Markelovs mördare dömda

2 05 2011

Rättegången mot den välkände ryske människorättsadvokaten Stanislav Markelovs och journalisten Anastasia Baburovas mördare är nu avslutad. Nikita Tikhonov och Evgeniya Khasis dömdes för mord respektive medhjälp till mord och för det riskerar de nu fängelse i mellan 20 år och livstid. Rättegången har kantats av beskyllningar om felaktiga anklagelser och påtryckningar mot domstolens anställda. Markelovs och Baburovas familjer samt ledande ryska människorättsförsvarare menar att det faktiskt är rätt gärningsmän som, för en gångs skull, har identifierats och dömts för dådet. Annars är det i Ryssland mycket vanligt förekommande att mord på människor som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter förblir olösta och att förövarna går fria. (Läs ett tidigare blogginlägg om mordet och rättegången här.)

Tikhonov och hans flickvän Khasis passar i rollen som förövare. De kallas för ”Patriotiska Bonnie & Clyde” för sitt ultranationalistiska engagemang och det finns därmed tillräckligt motiv för dem att döda en i deras ögon ”landsförrädare” som Markelov, som bland annat har representerat antifascisten Alexander Ryukhin och protesterat mot frigivningen av den ryske officeren och krigsförbrytaren Yuri Budanov. Men det går inte att helt bortse ifrån anklagelserna om felaktigheter i målet. Jurymedlemmar har vittnat om påtryckningar som syftat till att få paret fällt och en domare avsade sig målet i vintras. Både Tikhonov och Khasis har hela tiden hävdat sin oskuld och försökte till och med att ta livet av sig under processen i protest mot anklagelserna. Det kan vara farligt tilltalande att låta sig övertygas om att de misstänkta gärningsmännen också är förövarna när de är våldsbejakande extremister och offren representerar det goda. Svart mot vitt och svårt blir enkelt. Tyvärr är det så illa ställt med det ryska rättsväsendet att det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kan vara riktigt säkra. Vi får istället hoppas att detta speciella undantag från huvudregeln om att människorättsförsvarares banemän går fria är ett fall av rättvisa i ett annars så rättvisefattigt Ryssland. Annars har vi fått bevittna ytterligare ett övergrepp.





Vingklippt kambodjansk opposition

22 03 2011

Kambodjas oppositionsledare Sam Rainsy förlorade sin parlamentspost i veckan som gick, vilket ytterligare försvagar den politiska oppositionen i landet. Rainsy, som befinner sig i exil, dömdes i fjol i sin frånvaro till två års fängelse för att bland annat ha medverkat till rasdiskriminering. Han dömdes dessutom till 10 års fängelse för att ha publicerat en falsk karta över gränsen mellan Kambodja och Vietnam. Båda domarna anses politiskt motiverade och rättegångarna visar på den politiska maktens direkta inblandning i domstolarnas arbete. Kambodjas högsta domstol, dit Rainsy överklagat sitt ärende, dömde i förra månaden till hans nackdel. Som en konsekvens av domstolens beslut beslutade parlamentet, vars majoritet består av ledamöter från det styrande partiet Kambodjas folkparti (CPP), att frånta Rainsy hans roll som ledamot av parlamentet och de rättigheter och privilegier som tillkommer honom i denna egenskap. Besluten mot Rainsy gör att han inte kommer att kunna ställa upp i valet 2013. I valet 2003 fick Rainsy och hans parti 22 % av rösterna.

Kambodjas 59-åriga ledare Hun Sen har suttit vid makten sedan 1985 (med undantag för en femårsperiod i mitten av 90-talet) och har sagt att han ska göra det till han fyller 90. Chansen, eller risken beroende på ur vems perspektiv man ser det, att han kommer att sitta i 30 år till har ökat i och med rävspelet mot landets opposition. Kritiken mot Kambodjas styre från landets politiska opposition och de människorättsförsvarare som granskar makten och hur den utövas, har svårt att göra sina röster hörda. Det är inte enbart den lagstiftande, styrande och dömande makten som fungerar otillfredsställande i demokratiskt synvinkel – även media brister i sitt oberoende. Desto viktigare att omvärlden skänker genklang åt kritikernas röster men det har hittills varit ganska tyst. Därigenom blir det också lättare för Hun Sen att avfärda kritiken från människorättsorganisationer och andra, som politiska utspel från nickedockor i Sam Rainsys ledband. En sann sydostasiatisk furste i Machiavellis smak.





Bollen är rund i Tjetjenien

18 03 2011

I februari flyttade den holländska tidigare fotbollsstjärnan Ruud Gullit till Tjetjenien för att träna huvudstadens stolthet, Terek Grozny (nja, han och laget ska bo och träna i kurorten Kislodovsk, som ligger 25 mil väst om den krigsmärkta staden Grozny). Gullit, som tidigare har tränat både det holländska landslaget och Chelsea FC, säger att han ”inte vill bli involverad i politik utan att han är där för att koncentrera sig på fotbollen”.

Det uttalandet kan tyckas något naivt, för att uttrycka sig milt. Men han är inte ensam i sin något förvirrade uppfattning om att han inte är en del av den ökända, misstänkta krigsförbrytaren tillika tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs pr-ansträngningar: Förra tisdagen slängdes Gullit ihop med ett antal brasilianska före detta fotbollsstjärnor i ett lag som spelade en vänskapsmatch i Grozny mot ett tjetjenskt lag med Kadyrov i spetsen och med spelare från Terek Grozny, tidigare landslagsspelare i Sovjetunionen/Ryssland samt den före detta tyska mittfältsstjärnan Lothar Matthäus, som numera tränar det bulgariska landslaget. De brasilianska toppstjärnorna bestod bland annat av Bebeto, Cafu, Denilson, Dunga, Emerson och Romario.

Ramzan Kadyrov, som på goda grunder misstänks för att ha både beordrat och själv torterat och avrättat människor i den nordkaukasiska republiken, utsåg sig själv till lagkapten och lyckades till slut få in bollen i mål efter ett par missade straffsparkar. Kanske folkdansen han bjöd på i pausen tog på krafterna eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra, ni får gissa själva. Men det han framförallt lyckades med var att skapa positiv publicitet och goodwill för sig själv och sin hårdföra regim genom att få de före detta fotbollsstjärnorna att uppträda likt djur på cirkus inför en lyrisk publik på Groznys fotbollsstadion. De avdankade fotbollsproffsens medverkan kan inte ursäktas med vare sig bristande politisk medvetenhet eller genom att påstå att sport och politik inte hör ihop. Det hör till varje demokratiskt sinnad människas förbaskade skyldighet att informera sig och i fråga om sport och politik är dessa nära sammankopplade och har alltid varit – jämför med allt ifrån OS i Berlin 1936 till matchen i Grozny förra tisdagen.

Uppvisningsmatchen bekräftar på sätt och vis att vad som helst kan hända i Tjetjenien – bollen är rund. Men Kadyrov är hyfsat förutsägbar i sina ambitioner att uppvisa hur fantastisk och omtyckt han är som ledare för ett blomstrande och framgångsrikt Tjetjenien. Bakom den putsade fasaden står emellertid tusentals offer för de mänskliga rättigheterna, som är skrämda till tystnad och underkastelse. De är nog inte särskilt imponerade av Gullits och hans brasilianska vänners fotbollskonster.





Utvecklingen i Nordafrika kan nå söder om Sahara

14 03 2011

Afrika är den del av världen där situationen för de mänskliga rättigheterna är som värst. Fattigdom och förtryck i kombination med olösta konflikter och en utbredd straffrihet bidrar till en instabil situation i många av Afrikas stater. Frågan är hur länge det dröjer innan det folkliga uppror för demokrati och mänskliga rättigheter vi ser i Nordafrika och Mellanöstern sprider sig till länderna söder om Sahara.

Nästa år hålls det över 20 val på den afrikanska kontinenten. Presidentvalet i Kenya är ett av dem. Risken att det våld som följde efter valet 2007, med mer än tusen döda och över en halv miljon internflyktingar som följd, kommer att upprepas är överhängande. Få av de åtgärder som utlovades för att skapa försoning och att förhindra en upprepning av våldet har genomförts. Tiotusentals internflyktingar bor fortfarande i läger och har inte kunna återvända. Flera av de miliser som var aktiva har fortfarande inte avväpnats. Efter tre år har den kenyanska samlingsregeringen inte lyckats inrätta nödvändiga mekanismer för att utreda de brott som begicks. Detta fick till slut den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) att väcka åtal mot sex personer i högsta ledningen (läs tidigare blogginlägg om detta här).

Den kenyanska regeringen bedriver nu en intensiv kampanj, som stöds av den afrikanska unionen (AU), för att förmå FN:s säkerhetsråd att besluta om att ICC ska skjuta upp åtalen mot de sex misstänkta i ett år, vilket säkerhetsrådet har möjlighet att göra enligt romstadgans artikel 16 om det anser att ICC:s agerande hotar internationell fred och säkerhet. Kenyas regering menar att landets nya konstitution bereder väg för att rättegångarna kan äga rum i Kenya istället för i Haag. Regeringens kampanj motarbetas med rätta av kenyanska och internationella människorättsorganisationer, som hävdar att landet saknar både de politiska och rättsliga premisserna för att lagföra våldsmännen från 2007-08. Dessutom menar de att åtalen vid ICC, som har stort stöd bland befolkningen, knappast hotar internationell fred och säkerhet utan snarare utgör en förutsättning för att nya oroligheter ska kunna undvikas – om inte de våldsamheterna vid förra valet utreds och de misstänkta ställs inför rätta kommer valen 2012 troligen att leda till nya våldsamheter.

Visserligen infördes en ny konstitution 2010, vilket är ett framsteg, men mycket lite har gjorts för att den ska få genomslag. Även om politisk vilja fanns skulle det ta åratal innan landet är redo att professionellt utreda och döma för det våld som utspelade sig 07-08. Regeringen i Kenya, i likhet med många andra länder söder om Sahara, måste inse att deras passivitet och likgiltighet inför folkets vilja är kontraproduktiv. Det som nu utspelar sig i de norra delarna av kontinenten kommer förhoppningsvis att sprida sig söderut och det kommer inte att saknas tillfällen för människor att visa sitt missnöje, t ex i samband med något av de val som äger rum 2012. Demokratiaktivister och människorättsförsvarare på kontinenten måste därför känna att de har omvärldens stöd redan nu så att de står väl rustade inför den frihetskamp som sannolikt kommer att utspelas på flera ställen söder om Sahara inom en nära framtid.





Serbiska åklagare agerar åter politiskt i krigsförbrytarmål

9 03 2011

För fjärde gången i rad har serbiska åklagare för krigsförbrytelser agerat med politik och inte juridik för ögonen. Det var i torsdags i förra veckan som den pensionerade bosniske armégeneralen Jovan Divjak arresterades på Wiens flygplats på grundval av en internationell arresteringsorder utfärdad av serbiska åklagare – samma arresteringsorder som gjorde att Ejub Ganic, tidigare president i Bosnien, arresterades för ett år sedan på Heathrow. I juli 2010 släpptes Ganic efter att en brittisk domstol fattat beslut om att han inte ska utlämnas. Domaren menade att den serbiska åklagarens begäran om Ganics utlämning var ”brought and [was] being used for political purposes, and as such amount to an abuse of the process of this court”. Före fallet Ganic väckte åklagarmyndigheten i Serbien åtal mot Ilija Jurisic från Bosnien men målet överklagades och en domstol i Belgrad konstaterade att åtalet var politiskt motiverat. Nu senast, bara någon vecka innan Jovan Divjak arresterades i Wien, var det kroaten Tihomir Purda som arresterades vid den bosniska gränsen på order av den serbiska åklagarmyndigheten. Efter hård press från omvärlden släppte myndigheten kraven på att Purda skulle utlämnas med förklaringen att ny bevisning visat att Purda och två andra misstänkta var oskyldiga.

Tillbaka till Divjak. I juli 2003 slutförde åklagarkammaren vid den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) en granskning av 719 personer på förfrågan från den bosniska entiteten Republika Srpska, däribland Jovan Divjak. Tribunalens åklagarkammare kom då fram till att den bevisning som presenterats i det material om Divjak den fått att granska, inte ger tillräcklig grund för att tro att Jovan Divjak har begått krigsförbrytelser. Enligt ett avtal från 1996, som ingicks för att undvika politiskt motiverade arresteringar och åtal i Bosnien-Hercegovina, får inte rättsväsendet i Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska väcka åtal annat än i de fall där åklagarkammaren vid ICTY har gett klartecken. (Sedan 2004 är det en särskild enhet vid den bosniska riksåklagaren som hanterar avtalets genomförande.) Något klartecken finns alltså inte i fallet Divjak.

Genom sitt agerande riskerar de serbiska krigsförbrytaråklagarna att försvåra det redan så svåra arbetet med att ställa krigsförbrytare inför rätta. Om myndigheten anser sig ha bevisning mot Divjak och andra, ska den överlämnas till åklagarmyndigheten i Bosnien eller till ICTY i enlighet med de regler och överenskommelser som gäller.





Kvinnliga människorättsförsvarare torteras och våldtas

8 03 2011

På den internationella kvinnodagen vill Civil Rights Defenders uppmärksamma alla de modiga burmesiska kvinnor som med risk för sitt eget liv och hälsa arbetar för människors rättigheter. En av dessa kvinnliga människorättsförsvarare är Nilar Thein, som avtjänar ett 65-årigt fängelsestraff för att ha deltagit i de regimkritiska demonstrationer som ägde rum 2007. Nilar Thein har tillbringat en tredjedel av sitt liv bakom galler och 2005, efter att ha avtjänat ett nioårigt fängelsestraff för regimkritiska aktiviteter, berättade hon hur hon och andra kvinnliga fångar utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier av fängelsepersonal och våldtäktsdömda manliga fångar. När övergreppen anmäldes var det kvinnorna och inte gärningsmännen som straffades.

Demonstrationerna i Burma 2007 kallas saffransrevolutionen eftersom det var munkar i saffransfärgade kåpor som inledde dem och tog täten. Efter några dagar slog juntan ner med våld och kraft mot de fredliga demonstranterna och uppemot 150 personer dödades. Tusentals människor arresterades, däribland Nilar Theins man Kyaw Min Yu. Nilar Thein gick under jorden eftersom hon också riskerade att fängslas. Hon fortsatte att uppmana det internationella samfundet att höja rösten mot juntans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma men i september 2008, efter ett år på flykt, greps hon.

I dag sitter över två tusen människorättsförsvarare och politiska fångar i fängsligt förvar. Minst 169 av dem är kvinnor. Nilar Thein samt Suu Suu Nwe och Phyu Phyu Thin tillhör de mest namnkunniga. Alla tre avtjänar långa straff i fängelser där förhållandena är så dåliga att de kan beskrivas som livshotande. Flera kvinnor vars makar eller fäder är demokratiaktivister hålls fängslade som gisslan för att myndigheterna inte har lyckats gripa männen.

Nilar Thein är en av de många framträdande kvinnor som osjälviskt och med stor risk arbetar för de mänskliga rättigheterna. I en intervju med Radio Free Asia 2007 sa Nilar Thein att de kvinnor i Burma som intresserar sig för politik riskerar våld, tortyr och mord. Men Burmas kvinnliga människorättsförsvarare kämpar inte bara mot den repressiva regimen. Traditionella könsroller har kringskurit deras medverkan i samhällsfrågor och har gjort dem särskilt utsatta i kampen för demokrati. FN:s kvinnokommitté, som granskar hur stater lever upp till sina åtaganden under kvinnorättskonventionen, uttryckte i en rapport 2008 oro över det utbredda våldet mot kvinnor i landet. Den tystnad och straffrihet som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor indikerar en social acceptans och kommittén påpekar att våldet särskilt drabbar marginaliserade och sårbara kvinnor och flickor.

Sårbarheten ökar ytterligare eftersom mycket få enskilda organisationer tillåts verka i Burma. Arbetet för de mänskliga rättigheterna sker under radarn och landets människorättsförsvarare tar mycket stora risker. Det finns inga tecken på politiskt töväder efter parlamentsvalet i november 2010.

Nilar Thein har haft återkommande sjukdomsbesvär men har nekats vård. I december 2010 placerades hon i isoleringscell och förbjöds familjebesök i över en månad. I protest inledde hon då en hungerstrejk. På grund av det mycket begränsade informationsflödet är det inte känt hur hennes hälsotillstånd ser ut idag. Hennes man, Kyaw Min Yu, dömdes även han till 65 års fängelse för inblandning i protesterna 2007. De sitter i olika fängelser medan deras nu fyraåriga dotter bor hos släktingar.

Omvärldens agerande mot militärjuntan får inte baseras på förhoppningar om demokratiska förändringar utan på konkreta åtgärder från diktaturregimens sida. Ett frigivande av Nilar Thein tillsammans med andra människorättsförsvarare och demokratiaktivister är en sådan åtgärd. En annan är att låta utreda misstankar om tortyr, sexuellt våld och trakasserier mot kvinnliga politiska fångar och att ställa de ansvariga inför rätta. Så länge dessa grundläggande krav förblir ouppfyllda är det avgörande att Sverige och EU inte mildrar sin politik gentemot Burmas regering.





Den illegala maktens rädsla

3 03 2011

Kampen för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati som vi nu bevittnar i förtryckarstater i Nordafrika och i Arabvärlden sänder tydliga signaler till alla de diktatorer runt om i världen, som med illegala mandat plågar befolkning och ruinerar statskassor för att berika sig själva om att deras dagar vid makten är räknade. Omvärlden måste nu förbereda sig på att den illegala maktens ökade rädsla kommer att öka pressen på människor i världens diktaturer och särskilt på de människor som arbetar för att makten ska återbördas till folket genom att införa demokrati.

På plats i Minsk kunde jag i december i fjol på nära håll följa hur den vitryska diktatorn Aljaksandr Lukasjenkas rädsla för att förlora sin makt utmynnade i ett brutalt angrepp på de tiotusentals människor som samlats för att fredligt kräva förändring. Människorättsförsvarare och demokratiaktivister misshandlades och fängslades och de första domarna i de politiskt motiverade rättegångarna har nu fallit med långvariga fängelsestraff som följd. Regimen försöker med alla medel hindra all form av utveckling i landet som innebär att den makt de olagligt uppbär, går förlorad.

I det svenska semesterparadiset tillika enpartistaten Vietnam darrar regimens manschettknappar när den 69-årige läkaren Nguyen Dan Que ger sig ut på Ho Chi Minh-stadens (f d Saigon) gator för att sprida upprop för demokrati och mänskliga rättigheter. Ngyuyen Dan Que är ledare för organisationen Non-Violent Movement for Human Rights in Vietnam och regimens rädsla för hans arbete känner inga gränser: Av de senaste 26 åren har Que tillbringat 19 år i fängelse för sitt oförtrutna arbete för de mänskliga rättigheterna. I lördags hade han en ur vietnamesiska ögon djärv debattartikel införd i Washington Post och samma dag greps han av polis. Han släpptes mot borgen dagen efter men myndigheterna har nu inlett förundersökning med misstanke om brott mot rikets säkerhet för att ha uppmanat till demonstrationer för ett fritt och demokratiskt Vietnam.

”De oroar sig för demokrativindarna som sveper in från Nordafrika och Mellanöstern” säger Nguyen Dan Ques bror Quan Nguyen i en kommentar. Och nog är det så. Innan vindarna når ända fram kommer den illegala regimen i Vietnam och i andra totalitära stater i omvärlden att göra vad som står i dess makt för att få dem att bedarra genom att slå ner hårdare på frihetens och demokratins alla budbärare. Dessa utsatta människors välbefinnande borde vara alla fria människors högsta prioritet.