Psyksjuka löper större risk att dödas av polis

3 05 2012

I vårt ärende mot Sverige i Europadomstolen i fallet Daniel Franklert Murne anför vi att de strukturella brister som föreligger i fråga om polisens användning av skjutvapen utgör en kränkning mot Europakonventionens artikel 14 (rätten till skydd mot diskriminering). Vi menar att gällande svenska bestämmelser, polisiära rutiner och utbildning inte tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder vid ingripanden och omhändertaganden av psykiskt sjuka. Detta har som diskriminerande följd att psykiskt sjuka är mer utsatta vid polisiära ingripanden och omhändertaganden samt löper en större risk att dö till följd av polisens användning av skjutvapen än andra.

När Civil Rights Defenders granskade polisens agerande i Daniels fall gick vi tillbaka och analyserade samtliga dödsskjutningar som svensk polis gjort sig skyldig till under åren 1995-2011. Av vår samlade statistik (se bilden) framgår att minst sju av de fjorton personer (43 %) som sköts till döds var psykiskt sjuka. (Offrens psykiska status kartlades genom att vi gick igenom den allmänna medierapportering som finns tillgänglig, vilket innebär att det finns risk för att det finns ytterligare fall som skulle kunna framkomma vid en djupare granskning.)

I Europakonventionens artikel 2(1) stadgas det att varje människas rätt till liv skall skyddas genom lag. Enskilda ska skyddas mot godtyckligt, avsiktligt och vårdslöst berövande av liv av staten. Detta innefattar ett krav på att staten ska ha relevant lagstiftning, vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder, genomföra adekvat träning och utbildning samt effektivt verkställa gällande rätt. I förhållande till samtliga dessa krav kan man se brister i det svenska förfarandet, bland annat mot bakgrund av den höga representationen av psykiskt sjuka i skjutstatistiken.

Vid sidan av kravet på stöd i lag finns även ett krav på att polismän ska ges adekvat träning och utbildning. Utan ett tydligt och empiriskt befäst regelverk kring hur en insats ska gå till, och i avsaknad av samlad statistik rörande användning av skjutvapen och psykiskt sjukas representation i sådan statistik, är det omöjligt att ge en adekvat träning och utbildning till poliser i hur en psykiskt sjuk person ska bemötas för att minimera riskerna för samtliga inblandande. Adekvat utbildning bidrar till att minimera nödvändigheten att tillgripa dödligt våld. Mot bakgrund av den dystra statistiken är det särskilt otillfredsställande att polisen inte har utvecklat specifika taktiska metoder för hur de ska hantera den potentiellt farliga situation som ingripanden mot psykiskt sjuka utgör för både polis och den sjuka och därmed minimerat risken för dödlig utgång.

Europadomstolens betoning av vikten av att stater har ett adekvat rättsligt och administrativt regelverk, som reglerar och tydligt definierar polisens användning av maktmedel är också relevant i en svensk kontext eftersom det här saknas särskilda föreskrifter, regler, allmänna råd, etc, för hur en insats ska gå till när det gäller omhändertagande av psykiskt sjuka personer. Både när det gäller polisens assistans till vårdinrättningar genom handräckning och när polisen agerar i övrigt.

Det är sannolikt flera bidragande faktorer till att psykiskt sjuka är överrepresenterade i statistiken över polisens dödsskjutningar. I fallet med Daniel Murne har dessa faktorer lett till att poliserna inte kunde hantera den uppkomna situationen. Daniel Franklert Murnes död, och säkert flera av de andra med psykisk sjukdom som sköts till döds under 1995-2011, skulle kunna ha undvikits om svensk lagstiftning hade varit tydlig och om polismännen hade haft relevant utbildning och kunskaper för hantering av psykiskt sjuka. Låt oss se till att liknande fall i vart fall undviks i framtiden.





Polisens användning av dumdumkulor måste upphöra

17 04 2012
Hålspetsammunition före och efter träff.

I söndags hade min kollega Cecilia Tengroth och jag en artikel publicerad på DN Debatt där vi offentliggör vår stämningsansökan till Europadomstolen mot Sverige för polisens dödsskjutning av Daniel Franklert Murne i Lindesberg 2005. I artikeln pekar vi på fem strukturella fel i fråga om polisens skjutvapenhantering, som enligt vår mening bidrog till Daniels död och som måste åtgärdas för att det som hände Daniel inte ska hända andra. I en rad blogginlägg har jag tänkt att belysa dessa fem fel lite närmare och jag börjar idag med polisens användning av hålspetsammunition, så kallade dumdumkulor.

2003 fick svensk polis en ny sorts ammunition efter att själv ha begärt ett sådant byte. Den gamla Norma Säk-ammunitionen ersattes av Gold Speer Dot- ammunition, som är en hålspetsammunition av dumdumkule typ. Det var denna ammunition som användas vid dödsskjutningen av Daniel Franklert Murne. Dumdumkulor förbjöds redan 1899 att användas i krigstid, genom den så kallade Haagdeklarationen, mot bakgrund av att de förorsakar överflödig skada och onödigt lidande. Vid träff tillplattas kulan och fortsätter starkt deformerad genom kroppen med omfattande skador som resultat (se bild). Man ansåg att de stora och svårbehandlade skador denna ammunition åstadkom inte kunde motiveras i förhållande till den militära nytta som ammunitionen tjänade. Förbudet har idag sedvanerättslig status inom den humanitära rätten, d v s att det genom praxis har kommit att bli en gällande om än oskriven lag (en deklaration är inte juridiskt bindande för stater på samma sätt som exempelvis en konvention men genom sedvänja, praxis, har regeln etablerat sig som bindande). Det framgår även av FN:s Basic Principles on the Use of Force and Firearms by Law Enforcement Officials (paragraf 11 punkt (c)) att ammunition som orsakar oförsvarlig skada eller utgör en oförsvarlig risk, ska förbjudas.

Varför inte samma humanitära principer som tillerkänns fienden under krig ska gälla för ett lands egna medborgare är mycket svårbegripligt. Ett av polisens främsta argument för införandet av denna ammunition var att minska risken för att tredje man skadas vid skottlossning, d v s att kulan går igenom den misstänkte brottslingen och sedan träffar en oskyldig förbipasserande. Retoriskt kan det då undras om det är vanligt förekommande att människor skadas, eller rent av dödas, på detta sätt? Nej, det har tydligen aldrig hänt men det var inget polisen fäste större vikt vid.

Trots internationellt rättsliga förbud och rekommendationer samt nationella som internationella tester (bland annat på levande grisar på Södersjukhuset) visar att denna typ av ammunition orsakar stora skador med en högre risk för dödlig utgång, ändrades inte polisens regler eller utbildning avseende skjutvapenanvändning när den infördes.

Polisens behov av metoder och ammunition som inte skadar tredje man men som lyckas stoppa t.ex. en psykiskt sjuk eller drogpåverkad person kan, och måste, tillgodoses på andra sätt. Men så länge inte regeringen eller rikspolisstyrelsen agerar kommer polisens användning av dumdumkulor att fortsätta och det är, tyvärr, bara en tidsfråga innan ännu ett människoliv går till spillo på grund av detta.





Nätpublicering av misstänkta brottslingar hotar rättssäkerheten

21 02 2012

Foto: Elisabeth Ohlson WallinEn av rättsstatens mest grundläggande principer är den om att varje människa misstänkt för brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen bevisats i en rättvis rättegång. Principen kan ibland vara svår att upprätthålla eftersom vi människor tycks ha ett omåttligt intresse för kriminalitet och kriminella. TV-program som Efterlyst i TV3 och det amerikanska Cops drar många tittare, som får sin belöning i form av ingående beskrivningar av människans mörkare sidor och en chans att få hjälpa polisen att hitta de skyldiga. Utbredd användning av ny teknik, som avancerade övervakningskameror och mobiler med både kamera och videofunktion, ger både brottsutredande myndigheter och media tillgång till bildmaterial på både brott och misstänkta gärningsmän på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Genom exponering av dessa bilder bland hundratusentals, ja miljontals, tittare över både kommun-, läns- och landsgränserna hoppas polis och åklagare på fler uppklarade brott och medierna på ökade tittarsiffror och försålda lösnummer. Men den som exponeras riskerar att av allmänheten för alltid bli utpekad som kriminell, oavsett om personen är skyldig till det brott han eller hon misstänks för.

Nu har svensk polis upptäckt att de kan dra ytterligare nytta av den nya tekniken genom att på sina hemsidor publicera bilder och filmer på brottsliga gärningar och misstänkta brottslingar – eller, som polisen själv säger, ”gärningsmän”. Det finns förstås fördelar med detta ur ett brottsutredande perspektiv men för den människa som felaktigt hängs ut som kriminell kan konsekvenserna bli ödesdigra. Här hjälper det inte med att polisen säger sig vara säker på att det är rätt person som pekas ut. Själva poängen med och konstruktionen av ett rättssäkert system är att polis, åklagare och domstol inte ska utgöras av en och samma instans. Med det här arbetssättet riskerar svensk polis att i vissa fall få ett slags Judge Dredd-liknande roll, som polis, domare och bödel i ett. I synnerhet eftersom det vi nu ser enbart är början av en användning, som med fortsatt stark teknisk framfart kan utvecklas till att bli betydligt mer omfattande och ingripande än vad vi kan föreställa oss i dag. Det borde särskilt oroa oss att arbetsmetoden har ett så starkt stöd hos gemene man – det är lätt att bli fartblind när inget tar emot.

I stunder då samhället utsätts för stora påfrestningar är det viktigt att myndigheter och politiker inte rycks med i de strömningar som uppstår. Det demokratiska systemet måste vara byggt för att hindra överilade beslut i grundläggande frågor och ha en inbyggd tröghet, som istället möjliggör eftertanke och distans. När kravaller blossade upp i London 2011 ville polisen publicera bilder för att identifiera misstänkta gärningsmän, något som också skedde. Storbritanniens premiärminister David Cameron gjorde då följande uppseendeväckande uttalande:

Today, major police operations are under way as I speak to arrest the criminals who were not picked up last night but who were picked up on closed circuit television cameras. Picture by picture, these criminals are being identified and arrested and we will not let any phony concerns about human rights get in the way of the publication of these pictures and the arrest of these individuals.

Uttalandet visar på betydelsen av att inte överlämna till enskilda politiker och myndighetsutövare att tolka när och hur människors rättigheter kan inskränkas. Om inte det här exemplet övertygar finns det otaliga exempel att studera på hur kampen mot terrorismen efter 11 september 2001 har devalverat skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Att publicera bilder på misstänkta brottslingar på internet är ett intrång i den personliga integriteten. Rätten till privatliv skyddas i exempelvis Europakonventionens artikel 8 och i vår grundlag, regeringsformen 2 kapitlet 6 §. Staten får under vissa förutsättningar inskränka rätten till skydd för privatlivet, till exempel om åtgärden är nödvändig till förebyggande av brott eller för andra personers fri- och rättigheter, och det ska då ske genom lag. Svensk polis samt Datainspektionen menar att det finns lagstöd i personuppgiftslagen (PuL) för att publicera bilder på misstänkta men det råder oenighet mellan myndigheterna kring vilken paragraf det är i PuL som är tillämplig.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut från 2010 (dnr 4787-2009) uttalat att det, för att en bildpublicering ska vara rättsenlig och lämplig i övrigt, krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, att bilderna visar någon som utför vad som objektivt sett är ett brott eller försök till brott och att det för brottet inte ska vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Om det rör sig om särskilt grov brottslighet eller om den misstänkte på goda grunder kan antas vara farlig för allmänheten eller enskilda, anser JO att en publicering undantagsvis vara försvarbar även utan ett så starkt bevisläge. JO anser generellt att publicering av personuppgifter på internet inte kan anses nödvändig för att polisen ska kunna utföra arbetsuppgiften att utreda brott, men att det i enskilda fall och under vissa förutsättningar kan anses nödvändig för att utföra en polisiär arbetsuppgift. Det bör därför krävas att det inte finns något annat realistiskt sätt att komma vidare i utredningen. Tillåtligheten ska, menar JO, i sådant fall bedömas genom att tillämpa den bestämmelse av generalklausulskaraktär som finns i 10 § f PuL (samma lagrum Datainspektionen anser ska tillämpas). (Notera att det från 1 mars 2012 är polisdatalagen som gäller istället för PuL 10 § men att denna nya lag inte heller den innehåller någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på den behandling av personuppgifter som är aktuell avseende polisens publicering av bilder på internet.)  Något som är anmärkningsvärt i JO:s beslut är att JO går längre än vad som föreslogs i Polisdatautredningen (SOU 2001:92) när det gäller hur allvarligt brottet ska vara för att motivera bildpubliceringen. Av hänsyn till integritetsintresset föreslog Polisdatautredningen att gränsen skulle gå vid brott med minst två års fängelse i straffskalan. Det anmärkningsvärda är att JO inte anger något skäl för denna omfattande utvidgning av tillämpningsområdet.

Vissa av de mänskliga rättigheterna är absoluta, som till exempel rätten till skydd mot tortyr, vilket innebär att dessa gäller alla och alltid. Andra rättigheter, som rätten till privatliv, kan inskränkas till förmån för större samhälleliga värden nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det måste då ske genom lag. Det finns flera exempel där Sverige har begränsat skyddet av människors rättigheter utan ett positivt lagstöd, det vill säga där begränsningen direkt framgår i en för ändamålet stiftad lag. Den signalspaning som ägde rum innan den omdebatterade FRA-lagstiftningen trädde ikraft är ett exempel på detta (signalspaningen bedrevs då utan stöd i lag). Polisdatautredningen föreslog i sitt betänkande från 2001 (se SOU 2001:92 ovan) att polisens nätpublicering borde lagregleras men i en senare departementspromemoria (Ds 2007:43) konstaterades att det inte finns något behov av reglering utan att det är upp till polisen själv att överväga förutsättningarna för en publicering.

Mot bakgrund av den tveksamhet som ändå råder kring vilken lagstiftning som är tillämplig i fråga om publicering av misstänkta på internet, är det extra viktigt att lagstiftningen ses över på detta område. Det får inte lämnas ett för stort tolkningsutrymme för hur rättighetsbegränsningar ska utformas av berörda myndigheter. Det kan heller inte vara så, att JO är den som ska fylla rättighetsinskränkande lagar med ett innehåll. Konsekvenserna för den enskilde kan bli så allvarliga att staten måste se till att det finns ett starkt integritetsskydd, precis som den måste se till att ansvariga myndigheter har ett klart och otvetydigt lagstöd för sina ageranden.





Bollen är rund i Tjetjenien

18 03 2011

I februari flyttade den holländska tidigare fotbollsstjärnan Ruud Gullit till Tjetjenien för att träna huvudstadens stolthet, Terek Grozny (nja, han och laget ska bo och träna i kurorten Kislodovsk, som ligger 25 mil väst om den krigsmärkta staden Grozny). Gullit, som tidigare har tränat både det holländska landslaget och Chelsea FC, säger att han ”inte vill bli involverad i politik utan att han är där för att koncentrera sig på fotbollen”.

Det uttalandet kan tyckas något naivt, för att uttrycka sig milt. Men han är inte ensam i sin något förvirrade uppfattning om att han inte är en del av den ökända, misstänkta krigsförbrytaren tillika tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs pr-ansträngningar: Förra tisdagen slängdes Gullit ihop med ett antal brasilianska före detta fotbollsstjärnor i ett lag som spelade en vänskapsmatch i Grozny mot ett tjetjenskt lag med Kadyrov i spetsen och med spelare från Terek Grozny, tidigare landslagsspelare i Sovjetunionen/Ryssland samt den före detta tyska mittfältsstjärnan Lothar Matthäus, som numera tränar det bulgariska landslaget. De brasilianska toppstjärnorna bestod bland annat av Bebeto, Cafu, Denilson, Dunga, Emerson och Romario.

Ramzan Kadyrov, som på goda grunder misstänks för att ha både beordrat och själv torterat och avrättat människor i den nordkaukasiska republiken, utsåg sig själv till lagkapten och lyckades till slut få in bollen i mål efter ett par missade straffsparkar. Kanske folkdansen han bjöd på i pausen tog på krafterna eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra, ni får gissa själva. Men det han framförallt lyckades med var att skapa positiv publicitet och goodwill för sig själv och sin hårdföra regim genom att få de före detta fotbollsstjärnorna att uppträda likt djur på cirkus inför en lyrisk publik på Groznys fotbollsstadion. De avdankade fotbollsproffsens medverkan kan inte ursäktas med vare sig bristande politisk medvetenhet eller genom att påstå att sport och politik inte hör ihop. Det hör till varje demokratiskt sinnad människas förbaskade skyldighet att informera sig och i fråga om sport och politik är dessa nära sammankopplade och har alltid varit – jämför med allt ifrån OS i Berlin 1936 till matchen i Grozny förra tisdagen.

Uppvisningsmatchen bekräftar på sätt och vis att vad som helst kan hända i Tjetjenien – bollen är rund. Men Kadyrov är hyfsat förutsägbar i sina ambitioner att uppvisa hur fantastisk och omtyckt han är som ledare för ett blomstrande och framgångsrikt Tjetjenien. Bakom den putsade fasaden står emellertid tusentals offer för de mänskliga rättigheterna, som är skrämda till tystnad och underkastelse. De är nog inte särskilt imponerade av Gullits och hans brasilianska vänners fotbollskonster.





100 skäl till förändring

11 02 2011

Ryssland har för 100:e gången fällts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för grova människorättskränkningar i Norra Kaukasus i ett mål som drivits inom ramen för ett samarbete mellan Civil Rights Defenders och Russian Justice Initiative. Det var i går, torsdags (10/2 2011), som domstolen offentliggjorde sitt beslut i målen Nasukhanovy mot Ryssland och Dudarovy mot Ryssland i vilka Ryssland hålls ansvarigt för försvinnandet och avrättningen av tre tjetjenska män 2002.

14 februari 2002 tog rysk militär med sig bröderna Movsar, Movladi och Vakha (födda -80, -81 respektive -83) från deras föräldrars hus till ett filtreringsläger nära en kvarn i den tjetjenska byn Starye Atagi. Två dagar senare frigavs Vakha, som fick bäras hem eftersom hans ben inte längre bar honom efter den misshandel han utsatts för. Sex dagar efter att de tre fördes bort tvingas föräldrarna att identifiera de sönderbrända liken av deras två söner Movsar och Movladi. Distriktsåklagaren i Tjetjeniens huvudstad Groznyj kom fram till att kropparna förmodligen bränts för att dölja att de mördats, men utredningen lades ner i brist på resultat.

Klockan två på morgonen 18 november 2002 bröt rysk militär sig in i Magomed Dudarovs (född 1979) föräldrars hus och förde bort honom. Magomed har inte setts till sedan dess och hans kropp har aldrig återfunnits. Trots att övertygande bevisning kunde presenteras för de rättsvårdande myndigheterna ledde brottsutredningen inte till något resultat.

De anhöriga till bröderna Nasukhanovy och Magomed Dudarov tilldömdes 100 000 respektive 60 000 EUR i skadestånd av domstolen. Totalt har Ryssland ådömts att betala över 8 miljoner EUR i skadestånd sedan jag var på plats i Europadomstolen för att bevittna rättegången i vårt första fall, Bazorkina mot Ryssland, 2006. Det har varit totalt 160 mål mot Ryssland i Europadomstolen för människorättskränkningar i Norra Kaukasus och vi och vår ryska partnerorganisation representerar alltså en majoritet av dessa fall.

Ryssland betalar de skadestånd Europadomstolen ådömer landet att betala. Men ännu har ingen hållits ansvarig för de omfattande människorättskränkningar som skett av ryska styrkor i regionen, trots omfattande bevisning i många fall (t ex i fallet Bazorkina mot Ryssland där CNN har filmat när ett ryskt befäl beordrar avrättningen av Bazorkinas son). Tvärtom har Ryssland istället befordrat flera av de militärer som utpekats som ansvariga.  Detta klimat av straffrihet gör att konflikter förblir olösta och att förövare kan fortsätta begå övergreppen, väl medvetna om att de med största sannolikhet aldrig kommer att straffas för det. De allra flesta fall vi har i Europadomstolen härrör från 2002 och det s k andra Tjetjenienkriget. Brutala övergrepp sker dock fortfarande och de har spridits till andra republiker i regionen. Öppna sår och fortsatta terrordåd riktade mot regeringen i Kreml, i kombination med ett förestående ryskt presidentval (2012), riskerar att än en gång förvandla denna krutdurk norr om bergskedjan Kaukasus till ett brinnande inferno. EU och omvärlden måste därför sätta press på Ryssland och verka för att domstolens alla beslut leder till verklig förändring.





96:e fällningen av Ryssland

2 12 2010

Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg fällde i dag Ryssland för att ha kränkt rätten till liv och det absoluta tortyrförbudet i fallet Dzhabrailova and Dzhabrailova v. Ryssland (no. 155563). Fallet handlar om Isa Aytamirov, som tidigt på morgonen den 19 februari 2003 fördes bort av rysk milis från sitt hem i Novyi Tsentoroy i Tjetjenien. Isa, hans faster och andra släktingar låg och sov när runt 30 ryska militärer som anlänt i tre pansarfordon bröt sig in i deras hus. Isa fördes barfota och iförd endast hans underkläder ut ur huset och in en av pansarfordonen medan hans släktingar hotades med vapen. Isas faster försökte följa efter det pansarfordon som Isa färdades i men en av militärerna slog henne medvetslös med sin gevärskolv. Isa har inte setts till sedan dess och, som vanligt, gav myndigheternas utredning kring hans försvinnande inte något resultat. Isas faster behandlades på sjukhus för sina skador och anmälde militärerna för misshandeln. Men de som skulle utreda hennes anmälan lade beslag på hennes läkarjournal, som sedan dess är försvunnen.

Ryssland ådömdes att betala ett skadestånd på 74 000 EUR. Fällningen var den 96:e i ordningen inom ramen för Civil Rights Defenders samarbete med organisationen Russian Justice Initiative. Totalt har vi lämnat in 208 fall till domstolen och fler är på väg. Enbart under 2009 tvingades Ryssland att betala över 40 miljoner kronor i skadestånd till offer och anhöriga i de processer vi drivit. Ryssland betalar utan större mankemang men till dags dato har ingen ansvarig ställts inför rätta för de utomrättsliga avrättningar och fall av försvinnanden och tortyr som Europadomstolen har kunnat påvisa. Detta trots att det i många fall finns tydliga bevis för vem som ansvarat för de grova brotten.





Ryska människorättsförsvarare och Dagestan

24 11 2010

Stockholmsprocessen fortsätter. Den är ett forum för lokala och internationella människorättsorganisationer som arbetar med och i Norra Kaukasus som syftar till att uppmärksamma dels situationen för människors rättigheter, dels den utsatthet som råder för de människor som arbetar med att försvara dessa rättigheter i regionen. Processen startade i fjol, strax innan EU-toppmötet med Ryssland och allt sker i Civil Rights Defenders regi.

Det har varit intensiva dagar. Vi har utbildat i opinions- och påverkansarbete. Vi har diskuterat hur vi ska nå ut med information till beslutsfattare och vår omvärld om vad som pågår i de instabila republiker som utgör Norra Kaukasus. Dessutom har vi pratat om olika säkerhetsåtgärder som vi kan och bör genomföra för att göra tillvaron tryggare för de människorättsförsvarare i t ex Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan, som dagligen riskerar sina liv. I dag har det pågått lobbymöten med politiker, flera intervjuer har genomförts (lyssna t ex på lunchekot här och läs en TT-notis i Svd här) och vi har också samlat internationella givarorganisationer för att se till så att pratet omsätts till handling.

I morse hade vi ett seminarium för att uppmärksamma situationen i Dagestan, som anses som den senaste konflikthärden i den utsatta regionen. Ekaterina Sokirianskaja och Tanja Loksjina från Memorial respektive Human Rights Watch berättade om deras intryck från en nyligen genomförd utredningsresa i landet. Den terroristbekämpning som myndigheterna bedriver sedan många år tillbaka drabbar civilbefolkningen hårt. Så kallade rättsvårdande myndigheter, som polis och säkerhetspolis, begår grova människorättskränkningar som utomrättsliga avrättningar, tortyr och försvinnanden. Ingen ställs till ansvar för dessa övergrepp.  Särskilt hårt drabbad är den salafi-muslimska delen av befolkningen, som generellt och per automatik anses tillhöra den islamistiska militanta rörelsen i landet. Det fick sju män erfara i maj i år, när de på väg till en picknick stannade för att gå in på ett apotek och då blev omringade av polis och förda till polisstationen där de blev olagligt frihetsberövade och misshandlade. En av männen misshandlades så svårt att han senare avled av skadorna. Ingen av männen ställdes inför rätta och de frigavs senare. Anledningen till att de blev tagna av polisen var männens skägg, som signalerade att de var salafi-muslimer och därmed automatiskt misstänkta som terrorister. Även människorättsförsvarare är utsatta, inte minst advokater som arbetar med att representera de vars rättigheter har kränkts. Ett exempel är Sapiat Magomedova, som var inbjuden att delta i Stockholmsprocessen. Hon skulle besöka sin klient på polisstationen men blev istället misshandlad av flera poliser. När hon anmälde dem gjordes det en motanmälan för att hon ska ha förolämpat en av polismännen. Hennes polisanmälan har inte lett till någon utredning medan polisernas motanmälan har resulterat i ett åtal. En domstolsorder hindrade henne från att resa till vår konferens i Stockholm.

Det kommer tyvärr att finnas anledning till att återkomma till Norra Kaukasus och den situation som råder där. Vi fortsätter vårt arbete med att öka stödet till våra kollegor i regionen, inte minst genom Stockholmsprocessen, och håller tummarna för att den oro som uttrycktes på morgonens seminarium om Dagestan, för att ett fullödigt inbördeskrig ska bryta ut i republiken, inte kommer att förverkligas. Vi hoppas att vi genom vårt människorättsarbete i regionen kan bidra till att ytterligare konflikter utbryter. Människors tillgång till sina rättigheter är en av de främsta garantierna för fred och säkerhet.