Psyksjuka löper större risk att dödas av polis

3 05 2012

I vårt ärende mot Sverige i Europadomstolen i fallet Daniel Franklert Murne anför vi att de strukturella brister som föreligger i fråga om polisens användning av skjutvapen utgör en kränkning mot Europakonventionens artikel 14 (rätten till skydd mot diskriminering). Vi menar att gällande svenska bestämmelser, polisiära rutiner och utbildning inte tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder vid ingripanden och omhändertaganden av psykiskt sjuka. Detta har som diskriminerande följd att psykiskt sjuka är mer utsatta vid polisiära ingripanden och omhändertaganden samt löper en större risk att dö till följd av polisens användning av skjutvapen än andra.

När Civil Rights Defenders granskade polisens agerande i Daniels fall gick vi tillbaka och analyserade samtliga dödsskjutningar som svensk polis gjort sig skyldig till under åren 1995-2011. Av vår samlade statistik (se bilden) framgår att minst sju av de fjorton personer (43 %) som sköts till döds var psykiskt sjuka. (Offrens psykiska status kartlades genom att vi gick igenom den allmänna medierapportering som finns tillgänglig, vilket innebär att det finns risk för att det finns ytterligare fall som skulle kunna framkomma vid en djupare granskning.)

I Europakonventionens artikel 2(1) stadgas det att varje människas rätt till liv skall skyddas genom lag. Enskilda ska skyddas mot godtyckligt, avsiktligt och vårdslöst berövande av liv av staten. Detta innefattar ett krav på att staten ska ha relevant lagstiftning, vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder, genomföra adekvat träning och utbildning samt effektivt verkställa gällande rätt. I förhållande till samtliga dessa krav kan man se brister i det svenska förfarandet, bland annat mot bakgrund av den höga representationen av psykiskt sjuka i skjutstatistiken.

Vid sidan av kravet på stöd i lag finns även ett krav på att polismän ska ges adekvat träning och utbildning. Utan ett tydligt och empiriskt befäst regelverk kring hur en insats ska gå till, och i avsaknad av samlad statistik rörande användning av skjutvapen och psykiskt sjukas representation i sådan statistik, är det omöjligt att ge en adekvat träning och utbildning till poliser i hur en psykiskt sjuk person ska bemötas för att minimera riskerna för samtliga inblandande. Adekvat utbildning bidrar till att minimera nödvändigheten att tillgripa dödligt våld. Mot bakgrund av den dystra statistiken är det särskilt otillfredsställande att polisen inte har utvecklat specifika taktiska metoder för hur de ska hantera den potentiellt farliga situation som ingripanden mot psykiskt sjuka utgör för både polis och den sjuka och därmed minimerat risken för dödlig utgång.

Europadomstolens betoning av vikten av att stater har ett adekvat rättsligt och administrativt regelverk, som reglerar och tydligt definierar polisens användning av maktmedel är också relevant i en svensk kontext eftersom det här saknas särskilda föreskrifter, regler, allmänna råd, etc, för hur en insats ska gå till när det gäller omhändertagande av psykiskt sjuka personer. Både när det gäller polisens assistans till vårdinrättningar genom handräckning och när polisen agerar i övrigt.

Det är sannolikt flera bidragande faktorer till att psykiskt sjuka är överrepresenterade i statistiken över polisens dödsskjutningar. I fallet med Daniel Murne har dessa faktorer lett till att poliserna inte kunde hantera den uppkomna situationen. Daniel Franklert Murnes död, och säkert flera av de andra med psykisk sjukdom som sköts till döds under 1995-2011, skulle kunna ha undvikits om svensk lagstiftning hade varit tydlig och om polismännen hade haft relevant utbildning och kunskaper för hantering av psykiskt sjuka. Låt oss se till att liknande fall i vart fall undviks i framtiden.





Polisens användning av dumdumkulor måste upphöra

17 04 2012
Hålspetsammunition före och efter träff.

I söndags hade min kollega Cecilia Tengroth och jag en artikel publicerad på DN Debatt där vi offentliggör vår stämningsansökan till Europadomstolen mot Sverige för polisens dödsskjutning av Daniel Franklert Murne i Lindesberg 2005. I artikeln pekar vi på fem strukturella fel i fråga om polisens skjutvapenhantering, som enligt vår mening bidrog till Daniels död och som måste åtgärdas för att det som hände Daniel inte ska hända andra. I en rad blogginlägg har jag tänkt att belysa dessa fem fel lite närmare och jag börjar idag med polisens användning av hålspetsammunition, så kallade dumdumkulor.

2003 fick svensk polis en ny sorts ammunition efter att själv ha begärt ett sådant byte. Den gamla Norma Säk-ammunitionen ersattes av Gold Speer Dot- ammunition, som är en hålspetsammunition av dumdumkule typ. Det var denna ammunition som användas vid dödsskjutningen av Daniel Franklert Murne. Dumdumkulor förbjöds redan 1899 att användas i krigstid, genom den så kallade Haagdeklarationen, mot bakgrund av att de förorsakar överflödig skada och onödigt lidande. Vid träff tillplattas kulan och fortsätter starkt deformerad genom kroppen med omfattande skador som resultat (se bild). Man ansåg att de stora och svårbehandlade skador denna ammunition åstadkom inte kunde motiveras i förhållande till den militära nytta som ammunitionen tjänade. Förbudet har idag sedvanerättslig status inom den humanitära rätten, d v s att det genom praxis har kommit att bli en gällande om än oskriven lag (en deklaration är inte juridiskt bindande för stater på samma sätt som exempelvis en konvention men genom sedvänja, praxis, har regeln etablerat sig som bindande). Det framgår även av FN:s Basic Principles on the Use of Force and Firearms by Law Enforcement Officials (paragraf 11 punkt (c)) att ammunition som orsakar oförsvarlig skada eller utgör en oförsvarlig risk, ska förbjudas.

Varför inte samma humanitära principer som tillerkänns fienden under krig ska gälla för ett lands egna medborgare är mycket svårbegripligt. Ett av polisens främsta argument för införandet av denna ammunition var att minska risken för att tredje man skadas vid skottlossning, d v s att kulan går igenom den misstänkte brottslingen och sedan träffar en oskyldig förbipasserande. Retoriskt kan det då undras om det är vanligt förekommande att människor skadas, eller rent av dödas, på detta sätt? Nej, det har tydligen aldrig hänt men det var inget polisen fäste större vikt vid.

Trots internationellt rättsliga förbud och rekommendationer samt nationella som internationella tester (bland annat på levande grisar på Södersjukhuset) visar att denna typ av ammunition orsakar stora skador med en högre risk för dödlig utgång, ändrades inte polisens regler eller utbildning avseende skjutvapenanvändning när den infördes.

Polisens behov av metoder och ammunition som inte skadar tredje man men som lyckas stoppa t.ex. en psykiskt sjuk eller drogpåverkad person kan, och måste, tillgodoses på andra sätt. Men så länge inte regeringen eller rikspolisstyrelsen agerar kommer polisens användning av dumdumkulor att fortsätta och det är, tyvärr, bara en tidsfråga innan ännu ett människoliv går till spillo på grund av detta.