Smutsig befordran visar att Serbien har lång väg att gå

27 02 2012

Serbiens president Boris Tadic utnämnde i slutet av förra året generallöjtnant Ljubisa Dikovic till ny chef för den serbiska arméns generalstab. Befordringen av Dikovic är kontroversiell eftersom ett antal krigsförbrytelser ägde rum i Kosovo -99 under hans befäl. Utnämningen försvaras av den serbiska regeringen och debatten har snarare kommit att riktas bort från Dikovic och mot den väl ansedda organisationen Humanitarian Law Centre (HLC) och dess kompromisslösa chef Natasa Kandic, som har publicerat dokumentation och rapporter i detta och i ett stort antal andra fall som rör krigsförbrytelser i forna Jugoslavien (en stor del av arbetet har skett i samarbete med Civil Rights Defenders). Dokumentationen som Kandic och HLC publicerat bygger i huvudsak på offentlig information, som den internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien tillgängliggjort. Det har emellertid inte hindrat landets försvarsminister från att kalla uppgifterna för ”lögner” och ”propaganda”. Han vill dock inte debattera frågan med Kandic i tevestudion. Risken är istället stor för att det inleds en rättsprocess mot Natasa Kandic för hennes och HLC:s uttalanden.

I ett demokratiskt land med ett fungerande rättsväsende, transparenta processer och en genuin vilja att göra upp med sitt förflutna vore det förstås en självklarhet att inte befordra en person som på goda grunder kan ställas inför rätta misstänkt för att ha begått krigsförbrytelser genom sitt befälsansvar. Än en gång är det istället budbäraren, Natasa Kandic och hennes organisation, som kritiseras och ifrågasätts för sina legitima krav på att krigsförbrytare ska lagföras – inte befordras. Så länge den serbiska regimen prioriterar nepotism och gamla lojaliteter framför rättvisa och yttrandefrihet förblir närmandet till övriga Europa en tanke utan motsvarande handling.





Medborgarskap till låns

15 02 2012

Från tid till annan höjs röster om att nyblivna svenska medborgare ska berövas sitt medborgarskap om de begår brott. Dessa röster kommer inte enbart ifrån sverigedemokrater eller andra givna kandidater till en sådan inställning utan även ifrån socialdemokrater, som Malmös kommunalråd Illmar Reepalu, och moderater, som Beatrice Ask med flera. Även den svenske domaren Krister Thelin, som numera är ledamot i FN:s människorättskommitté och därmed del av ett av det internationella samfundets mest framträdande organ till skydd för de mänskliga rättigheterna, har framfört denna åsikt. (Thelin gick t o m så långt att han ville göra det möjligt att ompröva medborgarskapet för kriminella svenskar som adopterats som barn.)

Frågan om medborgarskap handlar i grund och botten om rätten att ha rättigheter – att exempelvis få rösta, att få göra sin röst hörd och att få röra sig fritt. Alla människor är födda lika i värde och rättigheter, som det står i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, men denna universalitet är dåligt återspeglad i allt ifrån den amerikanska till den franska rättighetsstadgan – för att inte nämna vårt eget rättighetskapitel i regeringsformens (RF) andra kapitel. I dessa konstitutioner är det främst medborgarna i respektive stat som tillskrivs ett rättighetsskydd medan den som inte är medborgare värderas annorlunda. (Tyvärr innebär den svenska grundlagsutredningens förslag inte någon förändring i denna del.) Tanken om att människors rättigheter ska vara beroende av medborgarskap är i sig förkastlig och strider, som sagt, mot tanken och principen om de mänskliga rättigheternas universalitet, d v s att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor och överallt. Att dessutom vilja göra medborgarskapet, och därmed skyddet för sina grundläggande rättigheter, beroende av om du är en tillräckligt god samhällsmedborgare, är att ge sig ut på ett sluttande plan där människors rättigheter riskerar att inte längre vara medfödda och berättigade till envar, utan förmåner som förvärvas och förloras lika lätt som ett snedsteg blir till. Vidare borde det ur integrationssynpunkt vara mycket negativt med ett medborgarskap till låns, där människor som av olika skäl sökt sig till Sverige inte fullt ut skulle jämställas med infödda svenskar utan bli en sorts andra klassens medborgare.

Utöver de principiella, moraliska och etiska aspekter som anförs ovan finns det också ett juridiskt perspektiv väl värt att uppmärksamma. Om lagstiftaren vill göra det möjligt att återta ett beslut om medborgarskap krävs det en grundlagsändring eftersom det i RF 2 kap. 7 § stadgas ett förbud mot återkallelse av medborgarskap. Det kan också göras gällande att ett sådant förslag strider mot reglerna i Europakonventionen, inte minst diskrimineringsförbudet eftersom varje människa ska åtnjuta de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad såsom på grund av bl a nationellt ursprung eller ställning i övrigt. Tre veckor efter 11 september 2001 trädde dessutom den Europeiska medborgarskapskonventionen i kraft i Sverige. Konventionen begränsar avsevärt möjligheterna att frånta någon dess medborgarskap och i fråga om brottslighet skulle en sådan åtgärd enbart kunna tillåtas i fall av brott mot rikets säkerhet (högförräderi, spioneri, etc). Annan kriminalitet, oavsett hur grov den än må vara, anses inte vara skäl nog.

Att särbehandla främmande grupper i tider av fara och oro är en lätt men mycket farlig väg att slå in på. Under det senaste decenniet har vi sett hur demokratiska stater, inklusive Sverige, har utfört de mest fruktansvärda och rättsvidriga övergrepp på människor under förevändning av kampen mot terrorismen. Länder i vår omgivning, som Danmark, Finland och Holland, har infört lagstiftning som delar in medborgarna i ett A- och B-lag, där de sistnämnda riskerar att fråntas sitt medborgarskap om de inte uppför sig. En sådan lagstiftning skulle smaka för ett parti som Sverigedemokraterna men det är annars en åtgärd som varje människa som lever efter tron på att människor är lika i värde och rättigheter, bör hålla sig för god för. I en kommentar till Thelins förslag för tio år sedan, tyckte Fredrik Reinfeldt (då ordförande i justitieutskottet) att det är ”konstigt att betrakta medborgarskapet som något tillfälligt. Visst ska man bekämpa brottsligheten, men det här är fel väg att gå.” Låt oss hoppas att Reinfeldt fortfarande är av den åsikten och att han håller stången mot de motstående krafterna både i det egna partiet och utanför. Medborgarskap, lika lite som rättigheter, är inte något man ska få till låns.





Serbiska åklagare agerar åter politiskt i krigsförbrytarmål

9 03 2011

För fjärde gången i rad har serbiska åklagare för krigsförbrytelser agerat med politik och inte juridik för ögonen. Det var i torsdags i förra veckan som den pensionerade bosniske armégeneralen Jovan Divjak arresterades på Wiens flygplats på grundval av en internationell arresteringsorder utfärdad av serbiska åklagare – samma arresteringsorder som gjorde att Ejub Ganic, tidigare president i Bosnien, arresterades för ett år sedan på Heathrow. I juli 2010 släpptes Ganic efter att en brittisk domstol fattat beslut om att han inte ska utlämnas. Domaren menade att den serbiska åklagarens begäran om Ganics utlämning var ”brought and [was] being used for political purposes, and as such amount to an abuse of the process of this court”. Före fallet Ganic väckte åklagarmyndigheten i Serbien åtal mot Ilija Jurisic från Bosnien men målet överklagades och en domstol i Belgrad konstaterade att åtalet var politiskt motiverat. Nu senast, bara någon vecka innan Jovan Divjak arresterades i Wien, var det kroaten Tihomir Purda som arresterades vid den bosniska gränsen på order av den serbiska åklagarmyndigheten. Efter hård press från omvärlden släppte myndigheten kraven på att Purda skulle utlämnas med förklaringen att ny bevisning visat att Purda och två andra misstänkta var oskyldiga.

Tillbaka till Divjak. I juli 2003 slutförde åklagarkammaren vid den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) en granskning av 719 personer på förfrågan från den bosniska entiteten Republika Srpska, däribland Jovan Divjak. Tribunalens åklagarkammare kom då fram till att den bevisning som presenterats i det material om Divjak den fått att granska, inte ger tillräcklig grund för att tro att Jovan Divjak har begått krigsförbrytelser. Enligt ett avtal från 1996, som ingicks för att undvika politiskt motiverade arresteringar och åtal i Bosnien-Hercegovina, får inte rättsväsendet i Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska väcka åtal annat än i de fall där åklagarkammaren vid ICTY har gett klartecken. (Sedan 2004 är det en särskild enhet vid den bosniska riksåklagaren som hanterar avtalets genomförande.) Något klartecken finns alltså inte i fallet Divjak.

Genom sitt agerande riskerar de serbiska krigsförbrytaråklagarna att försvåra det redan så svåra arbetet med att ställa krigsförbrytare inför rätta. Om myndigheten anser sig ha bevisning mot Divjak och andra, ska den överlämnas till åklagarmyndigheten i Bosnien eller till ICTY i enlighet med de regler och överenskommelser som gäller.





Kvinnliga människorättsförsvarare torteras och våldtas

8 03 2011

På den internationella kvinnodagen vill Civil Rights Defenders uppmärksamma alla de modiga burmesiska kvinnor som med risk för sitt eget liv och hälsa arbetar för människors rättigheter. En av dessa kvinnliga människorättsförsvarare är Nilar Thein, som avtjänar ett 65-årigt fängelsestraff för att ha deltagit i de regimkritiska demonstrationer som ägde rum 2007. Nilar Thein har tillbringat en tredjedel av sitt liv bakom galler och 2005, efter att ha avtjänat ett nioårigt fängelsestraff för regimkritiska aktiviteter, berättade hon hur hon och andra kvinnliga fångar utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier av fängelsepersonal och våldtäktsdömda manliga fångar. När övergreppen anmäldes var det kvinnorna och inte gärningsmännen som straffades.

Demonstrationerna i Burma 2007 kallas saffransrevolutionen eftersom det var munkar i saffransfärgade kåpor som inledde dem och tog täten. Efter några dagar slog juntan ner med våld och kraft mot de fredliga demonstranterna och uppemot 150 personer dödades. Tusentals människor arresterades, däribland Nilar Theins man Kyaw Min Yu. Nilar Thein gick under jorden eftersom hon också riskerade att fängslas. Hon fortsatte att uppmana det internationella samfundet att höja rösten mot juntans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma men i september 2008, efter ett år på flykt, greps hon.

I dag sitter över två tusen människorättsförsvarare och politiska fångar i fängsligt förvar. Minst 169 av dem är kvinnor. Nilar Thein samt Suu Suu Nwe och Phyu Phyu Thin tillhör de mest namnkunniga. Alla tre avtjänar långa straff i fängelser där förhållandena är så dåliga att de kan beskrivas som livshotande. Flera kvinnor vars makar eller fäder är demokratiaktivister hålls fängslade som gisslan för att myndigheterna inte har lyckats gripa männen.

Nilar Thein är en av de många framträdande kvinnor som osjälviskt och med stor risk arbetar för de mänskliga rättigheterna. I en intervju med Radio Free Asia 2007 sa Nilar Thein att de kvinnor i Burma som intresserar sig för politik riskerar våld, tortyr och mord. Men Burmas kvinnliga människorättsförsvarare kämpar inte bara mot den repressiva regimen. Traditionella könsroller har kringskurit deras medverkan i samhällsfrågor och har gjort dem särskilt utsatta i kampen för demokrati. FN:s kvinnokommitté, som granskar hur stater lever upp till sina åtaganden under kvinnorättskonventionen, uttryckte i en rapport 2008 oro över det utbredda våldet mot kvinnor i landet. Den tystnad och straffrihet som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor indikerar en social acceptans och kommittén påpekar att våldet särskilt drabbar marginaliserade och sårbara kvinnor och flickor.

Sårbarheten ökar ytterligare eftersom mycket få enskilda organisationer tillåts verka i Burma. Arbetet för de mänskliga rättigheterna sker under radarn och landets människorättsförsvarare tar mycket stora risker. Det finns inga tecken på politiskt töväder efter parlamentsvalet i november 2010.

Nilar Thein har haft återkommande sjukdomsbesvär men har nekats vård. I december 2010 placerades hon i isoleringscell och förbjöds familjebesök i över en månad. I protest inledde hon då en hungerstrejk. På grund av det mycket begränsade informationsflödet är det inte känt hur hennes hälsotillstånd ser ut idag. Hennes man, Kyaw Min Yu, dömdes även han till 65 års fängelse för inblandning i protesterna 2007. De sitter i olika fängelser medan deras nu fyraåriga dotter bor hos släktingar.

Omvärldens agerande mot militärjuntan får inte baseras på förhoppningar om demokratiska förändringar utan på konkreta åtgärder från diktaturregimens sida. Ett frigivande av Nilar Thein tillsammans med andra människorättsförsvarare och demokratiaktivister är en sådan åtgärd. En annan är att låta utreda misstankar om tortyr, sexuellt våld och trakasserier mot kvinnliga politiska fångar och att ställa de ansvariga inför rätta. Så länge dessa grundläggande krav förblir ouppfyllda är det avgörande att Sverige och EU inte mildrar sin politik gentemot Burmas regering.





Det osynliga folket

1 03 2011

Runt om på Västra Balkan, i alla de länder som förr utgjorde republiken Jugoslavien, lever det tusentals romer som inte har vare sig identitetshandlingar eller födelsebevis. Utan dessa dokument får de inte tillgång till sjuk- och hälsovård, barnen får ingen utbildning och de vuxna får inget arbete. Lagen ger dem inget skydd eftersom de inte finns. De är juridiskt osynliga.

Ett exempel är Djulijan, som föddes 1999 i Kosovo Polje men vars födelse aldrig blev registrerad hos myndigheterna. 2006 blev Djulijan svårt sjuk och lades in på sjukhus i Belgrad. För att han skulle få vård tvingades föräldrarna att låna ett sjukförsäkringsintyg av Djulijans två år äldre kusin, Senad. Dessvärre dör Djulijan på sjukhuset i Belgrad, endast sju år gammal, men den som registreras som död är kusinen Senad eftersom det är under hans identitet som Djulijan är inlagd. I början av 2007 inleds en juridisk process med hjälp av organisationen Praxis i syfte att häva myndigheternas dödsförklaring av Senad. Åren går och det är först efter en lång och utdragen rättsprocess som den på pappret till synes avlidne Senad får börja i skolan och får tillgång till sjuk- och hälsovård, etc. Djulijan, däremot, levde och dog som en juridiskt osynlig person utan några som helst rättigheter.

I Serbien hävdar regeringen att nuvarande lagstiftning är tillräcklig och inte utgör något hinder för att ”juridiskt osynliga” ska få den registrering som krävs. Detta trots åratal av kritik från FN, EU, Europarådet och internationella och nationella människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders och Praxis. Detta trots att myndigheterna erbjudits en lösning i form av en kompletterande lagstiftning, som täcker de brister som finns i nuvarande lagstiftning. Lagstiftningen, som framarbetats av vår samarbetsorganisation Center for Advanced Legal Studies, skulle förenkla den registreringsprocess som idag innefattar inlämnandet av upp till 16 olika dokument till myndigheterna och det av människor som i många fall saknar ett riktigt boende och knappast har möjlighet att fara omkring i försök att förändra sin livssituation. Civil Rights Defenders arbetar för att liknande lagstiftning ska införas även i andra länder på Västra Balkan.

Den serbiska regeringen har i åratal förnekat att systemet behöver förändras för att de tusentals människor som idag står utanför samhällets skyddsnät ska få tillgång till sina rättigheter. Nu är det dags att inse fakta och visa att det finns en vilja att rätta till de misstag som diskriminerar en mycket utsatt grupp – vare sig människorna eller deras problem försvinner genom att tro att de inte finns bara för att de inte syns.





Framsteg för rättvisan i Kosovo

21 02 2011

Vår samarbetspartner Humanitarian Law Centre i Kosovo (HLC) har i dagarna publicerat rapporten Trials for Ethnically and Politically Motivated Crimes and War Crimes in Kosovo in 2010 (engelsk version s. 91 ff)), som sammanfattar organisationens övervakning av de 16 rättegångar om etniskt och politiskt motiverad brottslighet samt krigsförbrytelser som hölls i Kosovo under förra året. Intressant läsning. Det är särskilt positivt att läsa att den internationella närvaron genom EULEX anses ha förbättrat Kosovos rättsväsende. Rättegångar kring grova förbrytelser förhalas inte längre och de rättsfall som har kunnat avslutas, har blivit det. Det är också tydligt att det finns en vilja att hantera även politiskt känsliga fall, vilket vi t ex kan se genom åtalet mot Sabit Geci. Geci är ett tidigare befäl inom Kosovos Befrielsearmés (KLA, Kosovo Liberation Army) militärpolis och är misstänkt för att ha begått krigsförbrytelser i två KLA-läger i norra Albanien.

Civil Rights Defenders delar den oro HLC ändå uttrycker för att EULEX den senaste tiden har prioriterat andra brott, som t ex ekonomiska bedrägerier, organiserad brottslighet och korruption. Missionen borde istället koncentrera sig på de hundratals ärenden som rör krigsförbrytelser som UNMIK lämnade efter sig. Ett av de största problemen kring krigsförbrytarrättegångar generellt, så även i Kosovo, är behovet av att kunna ge vittnen ett effektivt skydd. Här skulle EULEX kunna införa ett vittnesskyddsprogram med olika säkerhetsnivåer i syfte att förhindra att vittnen hotas eller i värsta fall mördas. Antalet internationella åklagare behöver ökas för att öka antalet utredningar kring krigsförbrytelser och för att öka kvaliteten i utredningarna. Till sist måste lokala åklagare och domare i större utsträckning få möjlighet att arbeta nära sina internationella kollegor för att på så sätt, på sikt, få tillräcklig kompetens för att Kosovos rättsväsende ska klara sig självt.

Läs här vad HLC:s chef och grundare Nataša Kandic säger om behovet av ett vittnesskyddsprogram i Kosovo i en intervju hon nyligen gjorde med Time Magazine.





Montenegro skyndar långsamt

14 02 2011

Utvecklingen i Montenegro går framåt. Åtminstone på ytan. De senaste åren har det lilla vackra landet skyndat sig med att inrätta bra lagar och bra institutioner, som ska verka för ett ökat skydd för människors rättigheter. Montenegriner som anser att deras rättigheter har kränkts vågar, och kan, idag anmäla det till myndigheterna, vilket inte skedde förr. Men när det gäller själva genomförandet av lagarna finns det fortfarande stora brister och processerna är mycket långsamma.

Den lag mot diskriminering som antogs i fjol, som ett resultat av bland annat Civil Rights Defenders arbete, är fortfarande inte tillämpbar eftersom en ombudsperson, som är diskrimineringslagstiftningens nyckelaktör, ännu inte har inrättats. Ett bristande diskrimineringsskydd drabbar framförallt Montenegros romer, kvinnor och HBT-personer. På grund av bristande politisk vilja har en rättshjälpslag inte införts som planerat. Det får till följd att en stor del av befolkningen inte har tillgång till rättssystemet. Trots att lagar finns och trots att domstolar i flera fall har tolkat lagarna till fördel för de människor vars rättigheter har kränkts, genomförs inte bestämmelserna och besluten av myndigheterna. Ett exempel på detta är den funktionshindrade kvinnan Marijana Mugoša. Hon sparkades från sitt jobb på Podgoricas kommun därför att de inte gillade att hon tog med sin ledarhund till jobbet. Landets högsta domstol gav Marijana rätt men kommunen följer inte beslutet. Rättsprocesserna kring de krigsförbrytelser som begicks i Montenegro hanteras mycket saktfärdigt och riktar sig enbart mot de som är misstänkta för att ha utfört dåden, inte de som har beordrat dem. Andelen politiskt motiverat våld ökade under 2010. Tortyr och annan grym, omänsklig och kränkande behandling är vanligt förekommande inom polisen. Ett stort mått av korruption genomsyrar de flesta delar av det montenegrinska samhället.

Du kan snart läsa mer om hur situationen för de mänskliga rättigheterna i Montenegro ser ut i en rapport skriven av organisationen Youth Initiative for Human Rights. Rapporten är framtagen i samarbete med Civil Rights Defenders och den kommer inom kort att publiceras på engelska. Dessvärre kommer montenegrinska människorättsorganisationer att få det svårare att arbeta framöver och frågan är om de kommer att kunna publicera liknande rapporter i framtiden. Omvärldens intresse för det lilla landet svalnar i takt med att landets politiker uppvisar positiva resultat när det gäller att instifta nya lagar och institutioner. Hur de sedan genomförs i praktiken verkar mindre intressant. Sverige och Sida upphör nu med sina insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i Montenegro och det finns skäl att fråga sig varför. Sveriges gedigna intresse för länderna i det forna Jugoslavien har bidragit till en fantastisk utveckling på kort tid. Att då dra sig ur ett land som Montenegro, där mycket har gjorts men en hel del återstår att göra, framstår som irrationellt – särskilt med tanke på att ganska mycket kan göras med relativt små medel.