”Jag skulle skjuta ihjäl alla demonstranter”

5 03 2012

Tjetjeniens illa beryktade president, Ramzan Kadyrov, tycker att myndigheterna i Moskva är alldeles för veka och vet precis vad han skulle göra om demokratiaktivister i Groznyj skulle få för sig att demonstrera som de gör i den ryska huvudstaden – han skulle skjuta ihjäl allihopa. Nu lär det dock dröja innan vi får se, eller höra talas om, några demonstrationer mot regimen i Tjetjenien. Enligt de flesta bedömare är orsaken bakom det att Kadyrov håller den nordkaukasiska republiken i ett järngrepp och att högljudda motståndare och regimkritiker, och deras familjer, riskerar att råka mycket illa ut. Om du frågar Kadyrov beror bristen på offentlig kritik på att både han och Vladmir Putin är omåttligt populära bland tjetjener – så populära att folk strömmar till vallokalerna för att rösta (i parlamentsvalen 2011 gick 99,45 % av väljarna till vallokalerna och när rösterna hade räknats var det till och med 2 203 personer fler än antalet registrerade väljare som röstade (vilket sedan korrigerades av valkommissionen, som lade till några tusen namn i röstlängden)!) och det i princip uteslutande på de båda herrarna.

De första rapporterna från gårdagens ryska presidentval tyder på att Putin fått 99,8 % av de tjetjenska väljarnas röster. Sannolikt lär också den officiella valstatistiken, precis som vid valet till duman i december, redovisa ett nästintill hundraprocentigt valdeltagande i Tjetjenien. Siffrorna måste förstås ta med en rejäl nypa salt. Sådana resultat kan bara produceras i länder och regioner med auktoritära regimer, som till exempel Vitryssland, Turkmenistan och Nordkorea, och väcker snarare förundran än beundran: Vad är det som ligger bakom dessa siffror? En del av svaret lär vara att Kadyrov är mycket angelägen att visa Putin sin lojalitet – han kom till makten genom Putin och han vet att det också är Putin som kan ta makten ifrån honom. Makt i Ryssland betyder pengar och Kadyrov vill naturligt hålla sig väl med den som, åtminstone indirekt, föder honom. I förra årets dumaval var det också så att Putins parti Enade Ryssland behövde ett starkt stöd i Norra Kaukasus för att få majoritet i parlamentet. För att uppnå detta används ett utbrett valfusk – vissa röstar flera gånger, ingen oberoende kontroll av valurnor, etc – och väljarna skräms att lägga sin röst på Putin genom hot om allt mellan indragna löner till våld. Om missnöjet mot Putin fortsätter att öka i övriga Ryssland kan det ”stabila väljarstödet” från de oroliga republikerna i Norra Kaukasus vara både en välkommen och nödvändig grund för Putins fortsatta maktstyre. Men att sitta i Kadyrovs knä är knappast tilltalande ens för Putin.





Vingklippt kambodjansk opposition

22 03 2011

Kambodjas oppositionsledare Sam Rainsy förlorade sin parlamentspost i veckan som gick, vilket ytterligare försvagar den politiska oppositionen i landet. Rainsy, som befinner sig i exil, dömdes i fjol i sin frånvaro till två års fängelse för att bland annat ha medverkat till rasdiskriminering. Han dömdes dessutom till 10 års fängelse för att ha publicerat en falsk karta över gränsen mellan Kambodja och Vietnam. Båda domarna anses politiskt motiverade och rättegångarna visar på den politiska maktens direkta inblandning i domstolarnas arbete. Kambodjas högsta domstol, dit Rainsy överklagat sitt ärende, dömde i förra månaden till hans nackdel. Som en konsekvens av domstolens beslut beslutade parlamentet, vars majoritet består av ledamöter från det styrande partiet Kambodjas folkparti (CPP), att frånta Rainsy hans roll som ledamot av parlamentet och de rättigheter och privilegier som tillkommer honom i denna egenskap. Besluten mot Rainsy gör att han inte kommer att kunna ställa upp i valet 2013. I valet 2003 fick Rainsy och hans parti 22 % av rösterna.

Kambodjas 59-åriga ledare Hun Sen har suttit vid makten sedan 1985 (med undantag för en femårsperiod i mitten av 90-talet) och har sagt att han ska göra det till han fyller 90. Chansen, eller risken beroende på ur vems perspektiv man ser det, att han kommer att sitta i 30 år till har ökat i och med rävspelet mot landets opposition. Kritiken mot Kambodjas styre från landets politiska opposition och de människorättsförsvarare som granskar makten och hur den utövas, har svårt att göra sina röster hörda. Det är inte enbart den lagstiftande, styrande och dömande makten som fungerar otillfredsställande i demokratiskt synvinkel – även media brister i sitt oberoende. Desto viktigare att omvärlden skänker genklang åt kritikernas röster men det har hittills varit ganska tyst. Därigenom blir det också lättare för Hun Sen att avfärda kritiken från människorättsorganisationer och andra, som politiska utspel från nickedockor i Sam Rainsys ledband. En sann sydostasiatisk furste i Machiavellis smak.





Utvecklingen i Nordafrika kan nå söder om Sahara

14 03 2011

Afrika är den del av världen där situationen för de mänskliga rättigheterna är som värst. Fattigdom och förtryck i kombination med olösta konflikter och en utbredd straffrihet bidrar till en instabil situation i många av Afrikas stater. Frågan är hur länge det dröjer innan det folkliga uppror för demokrati och mänskliga rättigheter vi ser i Nordafrika och Mellanöstern sprider sig till länderna söder om Sahara.

Nästa år hålls det över 20 val på den afrikanska kontinenten. Presidentvalet i Kenya är ett av dem. Risken att det våld som följde efter valet 2007, med mer än tusen döda och över en halv miljon internflyktingar som följd, kommer att upprepas är överhängande. Få av de åtgärder som utlovades för att skapa försoning och att förhindra en upprepning av våldet har genomförts. Tiotusentals internflyktingar bor fortfarande i läger och har inte kunna återvända. Flera av de miliser som var aktiva har fortfarande inte avväpnats. Efter tre år har den kenyanska samlingsregeringen inte lyckats inrätta nödvändiga mekanismer för att utreda de brott som begicks. Detta fick till slut den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) att väcka åtal mot sex personer i högsta ledningen (läs tidigare blogginlägg om detta här).

Den kenyanska regeringen bedriver nu en intensiv kampanj, som stöds av den afrikanska unionen (AU), för att förmå FN:s säkerhetsråd att besluta om att ICC ska skjuta upp åtalen mot de sex misstänkta i ett år, vilket säkerhetsrådet har möjlighet att göra enligt romstadgans artikel 16 om det anser att ICC:s agerande hotar internationell fred och säkerhet. Kenyas regering menar att landets nya konstitution bereder väg för att rättegångarna kan äga rum i Kenya istället för i Haag. Regeringens kampanj motarbetas med rätta av kenyanska och internationella människorättsorganisationer, som hävdar att landet saknar både de politiska och rättsliga premisserna för att lagföra våldsmännen från 2007-08. Dessutom menar de att åtalen vid ICC, som har stort stöd bland befolkningen, knappast hotar internationell fred och säkerhet utan snarare utgör en förutsättning för att nya oroligheter ska kunna undvikas – om inte de våldsamheterna vid förra valet utreds och de misstänkta ställs inför rätta kommer valen 2012 troligen att leda till nya våldsamheter.

Visserligen infördes en ny konstitution 2010, vilket är ett framsteg, men mycket lite har gjorts för att den ska få genomslag. Även om politisk vilja fanns skulle det ta åratal innan landet är redo att professionellt utreda och döma för det våld som utspelade sig 07-08. Regeringen i Kenya, i likhet med många andra länder söder om Sahara, måste inse att deras passivitet och likgiltighet inför folkets vilja är kontraproduktiv. Det som nu utspelar sig i de norra delarna av kontinenten kommer förhoppningsvis att sprida sig söderut och det kommer inte att saknas tillfällen för människor att visa sitt missnöje, t ex i samband med något av de val som äger rum 2012. Demokratiaktivister och människorättsförsvarare på kontinenten måste därför känna att de har omvärldens stöd redan nu så att de står väl rustade inför den frihetskamp som sannolikt kommer att utspelas på flera ställen söder om Sahara inom en nära framtid.





Den illegala maktens rädsla

3 03 2011

Kampen för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati som vi nu bevittnar i förtryckarstater i Nordafrika och i Arabvärlden sänder tydliga signaler till alla de diktatorer runt om i världen, som med illegala mandat plågar befolkning och ruinerar statskassor för att berika sig själva om att deras dagar vid makten är räknade. Omvärlden måste nu förbereda sig på att den illegala maktens ökade rädsla kommer att öka pressen på människor i världens diktaturer och särskilt på de människor som arbetar för att makten ska återbördas till folket genom att införa demokrati.

På plats i Minsk kunde jag i december i fjol på nära håll följa hur den vitryska diktatorn Aljaksandr Lukasjenkas rädsla för att förlora sin makt utmynnade i ett brutalt angrepp på de tiotusentals människor som samlats för att fredligt kräva förändring. Människorättsförsvarare och demokratiaktivister misshandlades och fängslades och de första domarna i de politiskt motiverade rättegångarna har nu fallit med långvariga fängelsestraff som följd. Regimen försöker med alla medel hindra all form av utveckling i landet som innebär att den makt de olagligt uppbär, går förlorad.

I det svenska semesterparadiset tillika enpartistaten Vietnam darrar regimens manschettknappar när den 69-årige läkaren Nguyen Dan Que ger sig ut på Ho Chi Minh-stadens (f d Saigon) gator för att sprida upprop för demokrati och mänskliga rättigheter. Ngyuyen Dan Que är ledare för organisationen Non-Violent Movement for Human Rights in Vietnam och regimens rädsla för hans arbete känner inga gränser: Av de senaste 26 åren har Que tillbringat 19 år i fängelse för sitt oförtrutna arbete för de mänskliga rättigheterna. I lördags hade han en ur vietnamesiska ögon djärv debattartikel införd i Washington Post och samma dag greps han av polis. Han släpptes mot borgen dagen efter men myndigheterna har nu inlett förundersökning med misstanke om brott mot rikets säkerhet för att ha uppmanat till demonstrationer för ett fritt och demokratiskt Vietnam.

”De oroar sig för demokrativindarna som sveper in från Nordafrika och Mellanöstern” säger Nguyen Dan Ques bror Quan Nguyen i en kommentar. Och nog är det så. Innan vindarna når ända fram kommer den illegala regimen i Vietnam och i andra totalitära stater i omvärlden att göra vad som står i dess makt för att få dem att bedarra genom att slå ner hårdare på frihetens och demokratins alla budbärare. Dessa utsatta människors välbefinnande borde vara alla fria människors högsta prioritet.





Förnuftighet är vårt bästa skydd

13 12 2010

Möjligheterna för det öppna och demokratiska samhället att förhindra terrordåd är oändligt små, vilket vi tyvärr fick upplevanära håll igår. Den yttersta minoritet som vill sina medmänniskor illa är svår att spåra bland den absoluta majoriteten av goda människor. Världens länder, inklusive Sverige, har efter 11/9 2001 vidtagit långtgående åtgärder för att försöka identifiera dem som vill sprida terror ibland oss. Övervakningen av oss medborgare har ökat och polisens vapenarsenal har utökats och förändrats. De senaste årens tekniska upprustning av de brottsbekämpande myndigheterna har emellertid snarare haft politiska förtecken än vilat på vetenskapligt beprövad grund. Införandet av de nya metoderna och vapnen har inte föregåtts av någon forskning kring deras behov och effektivitet utan ansetts vara en självklar förutsättning för ett förbättrat polisarbete. Detsamma gäller den informationstrålning som bedrivs av Försvarets radioanstalt (FRA). Medborgarnas rättssäkerhet har dock inte utvecklats i takt med tekniken. Staten har givetvis ett ansvar att skydda sina medborgare men den ansvarar även för att medborgarna skyddas mot statliga övergrepp. Utvecklingen under det senaste decenniet har helt klart ökat risken för att människors rättigheter kränks och det dessutom utan att resultaten av det polisiära arbetet har förbättrats.

När vårt samhälle utsätts för terrorattentat är risken stor att våra folkvalda vill visa handlingskraft och ytterligare öka de brottsbekämpande myndigheternas befogenheter. Det finns också en risk i att dessa myndigheter förivrar sig och, under åberopande av goda intentioner, begår övergrepp i jakten på misstänkta terrorister. Vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda föresatser och vi måste därför besinna oss. Det är i svåra stunder demokratiska värden sätts under prövning men det är också då det är som viktigast att respektera dessa värden.

De mänskliga rättigheterna är i grunden en kodifiering av människans sunda förnuft, ett regelverk som lägger grunden för hur vi människor ska kunna leva tillsammans i en fredlig och säker värld. Våra rättigheter står inte i konflikt med statens skyldighet att beivra brott och skydda sina medborgare, tvärtom – de är en förutsättning för att det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet överhuvudtaget ska nå framgång. Krav på nya åtgärder för att bekämpa den brottslighet vi står inför måste följas av motsvarande krav på att våra politiker kan visa på ett klarlagt behov av dessa åtgärder, att de har visat sig effektiva och att de står i proportion till den eventuella inskränkning av våra rättigheter de kan innebära.





När draken ryter stannar Goran hemma

8 12 2010

Det kommer inga representanter från Serbien till utdelningen av årets fredspris i Oslo på fredag. De är i gott (?) sällskap: Ryssland, Kazakstan, Colombia, Tunisien, Saudi-Arabien, Pakistan, Irak, Iran, Vietnam, Afghanistan, Venezuela, Filippinerna, Egypten, Sudan, Ukraina, Kuba och Marocko har meddelat att de, av en eller annan anledning, inte kommer att delta. Och så Kina då förstås. Kina anser att fredspristagaren Liu Xiaobo är kriminell och den kinesiska diktaturen har, uppenbarligen med viss framgång, utövat hårda påtryckningar på andra länders regeringar för att få dem att avstå från att komma till prisutdelningen på människorättsdagen, 10 december (10 december är den dag då den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling, 1948). Liu Xiaobo dömdes 2009 till elva års fängelse för att ha ”uppviglat till att undergräva statens makt”. Gärningen bestod i att författa Charta -08, som är ett manifest som uppmanar till omfattande reformer av det kinesiska samhället och då särskilt inom områdena demokrati och mänskliga rättigheter. Manifestet publicerades på just människorättsdagen 10 december 2008, 60 år efter att FN:s generalförsamling antagit den allmänna förklaringen.

Att länder som Iran, Vietnam och Kuba inte kommer är en sak, det är väntat. En annan är att ett land som Serbien, som har tydliga aspirationer att bli medlem i EU, rättar in sig i ledet bakom drakens svans. Är det en slump att krigsförbrytaren Ratko Mladic fortfarande är på fri fot när den nyuppvaknade demokratin Serbiens syn på de mänskliga rättigheterna verkar vara av mer pragmatisk än ideologisk natur? Demokrati och mänskliga rättigheter är bra att framhålla när landet vill ha något av Väst men lätt att förtränga när den ekonomiska giganten i Öst ryter till.

Men, återigen, Serbien är i gott sällskap. Även FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, väljer också hon att inte komma till prisutdelningen i Oslo. Den officiella anledningen uppges vara att hon har ett eget arrangemang i Genève som hindrar henne från att åka. (Typiskt att det skulle krocka med ett av de viktigaste arrangemangen som världens främste representant för de mänskliga rättigheterna kan ha och som har ägt rum på samma datum, ett datum som borde vara ganska lätt att komma ihåg om man har det ämbetet, de senaste drygt 60 åren.) Kritiken mot Pillay, som var i Sverige för drygt en vecka sen för att ta emot Advokatsamfundets och ILAC:s pris Stockholm Human Rights Award, är särskilt hård eftersom FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i ett möte med den kinesiska regimen strax efter det att Liu Xiaobo utsetts till årets fredspristagare, vägrat att ta upp hans fall. Det, i kombination med att Pillay enbart kritiserat Kina vid tre tillfällen sedan hennes tillträde 2008 (att jämföra med hennes kritik mot USA, som skett vid åtta tillfällen under samma period), gör att misstankarna är många att FN ligger lågt under trycket från den kinesiska diktaturen.

Jag var kritisk till den norska nobelkommitténs fjolårsval, Barack Obama. Men årets pristagare Liu Xiaobo är en mycket värdig mottagare av Nobels fredspris. Han är en sann människorättsförsvarare som vare sig använder eller förespråkar våld i sitt osjälviska arbete för att Kinas medborgare ska komma i åtnjutande av sina rättigheter. Han är därmed en förebild för alla de länder och institutioner som säger sig verka för demokrati och mänskliga rättigheter och som sådan förtjänar han all vår uppmärksamhet. Om inte Liu Xiaobos arbete och person räcker till för att övertyga borde det faktum att årets fredspris för första gången sedan 1935 inte kommer att kunna delas ut till pristagaren själv eller någon av hans närstående, göra det. Senast det hände var när Nazityskland hindrade pacifisten Carl von Ossietzky från att delta. Nu är det inte det tredje riket utan Mittens rike som ryter men effekten är densamma – räddhågsna opportunister fegar ur i hopp om riklig belöning.