Psyksjuka löper större risk att dödas av polis

3 05 2012

I vårt ärende mot Sverige i Europadomstolen i fallet Daniel Franklert Murne anför vi att de strukturella brister som föreligger i fråga om polisens användning av skjutvapen utgör en kränkning mot Europakonventionens artikel 14 (rätten till skydd mot diskriminering). Vi menar att gällande svenska bestämmelser, polisiära rutiner och utbildning inte tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder vid ingripanden och omhändertaganden av psykiskt sjuka. Detta har som diskriminerande följd att psykiskt sjuka är mer utsatta vid polisiära ingripanden och omhändertaganden samt löper en större risk att dö till följd av polisens användning av skjutvapen än andra.

När Civil Rights Defenders granskade polisens agerande i Daniels fall gick vi tillbaka och analyserade samtliga dödsskjutningar som svensk polis gjort sig skyldig till under åren 1995-2011. Av vår samlade statistik (se bilden) framgår att minst sju av de fjorton personer (43 %) som sköts till döds var psykiskt sjuka. (Offrens psykiska status kartlades genom att vi gick igenom den allmänna medierapportering som finns tillgänglig, vilket innebär att det finns risk för att det finns ytterligare fall som skulle kunna framkomma vid en djupare granskning.)

I Europakonventionens artikel 2(1) stadgas det att varje människas rätt till liv skall skyddas genom lag. Enskilda ska skyddas mot godtyckligt, avsiktligt och vårdslöst berövande av liv av staten. Detta innefattar ett krav på att staten ska ha relevant lagstiftning, vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder, genomföra adekvat träning och utbildning samt effektivt verkställa gällande rätt. I förhållande till samtliga dessa krav kan man se brister i det svenska förfarandet, bland annat mot bakgrund av den höga representationen av psykiskt sjuka i skjutstatistiken.

Vid sidan av kravet på stöd i lag finns även ett krav på att polismän ska ges adekvat träning och utbildning. Utan ett tydligt och empiriskt befäst regelverk kring hur en insats ska gå till, och i avsaknad av samlad statistik rörande användning av skjutvapen och psykiskt sjukas representation i sådan statistik, är det omöjligt att ge en adekvat träning och utbildning till poliser i hur en psykiskt sjuk person ska bemötas för att minimera riskerna för samtliga inblandande. Adekvat utbildning bidrar till att minimera nödvändigheten att tillgripa dödligt våld. Mot bakgrund av den dystra statistiken är det särskilt otillfredsställande att polisen inte har utvecklat specifika taktiska metoder för hur de ska hantera den potentiellt farliga situation som ingripanden mot psykiskt sjuka utgör för både polis och den sjuka och därmed minimerat risken för dödlig utgång.

Europadomstolens betoning av vikten av att stater har ett adekvat rättsligt och administrativt regelverk, som reglerar och tydligt definierar polisens användning av maktmedel är också relevant i en svensk kontext eftersom det här saknas särskilda föreskrifter, regler, allmänna råd, etc, för hur en insats ska gå till när det gäller omhändertagande av psykiskt sjuka personer. Både när det gäller polisens assistans till vårdinrättningar genom handräckning och när polisen agerar i övrigt.

Det är sannolikt flera bidragande faktorer till att psykiskt sjuka är överrepresenterade i statistiken över polisens dödsskjutningar. I fallet med Daniel Murne har dessa faktorer lett till att poliserna inte kunde hantera den uppkomna situationen. Daniel Franklert Murnes död, och säkert flera av de andra med psykisk sjukdom som sköts till döds under 1995-2011, skulle kunna ha undvikits om svensk lagstiftning hade varit tydlig och om polismännen hade haft relevant utbildning och kunskaper för hantering av psykiskt sjuka. Låt oss se till att liknande fall i vart fall undviks i framtiden.





Medborgarskap till låns

15 02 2012

Från tid till annan höjs röster om att nyblivna svenska medborgare ska berövas sitt medborgarskap om de begår brott. Dessa röster kommer inte enbart ifrån sverigedemokrater eller andra givna kandidater till en sådan inställning utan även ifrån socialdemokrater, som Malmös kommunalråd Illmar Reepalu, och moderater, som Beatrice Ask med flera. Även den svenske domaren Krister Thelin, som numera är ledamot i FN:s människorättskommitté och därmed del av ett av det internationella samfundets mest framträdande organ till skydd för de mänskliga rättigheterna, har framfört denna åsikt. (Thelin gick t o m så långt att han ville göra det möjligt att ompröva medborgarskapet för kriminella svenskar som adopterats som barn.)

Frågan om medborgarskap handlar i grund och botten om rätten att ha rättigheter – att exempelvis få rösta, att få göra sin röst hörd och att få röra sig fritt. Alla människor är födda lika i värde och rättigheter, som det står i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, men denna universalitet är dåligt återspeglad i allt ifrån den amerikanska till den franska rättighetsstadgan – för att inte nämna vårt eget rättighetskapitel i regeringsformens (RF) andra kapitel. I dessa konstitutioner är det främst medborgarna i respektive stat som tillskrivs ett rättighetsskydd medan den som inte är medborgare värderas annorlunda. (Tyvärr innebär den svenska grundlagsutredningens förslag inte någon förändring i denna del.) Tanken om att människors rättigheter ska vara beroende av medborgarskap är i sig förkastlig och strider, som sagt, mot tanken och principen om de mänskliga rättigheternas universalitet, d v s att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor och överallt. Att dessutom vilja göra medborgarskapet, och därmed skyddet för sina grundläggande rättigheter, beroende av om du är en tillräckligt god samhällsmedborgare, är att ge sig ut på ett sluttande plan där människors rättigheter riskerar att inte längre vara medfödda och berättigade till envar, utan förmåner som förvärvas och förloras lika lätt som ett snedsteg blir till. Vidare borde det ur integrationssynpunkt vara mycket negativt med ett medborgarskap till låns, där människor som av olika skäl sökt sig till Sverige inte fullt ut skulle jämställas med infödda svenskar utan bli en sorts andra klassens medborgare.

Utöver de principiella, moraliska och etiska aspekter som anförs ovan finns det också ett juridiskt perspektiv väl värt att uppmärksamma. Om lagstiftaren vill göra det möjligt att återta ett beslut om medborgarskap krävs det en grundlagsändring eftersom det i RF 2 kap. 7 § stadgas ett förbud mot återkallelse av medborgarskap. Det kan också göras gällande att ett sådant förslag strider mot reglerna i Europakonventionen, inte minst diskrimineringsförbudet eftersom varje människa ska åtnjuta de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad såsom på grund av bl a nationellt ursprung eller ställning i övrigt. Tre veckor efter 11 september 2001 trädde dessutom den Europeiska medborgarskapskonventionen i kraft i Sverige. Konventionen begränsar avsevärt möjligheterna att frånta någon dess medborgarskap och i fråga om brottslighet skulle en sådan åtgärd enbart kunna tillåtas i fall av brott mot rikets säkerhet (högförräderi, spioneri, etc). Annan kriminalitet, oavsett hur grov den än må vara, anses inte vara skäl nog.

Att särbehandla främmande grupper i tider av fara och oro är en lätt men mycket farlig väg att slå in på. Under det senaste decenniet har vi sett hur demokratiska stater, inklusive Sverige, har utfört de mest fruktansvärda och rättsvidriga övergrepp på människor under förevändning av kampen mot terrorismen. Länder i vår omgivning, som Danmark, Finland och Holland, har infört lagstiftning som delar in medborgarna i ett A- och B-lag, där de sistnämnda riskerar att fråntas sitt medborgarskap om de inte uppför sig. En sådan lagstiftning skulle smaka för ett parti som Sverigedemokraterna men det är annars en åtgärd som varje människa som lever efter tron på att människor är lika i värde och rättigheter, bör hålla sig för god för. I en kommentar till Thelins förslag för tio år sedan, tyckte Fredrik Reinfeldt (då ordförande i justitieutskottet) att det är ”konstigt att betrakta medborgarskapet som något tillfälligt. Visst ska man bekämpa brottsligheten, men det här är fel väg att gå.” Låt oss hoppas att Reinfeldt fortfarande är av den åsikten och att han håller stången mot de motstående krafterna både i det egna partiet och utanför. Medborgarskap, lika lite som rättigheter, är inte något man ska få till låns.





Bosniens grundlag diskriminerar

30 12 2009

Strax före jul slog Europadomstolen i ett viktigt avgörande fast att Bosnien och Hercegovinas författning är diskriminerande. Bosniens konstitution, som är en produkt av Dayton-avtalets ingående 1995 som syftade till att få ett slut på stridigheterna mellan serber, kroater och bosnier, skiljer på å ena sidan ”de konstitutiva folken” serber, kroater och bosniaker och å andra sidan ”övriga” som består av judar, romer och andra nationella minoriteter samt människor som inte anser sig ha någon särskild etnisk tillhörighet.

När Dervo Sejdic och Jacob Finci, som är av romsk respektive judisk härkomst och födda och bosatta i Sarajevo, nekades av den centrala valkommissionen att ställa upp som valbara kandidater till presidentrådet och till parlamentets andra kammare, folkens kammare (”Dom Naroda”), anmälde de Bosnien och Hercegovina för att bryta mot diskrimineringsförbudet i Europakonventionen. Diskrimineringen bestod i att Sejdic och Finci nekades sina politiska rättigheter genom att den bosniska konstitutionen föreskriver att enbart representanter för de konstitutiva folken får inväljas i presidentrådet och i folkens kammare. Europadomstolen, som på grund av målets dignitet sammanträdde i stor sammansättning (i så kallad stor kammare), gick på Sejdic och Fincis linje och konstaterade att de blivit diskriminerade i relation till sina politiska rättigheter i enlighet med Europakonventionens artikel 14 i kombination med artikel 3 i tilläggsprotokoll 1 samt artikel 1 i tilläggsprotokoll 12.

Läs rättsfallet Sejdic and Finci vs. Bosnia and Herzegovina (application nos. 27996/06 and 34836/06) här. Du kan även se målets muntliga förhandling som ägde rum i juni 2009 här. Här kan du läsa om Civil Rights Defenders pågående insatser i Bosnien. Du kan även läsa om vad svenska medier rapporterat om fallet här, här, här och här.

Med detta inlägg, som får symbolisera hur viktigt det är att ständigt arbeta för människors lika värde och att det också ger resultat, avslutar jag blogginläggen för i år. Nu tar jag ledigt från bloggskrivandet ett par veckor och återkommer i slutet av januari. Stort tack till alla er som läst, refererat till och kommenterat mina inlägg och Gott Nytt År – vi ses och hörs 2010!





Lissabonfördragets betydelse för de mänskliga rättigheterna

3 11 2009

Nu är det i princip klart att Lissabonfördraget träder i kraft. I relation till de mänskliga rättigheterna innebär det bland annat att EU kommer att ansluta sig till Europakonventionen för de mänskliga fri- och rättigheterna. Det innebär också att EU:s rättighetsstadga blir rättsligt bindande för EU:s institutioner och unionens medlemsstater när dessa tillämpar EU:s lagstiftning.

Det är svårt att sia om vad Lissabonfördraget kommer att innebära i längden för rättighetsskyddet inom EU. Det är positivt att EU nu kan ansluta sig till Europakonventionen samtidigt som det finns en oro för att de parallella rättighetssystemen med EU-domstolen (i Luxemburg) och rättighetsstadgan å ena sidan och Europadomstolen (i Strasbourg) och Europakonventionen å andra sidan utvecklas åt olika håll. Inte minst eftersom den sistnämnda är överbelamrad av mål och därigenom ytterst nära en kollaps. Om EU kan förmå Ryssland att ratificera tilläggsprotokoll 14, som skulle förenkla processerna och minska arbetsbördan för domstolen, kan detta möjligen undvikas (här kanske EU:s ordförandeland Sverige kan ha en roll i samband med toppmötet med Ryssland om ett par veckor?). Därtill bygger fördraget på den felaktiga presumtionen att medlemsstaternas rättsordningar håller samma kvalitetsnivå. Rättssäkerheten ser mycket olika ut i Europas länder och korruptionen är på många håll utbredd. Det innebär exempelvis att det rättsliga samarbetet, som ökar i och med fördragets ikraftträdande, manar till försiktighet i samarbetet med vissa länders polis- och åklagarmyndigheter. Samtidigt öppnar fördraget för ökade möjligheter att vidta rättsliga åtgärder mot de institutioner och myndigheter som inte håller måttet – förutsatt att erforderliga ekonomiska och personella resurser avsätts för ändamålet. Sammantaget tror och hoppas jag att Lissabonfördraget innebär ett förstärkt skydd för de mänskliga rättigheterna. Viktigast av allt är dock att väl utvecklade länder inom EU, som Sverige, inte nöjer sig med att anpassa sig till den miniminivå som rättighetsskyddet trots allt innebär utan att de väljer att ytterligare utveckla och förstärka skyddet för oss medborgare.