Vietnamesisk bloggare försvunnen

3 05 2011

Dieu Cay var en av Vietnams mest inflytelserika bloggare när han greps i april 2008. Hans röst för demokrati i Vietnam och mot den utbredda korruptionen tystnade. I dag vet ingen var han hålls fängslad. På Pressfrihetens dag uppmanar Civil Rights Defenders de vietnamesiska myndigheterna att frige Dieu Cay och låta honom återförenas med sin familj.

Dieu Cay är pseudonym för Nguyen Van Hai, en 57-årige före detta militär vars regimkritik ledde till att han hamnade under polisbevakning redan tidigt 2008, knappt två år efter att han tillsammans med andra bloggare grundat Klubben för oberoende journalister. I september 2008 dömdes han till två och ett halvt års fängelse för skattebrott i ett politiskt motiverat åtal och en rättegång som var avgjord på förhand.

Dieu Cay frigavs inte efter avtjänat fängelsestraff i oktober i fjol. I stället hålls han kvar i fängsligt förvar, på okänd ort. Ingen tycks veta hur han mår i dag och myndigheternas agerande är oroande. Civil Rights Defenders uppmanar diplomatkåren i Hanoi att försöka få tillstånd att besöka honom snarast möjligt.

Såvitt är känt har Dieu Cays familj inte fått träffa honom sedan oktober 2010. De har ideligen fått avslag på sina förfrågningar och har inte ens tillåtits ge honom mat och pengar. Inte heller hans advokat har fått tillgång till sin klient med hänvisning till pågående polisutredning. Dieu Cay står nu åtalad för brott mot artikel 88, som är en del av lagstiftningen om nationell säkerhet och som omfattar statsfientlig propaganda.

Sist familjen tilläts träffa honom fanns han på Xuan Loc-fängelset i Dong Nai-provinsen öster om Ho Chi Minhstaden, där han är hemmahörande.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch tilldelade honom Hellman/Hammett-priset 2009 tillsammans med fem andra vietnamesiska aktivister för att hedra deras engagemang för yttrandefriheten och deras mod att stå upp mot förtryck.





Kvinnliga människorättsförsvarare torteras och våldtas

8 03 2011

På den internationella kvinnodagen vill Civil Rights Defenders uppmärksamma alla de modiga burmesiska kvinnor som med risk för sitt eget liv och hälsa arbetar för människors rättigheter. En av dessa kvinnliga människorättsförsvarare är Nilar Thein, som avtjänar ett 65-årigt fängelsestraff för att ha deltagit i de regimkritiska demonstrationer som ägde rum 2007. Nilar Thein har tillbringat en tredjedel av sitt liv bakom galler och 2005, efter att ha avtjänat ett nioårigt fängelsestraff för regimkritiska aktiviteter, berättade hon hur hon och andra kvinnliga fångar utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier av fängelsepersonal och våldtäktsdömda manliga fångar. När övergreppen anmäldes var det kvinnorna och inte gärningsmännen som straffades.

Demonstrationerna i Burma 2007 kallas saffransrevolutionen eftersom det var munkar i saffransfärgade kåpor som inledde dem och tog täten. Efter några dagar slog juntan ner med våld och kraft mot de fredliga demonstranterna och uppemot 150 personer dödades. Tusentals människor arresterades, däribland Nilar Theins man Kyaw Min Yu. Nilar Thein gick under jorden eftersom hon också riskerade att fängslas. Hon fortsatte att uppmana det internationella samfundet att höja rösten mot juntans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma men i september 2008, efter ett år på flykt, greps hon.

I dag sitter över två tusen människorättsförsvarare och politiska fångar i fängsligt förvar. Minst 169 av dem är kvinnor. Nilar Thein samt Suu Suu Nwe och Phyu Phyu Thin tillhör de mest namnkunniga. Alla tre avtjänar långa straff i fängelser där förhållandena är så dåliga att de kan beskrivas som livshotande. Flera kvinnor vars makar eller fäder är demokratiaktivister hålls fängslade som gisslan för att myndigheterna inte har lyckats gripa männen.

Nilar Thein är en av de många framträdande kvinnor som osjälviskt och med stor risk arbetar för de mänskliga rättigheterna. I en intervju med Radio Free Asia 2007 sa Nilar Thein att de kvinnor i Burma som intresserar sig för politik riskerar våld, tortyr och mord. Men Burmas kvinnliga människorättsförsvarare kämpar inte bara mot den repressiva regimen. Traditionella könsroller har kringskurit deras medverkan i samhällsfrågor och har gjort dem särskilt utsatta i kampen för demokrati. FN:s kvinnokommitté, som granskar hur stater lever upp till sina åtaganden under kvinnorättskonventionen, uttryckte i en rapport 2008 oro över det utbredda våldet mot kvinnor i landet. Den tystnad och straffrihet som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor indikerar en social acceptans och kommittén påpekar att våldet särskilt drabbar marginaliserade och sårbara kvinnor och flickor.

Sårbarheten ökar ytterligare eftersom mycket få enskilda organisationer tillåts verka i Burma. Arbetet för de mänskliga rättigheterna sker under radarn och landets människorättsförsvarare tar mycket stora risker. Det finns inga tecken på politiskt töväder efter parlamentsvalet i november 2010.

Nilar Thein har haft återkommande sjukdomsbesvär men har nekats vård. I december 2010 placerades hon i isoleringscell och förbjöds familjebesök i över en månad. I protest inledde hon då en hungerstrejk. På grund av det mycket begränsade informationsflödet är det inte känt hur hennes hälsotillstånd ser ut idag. Hennes man, Kyaw Min Yu, dömdes även han till 65 års fängelse för inblandning i protesterna 2007. De sitter i olika fängelser medan deras nu fyraåriga dotter bor hos släktingar.

Omvärldens agerande mot militärjuntan får inte baseras på förhoppningar om demokratiska förändringar utan på konkreta åtgärder från diktaturregimens sida. Ett frigivande av Nilar Thein tillsammans med andra människorättsförsvarare och demokratiaktivister är en sådan åtgärd. En annan är att låta utreda misstankar om tortyr, sexuellt våld och trakasserier mot kvinnliga politiska fångar och att ställa de ansvariga inför rätta. Så länge dessa grundläggande krav förblir ouppfyllda är det avgörande att Sverige och EU inte mildrar sin politik gentemot Burmas regering.





Uigurer dömda till döden

24 02 2011

Fyra uiguriska män rapporterats ha dömts till döden i Kina för påstådd inblandning i tre olika våldsattacker som ägde rum i Östturkestan, på gränsen till den Centralasiatiska republiken Kirgizistan, under perioden augusti-november i fjol. Kinas högsta domstol har fastställt domarna vilket innebär att straffet kan verkställas när som helst.

Domarna måste ses i ljuset av den förföljelse kinesiska myndigheter utövar på den uiguriska minoriteten i östra Kina. Under förevändning av terroristbekämpning söker den kinesiska regimen att rättfärdiga en hårdför politik riktad mot det uigurer och den fredliga kamp som förs för demokrati och mänskliga rättigheter. Det relativt stora antal våldsattacker som har skett i regionen de senaste åren används av regimen för att stämpla en hel folkgrupp som terrorister och för att kväsa alla försök av den uiguriska minoriteten att komma i åtnjutande av lika värde och rättigheter som majoritetsbefolkningen. Kinas mörkläggning av vad som sker i Östturkestan gör att det är mycket svårt att få en klar bild av vad som pågår. Rapporter om övergrepp har svårt att nå ut till omvärlden.

Se tidigare blogginlägg av mig om situationen för uigurer i Kina här och här.





När draken ryter stannar Goran hemma

8 12 2010

Det kommer inga representanter från Serbien till utdelningen av årets fredspris i Oslo på fredag. De är i gott (?) sällskap: Ryssland, Kazakstan, Colombia, Tunisien, Saudi-Arabien, Pakistan, Irak, Iran, Vietnam, Afghanistan, Venezuela, Filippinerna, Egypten, Sudan, Ukraina, Kuba och Marocko har meddelat att de, av en eller annan anledning, inte kommer att delta. Och så Kina då förstås. Kina anser att fredspristagaren Liu Xiaobo är kriminell och den kinesiska diktaturen har, uppenbarligen med viss framgång, utövat hårda påtryckningar på andra länders regeringar för att få dem att avstå från att komma till prisutdelningen på människorättsdagen, 10 december (10 december är den dag då den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling, 1948). Liu Xiaobo dömdes 2009 till elva års fängelse för att ha ”uppviglat till att undergräva statens makt”. Gärningen bestod i att författa Charta -08, som är ett manifest som uppmanar till omfattande reformer av det kinesiska samhället och då särskilt inom områdena demokrati och mänskliga rättigheter. Manifestet publicerades på just människorättsdagen 10 december 2008, 60 år efter att FN:s generalförsamling antagit den allmänna förklaringen.

Att länder som Iran, Vietnam och Kuba inte kommer är en sak, det är väntat. En annan är att ett land som Serbien, som har tydliga aspirationer att bli medlem i EU, rättar in sig i ledet bakom drakens svans. Är det en slump att krigsförbrytaren Ratko Mladic fortfarande är på fri fot när den nyuppvaknade demokratin Serbiens syn på de mänskliga rättigheterna verkar vara av mer pragmatisk än ideologisk natur? Demokrati och mänskliga rättigheter är bra att framhålla när landet vill ha något av Väst men lätt att förtränga när den ekonomiska giganten i Öst ryter till.

Men, återigen, Serbien är i gott sällskap. Även FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, väljer också hon att inte komma till prisutdelningen i Oslo. Den officiella anledningen uppges vara att hon har ett eget arrangemang i Genève som hindrar henne från att åka. (Typiskt att det skulle krocka med ett av de viktigaste arrangemangen som världens främste representant för de mänskliga rättigheterna kan ha och som har ägt rum på samma datum, ett datum som borde vara ganska lätt att komma ihåg om man har det ämbetet, de senaste drygt 60 åren.) Kritiken mot Pillay, som var i Sverige för drygt en vecka sen för att ta emot Advokatsamfundets och ILAC:s pris Stockholm Human Rights Award, är särskilt hård eftersom FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i ett möte med den kinesiska regimen strax efter det att Liu Xiaobo utsetts till årets fredspristagare, vägrat att ta upp hans fall. Det, i kombination med att Pillay enbart kritiserat Kina vid tre tillfällen sedan hennes tillträde 2008 (att jämföra med hennes kritik mot USA, som skett vid åtta tillfällen under samma period), gör att misstankarna är många att FN ligger lågt under trycket från den kinesiska diktaturen.

Jag var kritisk till den norska nobelkommitténs fjolårsval, Barack Obama. Men årets pristagare Liu Xiaobo är en mycket värdig mottagare av Nobels fredspris. Han är en sann människorättsförsvarare som vare sig använder eller förespråkar våld i sitt osjälviska arbete för att Kinas medborgare ska komma i åtnjutande av sina rättigheter. Han är därmed en förebild för alla de länder och institutioner som säger sig verka för demokrati och mänskliga rättigheter och som sådan förtjänar han all vår uppmärksamhet. Om inte Liu Xiaobos arbete och person räcker till för att övertyga borde det faktum att årets fredspris för första gången sedan 1935 inte kommer att kunna delas ut till pristagaren själv eller någon av hans närstående, göra det. Senast det hände var när Nazityskland hindrade pacifisten Carl von Ossietzky från att delta. Nu är det inte det tredje riket utan Mittens rike som ryter men effekten är densamma – räddhågsna opportunister fegar ur i hopp om riklig belöning.





Cynism istället för humanism

15 11 2010

Civil Rights Defenders styrelseordförande Percy Bratt och jag har idag en debattartikel på SvD Brännpunkt om Migrationsverkets cyniska hantering av asylsökande irakier. I avvaktan på ett avgörande i ett vägledande mål som gäller huruvida det är möjligt att utvisa irakier utan att kränka deras mänskliga rättigheter, har Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg bett Sverige och andra EU-länder att inhibera, tillfälligt inställa, utvisningar till Irak. Länder som t ex Holland har följt domstolens rekommendation men i Sverige fortsätter Migrationsverket att verkställa utvisningarna. Detta trots att de vet att de irakier som hinner/kan/vet att skicka in en begäran om inhibition till Europadomstolen får stanna och trots att det alltså i efterhand kan visa sig att Europadomstolen konstaterar att det innebär en kränkning av människors rättigheter att utvisa dem till Irak.

Det är klart att vi måste ställa oss frågan vad det är som driver en svensk myndighet och svenska maktutövare att fortsätta att verkställa utvisningar till Irak när de har alla möjligheter, och skyldigheter för den delen, i världen att åtminstone tillfälligtvis stoppa dem. En sak är då säker – humanism har inget med saken att göra.