – bollen är rund. Men Kadyrov är hyfsat förutsägbar i sina ambitioner att uppvisa hur fantastisk och omtyckt han är som ledare för ett blomstrande och framgångsrikt Tjetjenien. Bakom den putsade fasaden står emellertid tusentals offer för de mänskliga rättigheterna, som är skrämda till tystnad och underkastelse. De är nog inte särskilt imponerade av Gullits och hans brasilianska vänners fotbollskonster.





Utvecklingen i Nordafrika kan nå söder om Sahara

14 03 2011

Afrika är den del av världen där situationen för de mänskliga rättigheterna är som värst. Fattigdom och förtryck i kombination med olösta konflikter och en utbredd straffrihet bidrar till en instabil situation i många av Afrikas stater. Frågan är hur länge det dröjer innan det folkliga uppror för demokrati och mänskliga rättigheter vi ser i Nordafrika och Mellanöstern sprider sig till länderna söder om Sahara.

Nästa år hålls det över 20 val på den afrikanska kontinenten. Presidentvalet i Kenya är ett av dem. Risken att det våld som följde efter valet 2007, med mer än tusen döda och över en halv miljon internflyktingar som följd, kommer att upprepas är överhängande. Få av de åtgärder som utlovades för att skapa försoning och att förhindra en upprepning av våldet har genomförts. Tiotusentals internflyktingar bor fortfarande i läger och har inte kunna återvända. Flera av de miliser som var aktiva har fortfarande inte avväpnats. Efter tre år har den kenyanska samlingsregeringen inte lyckats inrätta nödvändiga mekanismer för att utreda de brott som begicks. Detta fick till slut den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) att väcka åtal mot sex personer i högsta ledningen (läs tidigare blogginlägg om detta här).

Den kenyanska regeringen bedriver nu en intensiv kampanj, som stöds av den afrikanska unionen (AU), för att förmå FN:s säkerhetsråd att besluta om att ICC ska skjuta upp åtalen mot de sex misstänkta i ett år, vilket säkerhetsrådet har möjlighet att göra enligt romstadgans artikel 16 om det anser att ICC:s agerande hotar internationell fred och säkerhet. Kenyas regering menar att landets nya konstitution bereder väg för att rättegångarna kan äga rum i Kenya istället för i Haag. Regeringens kampanj motarbetas med rätta av kenyanska och internationella människorättsorganisationer, som hävdar att landet saknar både de politiska och rättsliga premisserna för att lagföra våldsmännen från 2007-08. Dessutom menar de att åtalen vid ICC, som har stort stöd bland befolkningen, knappast hotar internationell fred och säkerhet utan snarare utgör en förutsättning för att nya oroligheter ska kunna undvikas – om inte de våldsamheterna vid förra valet utreds och de misstänkta ställs inför rätta kommer valen 2012 troligen att leda till nya våldsamheter.

Visserligen infördes en ny konstitution 2010, vilket är ett framsteg, men mycket lite har gjorts för att den ska få genomslag. Även om politisk vilja fanns skulle det ta åratal innan landet är redo att professionellt utreda och döma för det våld som utspelade sig 07-08. Regeringen i Kenya, i likhet med många andra länder söder om Sahara, måste inse att deras passivitet och likgiltighet inför folkets vilja är kontraproduktiv. Det som nu utspelar sig i de norra delarna av kontinenten kommer förhoppningsvis att sprida sig söderut och det kommer inte att saknas tillfällen för människor att visa sitt missnöje, t ex i samband med något av de val som äger rum 2012. Demokratiaktivister och människorättsförsvarare på kontinenten måste därför känna att de har omvärldens stöd redan nu så att de står väl rustade inför den frihetskamp som sannolikt kommer att utspelas på flera ställen söder om Sahara inom en nära framtid.





Serbiska åklagare agerar åter politiskt i krigsförbrytarmål

9 03 2011

För fjärde gången i rad har serbiska åklagare för krigsförbrytelser agerat med politik och inte juridik för ögonen. Det var i torsdags i förra veckan som den pensionerade bosniske armégeneralen Jovan Divjak arresterades på Wiens flygplats på grundval av en internationell arresteringsorder utfärdad av serbiska åklagare – samma arresteringsorder som gjorde att Ejub Ganic, tidigare president i Bosnien, arresterades för ett år sedan på Heathrow. I juli 2010 släpptes Ganic efter att en brittisk domstol fattat beslut om att han inte ska utlämnas. Domaren menade att den serbiska åklagarens begäran om Ganics utlämning var ”brought and [was] being used for political purposes, and as such amount to an abuse of the process of this court”. Före fallet Ganic väckte åklagarmyndigheten i Serbien åtal mot Ilija Jurisic från Bosnien men målet överklagades och en domstol i Belgrad konstaterade att åtalet var politiskt motiverat. Nu senast, bara någon vecka innan Jovan Divjak arresterades i Wien, var det kroaten Tihomir Purda som arresterades vid den bosniska gränsen på order av den serbiska åklagarmyndigheten. Efter hård press från omvärlden släppte myndigheten kraven på att Purda skulle utlämnas med förklaringen att ny bevisning visat att Purda och två andra misstänkta var oskyldiga.

Tillbaka till Divjak. I juli 2003 slutförde åklagarkammaren vid den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) en granskning av 719 personer på förfrågan från den bosniska entiteten Republika Srpska, däribland Jovan Divjak. Tribunalens åklagarkammare kom då fram till att den bevisning som presenterats i det material om Divjak den fått att granska, inte ger tillräcklig grund för att tro att Jovan Divjak har begått krigsförbrytelser. Enligt ett avtal från 1996, som ingicks för att undvika politiskt motiverade arresteringar och åtal i Bosnien-Hercegovina, får inte rättsväsendet i Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska väcka åtal annat än i de fall där åklagarkammaren vid ICTY har gett klartecken. (Sedan 2004 är det en särskild enhet vid den bosniska riksåklagaren som hanterar avtalets genomförande.) Något klartecken finns alltså inte i fallet Divjak.

Genom sitt agerande riskerar de serbiska krigsförbrytaråklagarna att försvåra det redan så svåra arbetet med att ställa krigsförbrytare inför rätta. Om myndigheten anser sig ha bevisning mot Divjak och andra, ska den överlämnas till åklagarmyndigheten i Bosnien eller till ICTY i enlighet med de regler och överenskommelser som gäller.





Laddad rättegång om mordet på Politkovskajas advokat

28 02 2011

Rättegången om mordet på advokaten Stanislav Markelov och journalisten Anastasia Baburova från tidningen Novaja Gazeta, som sköts ner i Moskva i januari 2009, har nu inletts. Markelov företrädde såväl den kända journalisten och författaren Anna Politkovskaja som sköts ihjäl 2006, som Alexander Ryukhin, en antifascist som blev knivhuggen till döds av ett gäng nynazister samma år som Politkovskaja mördades. Mordet på Markelov och Baburova skedde precis efter att Markelov hade hållit en presskonferens där han protesterat mot den tidiga frigivningen av Yuri Budanov, en rysk arméofficer som dödat en ung tjetjenska i ett uppmärksammat fall från 2000 (läs mer i den här utmärkta rapporten).

När rättegången mot Ryukhins mördare pågick publicerade ryska nynazistiska hemsidor bilder på Markelov och uppmanade sina läsare att döda ”terroristadvokaten”. Ryukhins mördare dömdes till långa fängelsestraff och flera misstänkta för inblandning i mordet, efterlystes. En av dem som efterlystes var den framträdande högerextrema nationalistledaren Nikita Tikhonov. Hans flickvän, Evgeniya Khasis, närvarade på domstolsförhandlingarna i Ryukhinfallet och kände dem som stod åtalade och som senare dömdes för mordet. Nu står Tikhonov och Khasis åtalade, misstänkta för att ha mördat Markelov och Baburova på öppen gata i Moskva för två år sedan. De båda greps i november 2009 och flera vapen och sprängämnen hittades i deras gemensamma lägenhet, däribland den pistol som användes för att mörda Markelov och Baburova.

Tikhonov och Khasis försvarare gör sitt yttersta för att hävda de bådas oskuld, bland annat genom att hävda att det hela är en konspiration iscensatt av det korrupta ryska rättsväsendet. Men även om ett sådant påstående normalt förtjänar att lyssnas på verkar det i det här fallet vara så att bevisen är överväldigande. De har mordvapnet, Tikhonov saknar alibi, de kläder han påstås ha burit vid mordet har återfunnits och det finns ögonvittnen som talar till hans nackdel. Det största hotet mot rättvisan den här gången verkar snarare vara de hot som framförallt drabbar domstolen. I slutet av januari i år valde domaren i målet, Lyubov Nikolenko, att frånsäga sig uppdraget. Det finns inga officiella bekräftelser men allt tyder på att hon har blivit utsatt för starka påtryckningar och möjligen även blivit utsatt för dödshotelser. I april 2010 mördades en annan domare, Eduard Chuvashov, efter att ha dömt militanta skinnhuvuden till långa fängelsestraff och det finns all anledning att tro, att ryska högerextrema grupper inte drar sig för att tillgripa våld för att uppnå sina mål och för att skydda sina egna. Det är självklart så att detta även påverkar vittnen och andra som på olika sätt är inblandade i rättegången.

Rättegången mot Markelovs och Baburovas mördare återspeglar flera aspekter av det ryska samhället som det finns goda skäl att oroa sig för. Året Markelov och Baburova mördades, 2009, var ett ovanligt svart år för landets människorättsförsvarare. Flera prominenta aktivister dödades på grund av sitt arbete, däribland Natalja Estemirova, och rådde nästintill en stämning av hetsjakt på dem. De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter utmålas av nynazistiska och högerextrema grupperingar, som står starka i dagens Ryssland, som terrorister och landsförrädare. Normalt går deras mördare fria och klimatet av straffrihet stärker signalerna om att Rysslands människorättsförsvarare är fritt villebråd. Rättsväsendets aktörer hotas och utsätts för påtryckningar, inte enbart från nationalister utan även från såväl ekonomiska intressen som från regeringshåll. De etniska spänningarna växer och människor från Norra Kaukasus går inte säkra på Moskvas gator, dels av rent rasistiska orsaker dels eftersom de i hög grad utpekas som terrorister eller potentiella sådana. (Det sistnämnda skänker också en viss eftertanke i relation till det svenska samhället, där militanta islamister i mångt och mycket beskrivs som ett farligare hot än de höger- och vänsterextrema grupperingar som är flera gånger större, långt mer beväpnade och bevisligen mer våldsbenägna.)

Ryssland har inte råd att fortsätta att se mellan fingrarna på de högerextrema och ultranationalistiska grupperingar som har vuxit sig allt starkare de senaste åren. Landet måste inse att det är dessa grupper och inte demokratiaktivister, homosexuella eller människor med kaukasiskt eller centralasiatiskt utseende som är det största hotet mot det ryska samhället. Om Markelovs och Baburovas mördare har hittats och om dessa döms i enlighet med gällande lagstiftning har Ryssland åtminstone tagit ett litet, men mycket viktigt, steg i rätt riktning.





Framsteg för rättvisan i Kosovo

21 02 2011

Vår samarbetspartner Humanitarian Law Centre i Kosovo (HLC) har i dagarna publicerat rapporten Trials for Ethnically and Politically Motivated Crimes and War Crimes in Kosovo in 2010 (engelsk version s. 91 ff)), som sammanfattar organisationens övervakning av de 16 rättegångar om etniskt och politiskt motiverad brottslighet samt krigsförbrytelser som hölls i Kosovo under förra året. Intressant läsning. Det är särskilt positivt att läsa att den internationella närvaron genom EULEX anses ha förbättrat Kosovos rättsväsende. Rättegångar kring grova förbrytelser förhalas inte längre och de rättsfall som har kunnat avslutas, har blivit det. Det är också tydligt att det finns en vilja att hantera även politiskt känsliga fall, vilket vi t ex kan se genom åtalet mot Sabit Geci. Geci är ett tidigare befäl inom Kosovos Befrielsearmés (KLA, Kosovo Liberation Army) militärpolis och är misstänkt för att ha begått krigsförbrytelser i två KLA-läger i norra Albanien.

Civil Rights Defenders delar den oro HLC ändå uttrycker för att EULEX den senaste tiden har prioriterat andra brott, som t ex ekonomiska bedrägerier, organiserad brottslighet och korruption. Missionen borde istället koncentrera sig på de hundratals ärenden som rör krigsförbrytelser som UNMIK lämnade efter sig. Ett av de största problemen kring krigsförbrytarrättegångar generellt, så även i Kosovo, är behovet av att kunna ge vittnen ett effektivt skydd. Här skulle EULEX kunna införa ett vittnesskyddsprogram med olika säkerhetsnivåer i syfte att förhindra att vittnen hotas eller i värsta fall mördas. Antalet internationella åklagare behöver ökas för att öka antalet utredningar kring krigsförbrytelser och för att öka kvaliteten i utredningarna. Till sist måste lokala åklagare och domare i större utsträckning få möjlighet att arbeta nära sina internationella kollegor för att på så sätt, på sikt, få tillräcklig kompetens för att Kosovos rättsväsende ska klara sig självt.

Läs här vad HLC:s chef och grundare Nataša Kandic säger om behovet av ett vittnesskyddsprogram i Kosovo i en intervju hon nyligen gjorde med Time Magazine.





Montenegro skyndar långsamt

14 02 2011

Utvecklingen i Montenegro går framåt. Åtminstone på ytan. De senaste åren har det lilla vackra landet skyndat sig med att inrätta bra lagar och bra institutioner, som ska verka för ett ökat skydd för människors rättigheter. Montenegriner som anser att deras rättigheter har kränkts vågar, och kan, idag anmäla det till myndigheterna, vilket inte skedde förr. Men när det gäller själva genomförandet av lagarna finns det fortfarande stora brister och processerna är mycket långsamma.

Den lag mot diskriminering som antogs i fjol, som ett resultat av bland annat Civil Rights Defenders arbete, är fortfarande inte tillämpbar eftersom en ombudsperson, som är diskrimineringslagstiftningens nyckelaktör, ännu inte har inrättats. Ett bristande diskrimineringsskydd drabbar framförallt Montenegros romer, kvinnor och HBT-personer. På grund av bristande politisk vilja har en rättshjälpslag inte införts som planerat. Det får till följd att en stor del av befolkningen inte har tillgång till rättssystemet. Trots att lagar finns och trots att domstolar i flera fall har tolkat lagarna till fördel för de människor vars rättigheter har kränkts, genomförs inte bestämmelserna och besluten av myndigheterna. Ett exempel på detta är den funktionshindrade kvinnan Marijana Mugoša. Hon sparkades från sitt jobb på Podgoricas kommun därför att de inte gillade att hon tog med sin ledarhund till jobbet. Landets högsta domstol gav Marijana rätt men kommunen följer inte beslutet. Rättsprocesserna kring de krigsförbrytelser som begicks i Montenegro hanteras mycket saktfärdigt och riktar sig enbart mot de som är misstänkta för att ha utfört dåden, inte de som har beordrat dem. Andelen politiskt motiverat våld ökade under 2010. Tortyr och annan grym, omänsklig och kränkande behandling är vanligt förekommande inom polisen. Ett stort mått av korruption genomsyrar de flesta delar av det montenegrinska samhället.

Du kan snart läsa mer om hur situationen för de mänskliga rättigheterna i Montenegro ser ut i en rapport skriven av organisationen Youth Initiative for Human Rights. Rapporten är framtagen i samarbete med Civil Rights Defenders och den kommer inom kort att publiceras på engelska. Dessvärre kommer montenegrinska människorättsorganisationer att få det svårare att arbeta framöver och frågan är om de kommer att kunna publicera liknande rapporter i framtiden. Omvärldens intresse för det lilla landet svalnar i takt med att landets politiker uppvisar positiva resultat när det gäller att instifta nya lagar och institutioner. Hur de sedan genomförs i praktiken verkar mindre intressant. Sverige och Sida upphör nu med sina insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i Montenegro och det finns skäl att fråga sig varför. Sveriges gedigna intresse för länderna i det forna Jugoslavien har bidragit till en fantastisk utveckling på kort tid. Att då dra sig ur ett land som Montenegro, där mycket har gjorts men en hel del återstår att göra, framstår som irrationellt – särskilt med tanke på att ganska mycket kan göras med relativt små medel.





Romsk man död efter polisövergrepp

8 02 2011

Den 20 januari i år hittades Toni Jovanovic död i sitt hem i den lilla staden Kuršumlija i södra Serbien. Han verkar ha tagit sitt liv genom att hänga sig men hans död omges av speciella omständigheter. Ett och ett halvt år innan Toni dog blev han och hans bror Ivica brutalt misshandlade av tre polismän, anklagade för att ha stulit vattenmätare från en firma i Kuršumlija och sålt dem vidare. Rättsprocessen angående polisvåldet har tagit tid och Toni och Ivica har haft det svårt i sitt sökande efter rättvisa. De gav dock aldrig upp och i månadsskiftet januari/februari skulle äntligen ett domslut komma samtidigt som Toni och hans bror också hade blivit erbjudna en uppgörelse i godo med polismännen. Dessförinnan hittades alltså Toni död.

Toni och Ivica Jovanovic är romer, något de fick kastat emot sig av de tre polismännen från första stund. De tre polismännen tyckte sig kunna bete sig hur som helst mot de båda männen – de var ju bara romer och själva var de ju myndighetsrepresentanter, väl medvetna om att de kan trakassera romer och andra utsatta minoriteter utan nämnvärd risk. Efter att ha smädat Toni och Ivica och förnedrat dem genom att örfila dem offentligt, fördes de till polisstationen i Kuršumlija. Väl där tog en grov misshandel vid. Toni och Ivica slogs över hela kroppen med knytnävar och batonger. En av polismännen koncentrerade sig på att slå Toni över öronen. Samma polisman tog också fram sitt tjänstevapen och stoppade det i munnen på Toni, som bröt ihop av rädsla. Misshandeln av de båda männen fortsatte under vapenhot och för att få stopp på det hela erkände de båda att de hade stulit vattenmätarna. Då fortsatte misshandeln för att de inte hade erkänt stölden tidigare. När sedan erkännandet inte visade sig stämma, blev de misshandlade för det.

Toni och Ivica släpptes strax före midnatt samma dag och fördes av släktingar och vänner till sjukhuset. Trots att de syntes att de var svårt slagna, kräktes, hade yrsel och var i allmänt dåligt skick, fick de inte någon hjälp av sjukvårdspersonalen. Först en vecka senare blev de undersökta av läkare och fick sina skador dokumenterade. Hör deras berättelser på den här och den här tv-intervjun (endast på serbiska). Fallet har drivits i serbiska domstolar av Civil Rights Defenders samarbetspartner, CHRIS nätverket.

Tonis och Ivicas fall utgör bara ett exempel av de otal övergrepp som sker mot romer i Serbien och andra länder på Balkan. I dagens Europa betraktas Romer i hög utsträckning som samhällets paria på ett sätt som vi i västvärlden sa att vi aldrig ville vara med om igen efter att ha bevittnat det andra världskrigets fasor och förföljelsen av  judar, romer och homosexuella med flera. Ändå sker det, dag ut och dag in. Vi måste se till att utsatta grupper i våra samhällen får det stöd de behöver, att vi inte står tysta bredvid. Vi måste uppmärksamma fall som Tonis, innan det är för sent. Och framförallt – människor som utnyttjar sin maktställning på det sätt som de tre polismännen gjorde, och för den delen även sjukvårdspersonelen, ska veta att de inte undkommer rättvisan.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.