Modiga kvinnor utan stöd

26 11 2009

Ledarsidan på DN uppmärksammar idag vårt seminarium från igår med den iranska människorättsförsvararen Parvin Ardalan och vår styrelseledamot Arne Ruth (läs inlägget här). Parvin berättade bland annat att iranska människorättsorganisationer är noga med att inte ta emot pengar i stöd från västerländska organisationer, vilket också DN skriver om i nyss nämnda artikel. Anledningen till beslutet är den risk de utsätter sig för, dels i form av straffrättsliga åtgärder dels ur trovärdighetssynpunkt – ingen ska kunna ifrågasätta deras arbete på grundval av att de mottar utländsk finansiering.

Argumenten är lätta att ta till sig men väcker ändå frågor. Skälen kan nämligen göras gällande i de allra flesta repressiva och auktoritära stater, länder vars människorättsförsvarare normalt inte ser något problem i att (i det dolda) ta emot stöd för att hålla verksamheten igång. Vad är det som skiljer dessa och de iranska människorättsförsvararna åt? En förklaring kan förstås vara det aggressiva hat mot Väst i allmänhet och USA i synnerhet som den iranska regimen under lång tid piskat upp. En annan, som jag tror mer på, är ett förmodat behov av och vilja hos de demokratiska krafterna att visa sin självständighet från de västerländska politiska krafter som mycket handgripligt intrigerat i Iran under decennier. Förändringen i Iran, för den kommer, ska födas och drivas fram av de själva och inte av någon annan. Det kan jag i högsta grad sympatisera med. Däremot tycker jag att de gör det onödigt svårt för sig. Det är trots allt skillnad på låt oss säga svenskt bistånd och ekonomiskt stöd från t ex amerikanska organisationer. Dessutom tror jag att den bristande uppmärksamheten för situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran och i synnerhet den fruktansvärda situationen för iranska kvinnor hänger samman med det faktum att västerländska organisationer inte kan bidra till demokratiutvecklingen i landet på samma sätt de är vana vid från arbete i andra länder.

Det här skulle man kunna ha ett heldagsseminarium om men en negativ faktor i det här sammanhanget är exempelvis den i många andra avseenden positiva jakten på resultat i biståndet. I ett land som Iran går det inte att tänka i projekttermer, det handlar om att hålla människor vid liv och i frihet så att de kan föra kampen vidare. Information och lobbying är exempel på insatser som borde prioriteras men metoderna upplevs lätt som uddlösa i resultativrarnas ögon. Samtidigt är det kanske det enda omvärlden för närvarande kan göra för att ge ett visst skydd åt de människor som kämpar för demokrati och rättvisa i Iran. Det skulle dessutom säkert kunna ske till en lägre kostnad än vad staten spenderar på att försöka hålla förföljda iranska kvinnor och hbt-personer utanför Sveriges och Europas gränser


Åtgärder

Information




%d bloggare gillar detta: