FRA-lagen en produkt av processen

13 10 2009

Det finns fortfarande frågor kring FRA-lagen och vad de förbättringar som nu ligger på riksdagens bord i praktiken kommer att innebära. Den mest grundläggande handlar om hur ingripande lagstiftning av det här slaget kan läggas fram utan en genomgripande och kvalitativ analys av hur det behov som anses finnas står i relation och proportion till signalspaningens effektivitet och det integritetsintrång metoden innebär. Tyvärr lyser sådana bedömningar med sin frånvaro i samtliga lagstiftningsförslag under 2000-talet som gäller hemlig övervakning i någon form.

Debatten kring FRA har varit yvig och angreppen mot signalspaningen har kommit från många olika håll. Diskussionen har varit uppfriskande även om det inte går att bortse ifrån att det är lite märkligt att den tog sådan fart först när FRA-förslaget kom – möjligheterna till hemlig övervakning hade innan dess kraftigt utökats under en lång rad år och grundproblematiken har hela tiden varit den samma: Metoden finns och används, lagstöd saknas, utökning önskas och politisk kompromiss måste därmed sökas. De myndigheter som använder sig av den hemliga övervakningen utökar användningsområdet i takt med den tekniska utvecklingen och når till slut en gräns där de inser att de, för att få använda ytterligare metoder eller för att kunna utöka övervakningens inriktning, måste ha lagstiftaren med sig. Då har myndigheten, precis som FRA, redan brutit mot lagen under lång tid (intrång i människors privatliv måste ha stöd i lag) men det får inga konsekvenser. I stället kan lagstiftaren säga att det nu är dags att tänka på rättssäkerheten och se till att metoden regleras. I samband med lagregleringen sker förstås en utökning av övervakningen. För FRA-lagens del ser det hela ut att utmynna i en lag som är lika spretig som den debatt som föranlett den. Tyvärr verkar det ha gått så mycket prestige i frågan att den inte går att stoppa trots att ingen i slutändan egentligen är nöjd. Det bästa vore att gå tillbaka och ta ett samlat grepp.

Jag hoppas att debatten kring integritetsfrågor fortsätter. De förändringar som trots allt har tillkommit och som nu verkar gå igenom återfinns också i andra övervakningsmetoders rättssäkerhetsförbättringar, t ex skyldigheten att i efterhand underrätta den som övervakats. Sådana förbättringar kommer sannolikt att innebära bättre möjligheter till diskussion och en mer initierad debatt om vad integritetsintrång faktiskt innebär.

Till sist anser jag att våra folkvalda bör fråga sig hur deras maktutövning ser ut i sådana här och i andra angelägna frågor. Det stora flertalet av dem har under decennier varit ointresserade av att förstärka den tredje statsmaktens, domstolarnas, makt. Detta av rädsla för att icke folkvalda jurister ska få för mycket att säga till om. (Jag anser att vi medborgare har ett berättigat intresse av att stärka domstolarnas kontrollfunktion i syfte att skydda våra grundlagsstadgade fri- och rättigheter.) I stället verkar det paradoxalt nog ha utvecklats en slags tjänstemannamakt där våra myndigheter driver lagstiftaren framför sig, vilket blir extra tydligt i övervakningsfrågor. Det är inte svansen som ska vifta på hunden.


Åtgärder

Information




%d bloggare gillar detta: