Nästa mur, tack!

9 11 2009

Civil Rights Defenders arbete grundas på Helsingforsavtalet från 1975, som var resultatet av en serie konferenser om säkerhet och samarbete i Europa. Avtalet hade sannolikt en stor betydelse för murens fall för idag tjugo år sedan. En av huvudpunkterna i avtalet, som undertecknades av totalt 35 stater i Europa (alla utom Albanien) samt USA och Kanada, framhåller respekten för de mänskliga rättigheterna som en förutsättning för fred och vänskapliga relationer mellan staterna.

1976 grundades den första Helsingforskommittén. Det skedde i Moskva och det var en grupp dissidenter som beslutade sig för att bilda en icke-statlig, oberoende organisation i syfte att övervaka Sovjetunionens efterlevnad av det avtal landet skrivit under året innan. Gruppens medlemmar trakasserades, arresterades och tvingades i exil men liknande grupper började att växa fram i andra delar av Sovjetunionen samtidigt som det bildades stödkommittéer i USA, Kanada och Västeuropa.

En formulering i avtalet var ”the right of the individual to know and to act upon his rights and duties” (den svenska översättningen är inte alls lika bra!), som så här i efterhand kan sägas blev en nyckelmening för demokrati- och människorättsaktivisterna i Öst. Vetskapen om vad deras ledare hade åtagit sig stärkte dem i deras informationsarbete. I kombination med den rapportering om situationen för de mänskliga rättigheterna bakom järnridån, som vi och andra organisationer i Väst hjälpte till med att sprida i syfte att göra omvärlden uppmärksam på vad som skedde, bidrog i hög utsträckning till att öka trycket på ledarna inom Östblocket att genomföra demokratiska reformer.

Det är min uppfattning att murens fall bidrog till att de mänskliga rättigheterna, som princip, fick ett rejält uppsving under 90-talet. Den säkerhetspolitiska spänning som fanns mellan Öst och Väst släppte, makten förskjöts till Väst och den ideologiska ”låsningen” mellan medborgerliga och politiska rättigheter å ena sidan och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter å andra sidan, försvann. (Väst föredrog diskussioner kring den förstnämnda gruppen rättigheter medan Öst hellre framhöll den sistnämnda.) I de krig som följde i spåren av Östblockets upplösning (Balkan, Tjetjenien, Moldavien/Transnistrien, m fl), samt förstås andra stora händelser som apartheidregimens sammanbrott i Sydafrika och folkmordet i Rwanda 1994, kunde också västvärlden på ett helt annat sätt än tidigare diskutera och agera i frågor som humanitära interventioner och krigsförbrytartribunaler och domstolar.

Den utveckling som beskrivs ovan synliggjorde också nödvändigheten i att arbeta för att alla människors rättigheter ska förverkligas. Ingen är helt fri förrän alla är fria. Därför känns det inte det minsta märkligt att uppmärksamma 20-årsdagen av murens fall genom att, som vi gjorde på Kulturhuset idag, diskutera HBT-personers rättigheter i Serbien och Litauen, i motsats till vad som framfördes i den här artikeln i dagens SvD. För tjugo år sedan var det självklara kravet på HBT-personers mänskliga rättigheter inte ens uppe på bordet. Nu är situationen annorlunda men än hotas, trakasseras och mördas homo-, bi- och transpersoner runt om i Europa. Inte minst därför finns det anledning att påminna om de murar som återstår att riva.


Åtgärder

Information




%d bloggare gillar detta: