Psyksjuka löper större risk att dödas av polis

3 05 2012

I vårt ärende mot Sverige i Europadomstolen i fallet Daniel Franklert Murne anför vi att de strukturella brister som föreligger i fråga om polisens användning av skjutvapen utgör en kränkning mot Europakonventionens artikel 14 (rätten till skydd mot diskriminering). Vi menar att gällande svenska bestämmelser, polisiära rutiner och utbildning inte tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder vid ingripanden och omhändertaganden av psykiskt sjuka. Detta har som diskriminerande följd att psykiskt sjuka är mer utsatta vid polisiära ingripanden och omhändertaganden samt löper en större risk att dö till följd av polisens användning av skjutvapen än andra.

När Civil Rights Defenders granskade polisens agerande i Daniels fall gick vi tillbaka och analyserade samtliga dödsskjutningar som svensk polis gjort sig skyldig till under åren 1995-2011. Av vår samlade statistik (se bilden) framgår att minst sju av de fjorton personer (43 %) som sköts till döds var psykiskt sjuka. (Offrens psykiska status kartlades genom att vi gick igenom den allmänna medierapportering som finns tillgänglig, vilket innebär att det finns risk för att det finns ytterligare fall som skulle kunna framkomma vid en djupare granskning.)

I Europakonventionens artikel 2(1) stadgas det att varje människas rätt till liv skall skyddas genom lag. Enskilda ska skyddas mot godtyckligt, avsiktligt och vårdslöst berövande av liv av staten. Detta innefattar ett krav på att staten ska ha relevant lagstiftning, vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder, genomföra adekvat träning och utbildning samt effektivt verkställa gällande rätt. I förhållande till samtliga dessa krav kan man se brister i det svenska förfarandet, bland annat mot bakgrund av den höga representationen av psykiskt sjuka i skjutstatistiken.

Vid sidan av kravet på stöd i lag finns även ett krav på att polismän ska ges adekvat träning och utbildning. Utan ett tydligt och empiriskt befäst regelverk kring hur en insats ska gå till, och i avsaknad av samlad statistik rörande användning av skjutvapen och psykiskt sjukas representation i sådan statistik, är det omöjligt att ge en adekvat träning och utbildning till poliser i hur en psykiskt sjuk person ska bemötas för att minimera riskerna för samtliga inblandande. Adekvat utbildning bidrar till att minimera nödvändigheten att tillgripa dödligt våld. Mot bakgrund av den dystra statistiken är det särskilt otillfredsställande att polisen inte har utvecklat specifika taktiska metoder för hur de ska hantera den potentiellt farliga situation som ingripanden mot psykiskt sjuka utgör för både polis och den sjuka och därmed minimerat risken för dödlig utgång.

Europadomstolens betoning av vikten av att stater har ett adekvat rättsligt och administrativt regelverk, som reglerar och tydligt definierar polisens användning av maktmedel är också relevant i en svensk kontext eftersom det här saknas särskilda föreskrifter, regler, allmänna råd, etc, för hur en insats ska gå till när det gäller omhändertagande av psykiskt sjuka personer. Både när det gäller polisens assistans till vårdinrättningar genom handräckning och när polisen agerar i övrigt.

Det är sannolikt flera bidragande faktorer till att psykiskt sjuka är överrepresenterade i statistiken över polisens dödsskjutningar. I fallet med Daniel Murne har dessa faktorer lett till att poliserna inte kunde hantera den uppkomna situationen. Daniel Franklert Murnes död, och säkert flera av de andra med psykisk sjukdom som sköts till döds under 1995-2011, skulle kunna ha undvikits om svensk lagstiftning hade varit tydlig och om polismännen hade haft relevant utbildning och kunskaper för hantering av psykiskt sjuka. Låt oss se till att liknande fall i vart fall undviks i framtiden.





Medborgarskap till låns

15 02 2012

Från tid till annan höjs röster om att nyblivna svenska medborgare ska berövas sitt medborgarskap om de begår brott. Dessa röster kommer inte enbart ifrån sverigedemokrater eller andra givna kandidater till en sådan inställning utan även ifrån socialdemokrater, som Malmös kommunalråd Illmar Reepalu, och moderater, som Beatrice Ask med flera. Även den svenske domaren Krister Thelin, som numera är ledamot i FN:s människorättskommitté och därmed del av ett av det internationella samfundets mest framträdande organ till skydd för de mänskliga rättigheterna, har framfört denna åsikt. (Thelin gick t o m så långt att han ville göra det möjligt att ompröva medborgarskapet för kriminella svenskar som adopterats som barn.)

Frågan om medborgarskap handlar i grund och botten om rätten att ha rättigheter – att exempelvis få rösta, att få göra sin röst hörd och att få röra sig fritt. Alla människor är födda lika i värde och rättigheter, som det står i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, men denna universalitet är dåligt återspeglad i allt ifrån den amerikanska till den franska rättighetsstadgan – för att inte nämna vårt eget rättighetskapitel i regeringsformens (RF) andra kapitel. I dessa konstitutioner är det främst medborgarna i respektive stat som tillskrivs ett rättighetsskydd medan den som inte är medborgare värderas annorlunda. (Tyvärr innebär den svenska grundlagsutredningens förslag inte någon förändring i denna del.) Tanken om att människors rättigheter ska vara beroende av medborgarskap är i sig förkastlig och strider, som sagt, mot tanken och principen om de mänskliga rättigheternas universalitet, d v s att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor och överallt. Att dessutom vilja göra medborgarskapet, och därmed skyddet för sina grundläggande rättigheter, beroende av om du är en tillräckligt god samhällsmedborgare, är att ge sig ut på ett sluttande plan där människors rättigheter riskerar att inte längre vara medfödda och berättigade till envar, utan förmåner som förvärvas och förloras lika lätt som ett snedsteg blir till. Vidare borde det ur integrationssynpunkt vara mycket negativt med ett medborgarskap till låns, där människor som av olika skäl sökt sig till Sverige inte fullt ut skulle jämställas med infödda svenskar utan bli en sorts andra klassens medborgare.

Utöver de principiella, moraliska och etiska aspekter som anförs ovan finns det också ett juridiskt perspektiv väl värt att uppmärksamma. Om lagstiftaren vill göra det möjligt att återta ett beslut om medborgarskap krävs det en grundlagsändring eftersom det i RF 2 kap. 7 § stadgas ett förbud mot återkallelse av medborgarskap. Det kan också göras gällande att ett sådant förslag strider mot reglerna i Europakonventionen, inte minst diskrimineringsförbudet eftersom varje människa ska åtnjuta de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad såsom på grund av bl a nationellt ursprung eller ställning i övrigt. Tre veckor efter 11 september 2001 trädde dessutom den Europeiska medborgarskapskonventionen i kraft i Sverige. Konventionen begränsar avsevärt möjligheterna att frånta någon dess medborgarskap och i fråga om brottslighet skulle en sådan åtgärd enbart kunna tillåtas i fall av brott mot rikets säkerhet (högförräderi, spioneri, etc). Annan kriminalitet, oavsett hur grov den än må vara, anses inte vara skäl nog.

Att särbehandla främmande grupper i tider av fara och oro är en lätt men mycket farlig väg att slå in på. Under det senaste decenniet har vi sett hur demokratiska stater, inklusive Sverige, har utfört de mest fruktansvärda och rättsvidriga övergrepp på människor under förevändning av kampen mot terrorismen. Länder i vår omgivning, som Danmark, Finland och Holland, har infört lagstiftning som delar in medborgarna i ett A- och B-lag, där de sistnämnda riskerar att fråntas sitt medborgarskap om de inte uppför sig. En sådan lagstiftning skulle smaka för ett parti som Sverigedemokraterna men det är annars en åtgärd som varje människa som lever efter tron på att människor är lika i värde och rättigheter, bör hålla sig för god för. I en kommentar till Thelins förslag för tio år sedan, tyckte Fredrik Reinfeldt (då ordförande i justitieutskottet) att det är ”konstigt att betrakta medborgarskapet som något tillfälligt. Visst ska man bekämpa brottsligheten, men det här är fel väg att gå.” Låt oss hoppas att Reinfeldt fortfarande är av den åsikten och att han håller stången mot de motstående krafterna både i det egna partiet och utanför. Medborgarskap, lika lite som rättigheter, är inte något man ska få till låns.





Det osynliga folket

1 03 2011

Runt om på Västra Balkan, i alla de länder som förr utgjorde republiken Jugoslavien, lever det tusentals romer som inte har vare sig identitetshandlingar eller födelsebevis. Utan dessa dokument får de inte tillgång till sjuk- och hälsovård, barnen får ingen utbildning och de vuxna får inget arbete. Lagen ger dem inget skydd eftersom de inte finns. De är juridiskt osynliga.

Ett exempel är Djulijan, som föddes 1999 i Kosovo Polje men vars födelse aldrig blev registrerad hos myndigheterna. 2006 blev Djulijan svårt sjuk och lades in på sjukhus i Belgrad. För att han skulle få vård tvingades föräldrarna att låna ett sjukförsäkringsintyg av Djulijans två år äldre kusin, Senad. Dessvärre dör Djulijan på sjukhuset i Belgrad, endast sju år gammal, men den som registreras som död är kusinen Senad eftersom det är under hans identitet som Djulijan är inlagd. I början av 2007 inleds en juridisk process med hjälp av organisationen Praxis i syfte att häva myndigheternas dödsförklaring av Senad. Åren går och det är först efter en lång och utdragen rättsprocess som den på pappret till synes avlidne Senad får börja i skolan och får tillgång till sjuk- och hälsovård, etc. Djulijan, däremot, levde och dog som en juridiskt osynlig person utan några som helst rättigheter.

I Serbien hävdar regeringen att nuvarande lagstiftning är tillräcklig och inte utgör något hinder för att ”juridiskt osynliga” ska få den registrering som krävs. Detta trots åratal av kritik från FN, EU, Europarådet och internationella och nationella människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders och Praxis. Detta trots att myndigheterna erbjudits en lösning i form av en kompletterande lagstiftning, som täcker de brister som finns i nuvarande lagstiftning. Lagstiftningen, som framarbetats av vår samarbetsorganisation Center for Advanced Legal Studies, skulle förenkla den registreringsprocess som idag innefattar inlämnandet av upp till 16 olika dokument till myndigheterna och det av människor som i många fall saknar ett riktigt boende och knappast har möjlighet att fara omkring i försök att förändra sin livssituation. Civil Rights Defenders arbetar för att liknande lagstiftning ska införas även i andra länder på Västra Balkan.

Den serbiska regeringen har i åratal förnekat att systemet behöver förändras för att de tusentals människor som idag står utanför samhällets skyddsnät ska få tillgång till sina rättigheter. Nu är det dags att inse fakta och visa att det finns en vilja att rätta till de misstag som diskriminerar en mycket utsatt grupp – vare sig människorna eller deras problem försvinner genom att tro att de inte finns bara för att de inte syns.





Laddad rättegång om mordet på Politkovskajas advokat

28 02 2011

Rättegången om mordet på advokaten Stanislav Markelov och journalisten Anastasia Baburova från tidningen Novaja Gazeta, som sköts ner i Moskva i januari 2009, har nu inletts. Markelov företrädde såväl den kända journalisten och författaren Anna Politkovskaja som sköts ihjäl 2006, som Alexander Ryukhin, en antifascist som blev knivhuggen till döds av ett gäng nynazister samma år som Politkovskaja mördades. Mordet på Markelov och Baburova skedde precis efter att Markelov hade hållit en presskonferens där han protesterat mot den tidiga frigivningen av Yuri Budanov, en rysk arméofficer som dödat en ung tjetjenska i ett uppmärksammat fall från 2000 (läs mer i den här utmärkta rapporten).

När rättegången mot Ryukhins mördare pågick publicerade ryska nynazistiska hemsidor bilder på Markelov och uppmanade sina läsare att döda ”terroristadvokaten”. Ryukhins mördare dömdes till långa fängelsestraff och flera misstänkta för inblandning i mordet, efterlystes. En av dem som efterlystes var den framträdande högerextrema nationalistledaren Nikita Tikhonov. Hans flickvän, Evgeniya Khasis, närvarade på domstolsförhandlingarna i Ryukhinfallet och kände dem som stod åtalade och som senare dömdes för mordet. Nu står Tikhonov och Khasis åtalade, misstänkta för att ha mördat Markelov och Baburova på öppen gata i Moskva för två år sedan. De båda greps i november 2009 och flera vapen och sprängämnen hittades i deras gemensamma lägenhet, däribland den pistol som användes för att mörda Markelov och Baburova.

Tikhonov och Khasis försvarare gör sitt yttersta för att hävda de bådas oskuld, bland annat genom att hävda att det hela är en konspiration iscensatt av det korrupta ryska rättsväsendet. Men även om ett sådant påstående normalt förtjänar att lyssnas på verkar det i det här fallet vara så att bevisen är överväldigande. De har mordvapnet, Tikhonov saknar alibi, de kläder han påstås ha burit vid mordet har återfunnits och det finns ögonvittnen som talar till hans nackdel. Det största hotet mot rättvisan den här gången verkar snarare vara de hot som framförallt drabbar domstolen. I slutet av januari i år valde domaren i målet, Lyubov Nikolenko, att frånsäga sig uppdraget. Det finns inga officiella bekräftelser men allt tyder på att hon har blivit utsatt för starka påtryckningar och möjligen även blivit utsatt för dödshotelser. I april 2010 mördades en annan domare, Eduard Chuvashov, efter att ha dömt militanta skinnhuvuden till långa fängelsestraff och det finns all anledning att tro, att ryska högerextrema grupper inte drar sig för att tillgripa våld för att uppnå sina mål och för att skydda sina egna. Det är självklart så att detta även påverkar vittnen och andra som på olika sätt är inblandade i rättegången.

Rättegången mot Markelovs och Baburovas mördare återspeglar flera aspekter av det ryska samhället som det finns goda skäl att oroa sig för. Året Markelov och Baburova mördades, 2009, var ett ovanligt svart år för landets människorättsförsvarare. Flera prominenta aktivister dödades på grund av sitt arbete, däribland Natalja Estemirova, och rådde nästintill en stämning av hetsjakt på dem. De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter utmålas av nynazistiska och högerextrema grupperingar, som står starka i dagens Ryssland, som terrorister och landsförrädare. Normalt går deras mördare fria och klimatet av straffrihet stärker signalerna om att Rysslands människorättsförsvarare är fritt villebråd. Rättsväsendets aktörer hotas och utsätts för påtryckningar, inte enbart från nationalister utan även från såväl ekonomiska intressen som från regeringshåll. De etniska spänningarna växer och människor från Norra Kaukasus går inte säkra på Moskvas gator, dels av rent rasistiska orsaker dels eftersom de i hög grad utpekas som terrorister eller potentiella sådana. (Det sistnämnda skänker också en viss eftertanke i relation till det svenska samhället, där militanta islamister i mångt och mycket beskrivs som ett farligare hot än de höger- och vänsterextrema grupperingar som är flera gånger större, långt mer beväpnade och bevisligen mer våldsbenägna.)

Ryssland har inte råd att fortsätta att se mellan fingrarna på de högerextrema och ultranationalistiska grupperingar som har vuxit sig allt starkare de senaste åren. Landet måste inse att det är dessa grupper och inte demokratiaktivister, homosexuella eller människor med kaukasiskt eller centralasiatiskt utseende som är det största hotet mot det ryska samhället. Om Markelovs och Baburovas mördare har hittats och om dessa döms i enlighet med gällande lagstiftning har Ryssland åtminstone tagit ett litet, men mycket viktigt, steg i rätt riktning.





Uigurer dömda till döden

24 02 2011

Fyra uiguriska män rapporterats ha dömts till döden i Kina för påstådd inblandning i tre olika våldsattacker som ägde rum i Östturkestan, på gränsen till den Centralasiatiska republiken Kirgizistan, under perioden augusti-november i fjol. Kinas högsta domstol har fastställt domarna vilket innebär att straffet kan verkställas när som helst.

Domarna måste ses i ljuset av den förföljelse kinesiska myndigheter utövar på den uiguriska minoriteten i östra Kina. Under förevändning av terroristbekämpning söker den kinesiska regimen att rättfärdiga en hårdför politik riktad mot det uigurer och den fredliga kamp som förs för demokrati och mänskliga rättigheter. Det relativt stora antal våldsattacker som har skett i regionen de senaste åren används av regimen för att stämpla en hel folkgrupp som terrorister och för att kväsa alla försök av den uiguriska minoriteten att komma i åtnjutande av lika värde och rättigheter som majoritetsbefolkningen. Kinas mörkläggning av vad som sker i Östturkestan gör att det är mycket svårt att få en klar bild av vad som pågår. Rapporter om övergrepp har svårt att nå ut till omvärlden.

Se tidigare blogginlägg av mig om situationen för uigurer i Kina här och här.





Montenegro skyndar långsamt

14 02 2011

Utvecklingen i Montenegro går framåt. Åtminstone på ytan. De senaste åren har det lilla vackra landet skyndat sig med att inrätta bra lagar och bra institutioner, som ska verka för ett ökat skydd för människors rättigheter. Montenegriner som anser att deras rättigheter har kränkts vågar, och kan, idag anmäla det till myndigheterna, vilket inte skedde förr. Men när det gäller själva genomförandet av lagarna finns det fortfarande stora brister och processerna är mycket långsamma.

Den lag mot diskriminering som antogs i fjol, som ett resultat av bland annat Civil Rights Defenders arbete, är fortfarande inte tillämpbar eftersom en ombudsperson, som är diskrimineringslagstiftningens nyckelaktör, ännu inte har inrättats. Ett bristande diskrimineringsskydd drabbar framförallt Montenegros romer, kvinnor och HBT-personer. På grund av bristande politisk vilja har en rättshjälpslag inte införts som planerat. Det får till följd att en stor del av befolkningen inte har tillgång till rättssystemet. Trots att lagar finns och trots att domstolar i flera fall har tolkat lagarna till fördel för de människor vars rättigheter har kränkts, genomförs inte bestämmelserna och besluten av myndigheterna. Ett exempel på detta är den funktionshindrade kvinnan Marijana Mugoša. Hon sparkades från sitt jobb på Podgoricas kommun därför att de inte gillade att hon tog med sin ledarhund till jobbet. Landets högsta domstol gav Marijana rätt men kommunen följer inte beslutet. Rättsprocesserna kring de krigsförbrytelser som begicks i Montenegro hanteras mycket saktfärdigt och riktar sig enbart mot de som är misstänkta för att ha utfört dåden, inte de som har beordrat dem. Andelen politiskt motiverat våld ökade under 2010. Tortyr och annan grym, omänsklig och kränkande behandling är vanligt förekommande inom polisen. Ett stort mått av korruption genomsyrar de flesta delar av det montenegrinska samhället.

Du kan snart läsa mer om hur situationen för de mänskliga rättigheterna i Montenegro ser ut i en rapport skriven av organisationen Youth Initiative for Human Rights. Rapporten är framtagen i samarbete med Civil Rights Defenders och den kommer inom kort att publiceras på engelska. Dessvärre kommer montenegrinska människorättsorganisationer att få det svårare att arbeta framöver och frågan är om de kommer att kunna publicera liknande rapporter i framtiden. Omvärldens intresse för det lilla landet svalnar i takt med att landets politiker uppvisar positiva resultat när det gäller att instifta nya lagar och institutioner. Hur de sedan genomförs i praktiken verkar mindre intressant. Sverige och Sida upphör nu med sina insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i Montenegro och det finns skäl att fråga sig varför. Sveriges gedigna intresse för länderna i det forna Jugoslavien har bidragit till en fantastisk utveckling på kort tid. Att då dra sig ur ett land som Montenegro, där mycket har gjorts men en hel del återstår att göra, framstår som irrationellt – särskilt med tanke på att ganska mycket kan göras med relativt små medel.





100 skäl till förändring

11 02 2011

Ryssland har för 100:e gången fällts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för grova människorättskränkningar i Norra Kaukasus i ett mål som drivits inom ramen för ett samarbete mellan Civil Rights Defenders och Russian Justice Initiative. Det var i går, torsdags (10/2 2011), som domstolen offentliggjorde sitt beslut i målen Nasukhanovy mot Ryssland och Dudarovy mot Ryssland i vilka Ryssland hålls ansvarigt för försvinnandet och avrättningen av tre tjetjenska män 2002.

14 februari 2002 tog rysk militär med sig bröderna Movsar, Movladi och Vakha (födda -80, -81 respektive -83) från deras föräldrars hus till ett filtreringsläger nära en kvarn i den tjetjenska byn Starye Atagi. Två dagar senare frigavs Vakha, som fick bäras hem eftersom hans ben inte längre bar honom efter den misshandel han utsatts för. Sex dagar efter att de tre fördes bort tvingas föräldrarna att identifiera de sönderbrända liken av deras två söner Movsar och Movladi. Distriktsåklagaren i Tjetjeniens huvudstad Groznyj kom fram till att kropparna förmodligen bränts för att dölja att de mördats, men utredningen lades ner i brist på resultat.

Klockan två på morgonen 18 november 2002 bröt rysk militär sig in i Magomed Dudarovs (född 1979) föräldrars hus och förde bort honom. Magomed har inte setts till sedan dess och hans kropp har aldrig återfunnits. Trots att övertygande bevisning kunde presenteras för de rättsvårdande myndigheterna ledde brottsutredningen inte till något resultat.

De anhöriga till bröderna Nasukhanovy och Magomed Dudarov tilldömdes 100 000 respektive 60 000 EUR i skadestånd av domstolen. Totalt har Ryssland ådömts att betala över 8 miljoner EUR i skadestånd sedan jag var på plats i Europadomstolen för att bevittna rättegången i vårt första fall, Bazorkina mot Ryssland, 2006. Det har varit totalt 160 mål mot Ryssland i Europadomstolen för människorättskränkningar i Norra Kaukasus och vi och vår ryska partnerorganisation representerar alltså en majoritet av dessa fall.

Ryssland betalar de skadestånd Europadomstolen ådömer landet att betala. Men ännu har ingen hållits ansvarig för de omfattande människorättskränkningar som skett av ryska styrkor i regionen, trots omfattande bevisning i många fall (t ex i fallet Bazorkina mot Ryssland där CNN har filmat när ett ryskt befäl beordrar avrättningen av Bazorkinas son). Tvärtom har Ryssland istället befordrat flera av de militärer som utpekats som ansvariga.  Detta klimat av straffrihet gör att konflikter förblir olösta och att förövare kan fortsätta begå övergreppen, väl medvetna om att de med största sannolikhet aldrig kommer att straffas för det. De allra flesta fall vi har i Europadomstolen härrör från 2002 och det s k andra Tjetjenienkriget. Brutala övergrepp sker dock fortfarande och de har spridits till andra republiker i regionen. Öppna sår och fortsatta terrordåd riktade mot regeringen i Kreml, i kombination med ett förestående ryskt presidentval (2012), riskerar att än en gång förvandla denna krutdurk norr om bergskedjan Kaukasus till ett brinnande inferno. EU och omvärlden måste därför sätta press på Ryssland och verka för att domstolens alla beslut leder till verklig förändring.