Psyksjuka löper större risk att dödas av polis

3 05 2012

I vårt ärende mot Sverige i Europadomstolen i fallet Daniel Franklert Murne anför vi att de strukturella brister som föreligger i fråga om polisens användning av skjutvapen utgör en kränkning mot Europakonventionens artikel 14 (rätten till skydd mot diskriminering). Vi menar att gällande svenska bestämmelser, polisiära rutiner och utbildning inte tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder vid ingripanden och omhändertaganden av psykiskt sjuka. Detta har som diskriminerande följd att psykiskt sjuka är mer utsatta vid polisiära ingripanden och omhändertaganden samt löper en större risk att dö till följd av polisens användning av skjutvapen än andra.

När Civil Rights Defenders granskade polisens agerande i Daniels fall gick vi tillbaka och analyserade samtliga dödsskjutningar som svensk polis gjort sig skyldig till under åren 1995-2011. Av vår samlade statistik (se bilden) framgår att minst sju av de fjorton personer (43 %) som sköts till döds var psykiskt sjuka. (Offrens psykiska status kartlades genom att vi gick igenom den allmänna medierapportering som finns tillgänglig, vilket innebär att det finns risk för att det finns ytterligare fall som skulle kunna framkomma vid en djupare granskning.)

I Europakonventionens artikel 2(1) stadgas det att varje människas rätt till liv skall skyddas genom lag. Enskilda ska skyddas mot godtyckligt, avsiktligt och vårdslöst berövande av liv av staten. Detta innefattar ett krav på att staten ska ha relevant lagstiftning, vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder, genomföra adekvat träning och utbildning samt effektivt verkställa gällande rätt. I förhållande till samtliga dessa krav kan man se brister i det svenska förfarandet, bland annat mot bakgrund av den höga representationen av psykiskt sjuka i skjutstatistiken.

Vid sidan av kravet på stöd i lag finns även ett krav på att polismän ska ges adekvat träning och utbildning. Utan ett tydligt och empiriskt befäst regelverk kring hur en insats ska gå till, och i avsaknad av samlad statistik rörande användning av skjutvapen och psykiskt sjukas representation i sådan statistik, är det omöjligt att ge en adekvat träning och utbildning till poliser i hur en psykiskt sjuk person ska bemötas för att minimera riskerna för samtliga inblandande. Adekvat utbildning bidrar till att minimera nödvändigheten att tillgripa dödligt våld. Mot bakgrund av den dystra statistiken är det särskilt otillfredsställande att polisen inte har utvecklat specifika taktiska metoder för hur de ska hantera den potentiellt farliga situation som ingripanden mot psykiskt sjuka utgör för både polis och den sjuka och därmed minimerat risken för dödlig utgång.

Europadomstolens betoning av vikten av att stater har ett adekvat rättsligt och administrativt regelverk, som reglerar och tydligt definierar polisens användning av maktmedel är också relevant i en svensk kontext eftersom det här saknas särskilda föreskrifter, regler, allmänna råd, etc, för hur en insats ska gå till när det gäller omhändertagande av psykiskt sjuka personer. Både när det gäller polisens assistans till vårdinrättningar genom handräckning och när polisen agerar i övrigt.

Det är sannolikt flera bidragande faktorer till att psykiskt sjuka är överrepresenterade i statistiken över polisens dödsskjutningar. I fallet med Daniel Murne har dessa faktorer lett till att poliserna inte kunde hantera den uppkomna situationen. Daniel Franklert Murnes död, och säkert flera av de andra med psykisk sjukdom som sköts till döds under 1995-2011, skulle kunna ha undvikits om svensk lagstiftning hade varit tydlig och om polismännen hade haft relevant utbildning och kunskaper för hantering av psykiskt sjuka. Låt oss se till att liknande fall i vart fall undviks i framtiden.





Medborgarskap till låns

15 02 2012

Från tid till annan höjs röster om att nyblivna svenska medborgare ska berövas sitt medborgarskap om de begår brott. Dessa röster kommer inte enbart ifrån sverigedemokrater eller andra givna kandidater till en sådan inställning utan även ifrån socialdemokrater, som Malmös kommunalråd Illmar Reepalu, och moderater, som Beatrice Ask med flera. Även den svenske domaren Krister Thelin, som numera är ledamot i FN:s människorättskommitté och därmed del av ett av det internationella samfundets mest framträdande organ till skydd för de mänskliga rättigheterna, har framfört denna åsikt. (Thelin gick t o m så långt att han ville göra det möjligt att ompröva medborgarskapet för kriminella svenskar som adopterats som barn.)

Frågan om medborgarskap handlar i grund och botten om rätten att ha rättigheter – att exempelvis få rösta, att få göra sin röst hörd och att få röra sig fritt. Alla människor är födda lika i värde och rättigheter, som det står i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, men denna universalitet är dåligt återspeglad i allt ifrån den amerikanska till den franska rättighetsstadgan – för att inte nämna vårt eget rättighetskapitel i regeringsformens (RF) andra kapitel. I dessa konstitutioner är det främst medborgarna i respektive stat som tillskrivs ett rättighetsskydd medan den som inte är medborgare värderas annorlunda. (Tyvärr innebär den svenska grundlagsutredningens förslag inte någon förändring i denna del.) Tanken om att människors rättigheter ska vara beroende av medborgarskap är i sig förkastlig och strider, som sagt, mot tanken och principen om de mänskliga rättigheternas universalitet, d v s att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor och överallt. Att dessutom vilja göra medborgarskapet, och därmed skyddet för sina grundläggande rättigheter, beroende av om du är en tillräckligt god samhällsmedborgare, är att ge sig ut på ett sluttande plan där människors rättigheter riskerar att inte längre vara medfödda och berättigade till envar, utan förmåner som förvärvas och förloras lika lätt som ett snedsteg blir till. Vidare borde det ur integrationssynpunkt vara mycket negativt med ett medborgarskap till låns, där människor som av olika skäl sökt sig till Sverige inte fullt ut skulle jämställas med infödda svenskar utan bli en sorts andra klassens medborgare.

Utöver de principiella, moraliska och etiska aspekter som anförs ovan finns det också ett juridiskt perspektiv väl värt att uppmärksamma. Om lagstiftaren vill göra det möjligt att återta ett beslut om medborgarskap krävs det en grundlagsändring eftersom det i RF 2 kap. 7 § stadgas ett förbud mot återkallelse av medborgarskap. Det kan också göras gällande att ett sådant förslag strider mot reglerna i Europakonventionen, inte minst diskrimineringsförbudet eftersom varje människa ska åtnjuta de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad såsom på grund av bl a nationellt ursprung eller ställning i övrigt. Tre veckor efter 11 september 2001 trädde dessutom den Europeiska medborgarskapskonventionen i kraft i Sverige. Konventionen begränsar avsevärt möjligheterna att frånta någon dess medborgarskap och i fråga om brottslighet skulle en sådan åtgärd enbart kunna tillåtas i fall av brott mot rikets säkerhet (högförräderi, spioneri, etc). Annan kriminalitet, oavsett hur grov den än må vara, anses inte vara skäl nog.

Att särbehandla främmande grupper i tider av fara och oro är en lätt men mycket farlig väg att slå in på. Under det senaste decenniet har vi sett hur demokratiska stater, inklusive Sverige, har utfört de mest fruktansvärda och rättsvidriga övergrepp på människor under förevändning av kampen mot terrorismen. Länder i vår omgivning, som Danmark, Finland och Holland, har infört lagstiftning som delar in medborgarna i ett A- och B-lag, där de sistnämnda riskerar att fråntas sitt medborgarskap om de inte uppför sig. En sådan lagstiftning skulle smaka för ett parti som Sverigedemokraterna men det är annars en åtgärd som varje människa som lever efter tron på att människor är lika i värde och rättigheter, bör hålla sig för god för. I en kommentar till Thelins förslag för tio år sedan, tyckte Fredrik Reinfeldt (då ordförande i justitieutskottet) att det är ”konstigt att betrakta medborgarskapet som något tillfälligt. Visst ska man bekämpa brottsligheten, men det här är fel väg att gå.” Låt oss hoppas att Reinfeldt fortfarande är av den åsikten och att han håller stången mot de motstående krafterna både i det egna partiet och utanför. Medborgarskap, lika lite som rättigheter, är inte något man ska få till låns.





Bollen är rund i Tjetjenien

18 03 2011

I februari flyttade den holländska tidigare fotbollsstjärnan Ruud Gullit till Tjetjenien för att träna huvudstadens stolthet, Terek Grozny (nja, han och laget ska bo och träna i kurorten Kislodovsk, som ligger 25 mil väst om den krigsmärkta staden Grozny). Gullit, som tidigare har tränat både det holländska landslaget och Chelsea FC, säger att han ”inte vill bli involverad i politik utan att han är där för att koncentrera sig på fotbollen”.

Det uttalandet kan tyckas något naivt, för att uttrycka sig milt. Men han är inte ensam i sin något förvirrade uppfattning om att han inte är en del av den ökända, misstänkta krigsförbrytaren tillika tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs pr-ansträngningar: Förra tisdagen slängdes Gullit ihop med ett antal brasilianska före detta fotbollsstjärnor i ett lag som spelade en vänskapsmatch i Grozny mot ett tjetjenskt lag med Kadyrov i spetsen och med spelare från Terek Grozny, tidigare landslagsspelare i Sovjetunionen/Ryssland samt den före detta tyska mittfältsstjärnan Lothar Matthäus, som numera tränar det bulgariska landslaget. De brasilianska toppstjärnorna bestod bland annat av Bebeto, Cafu, Denilson, Dunga, Emerson och Romario.

Ramzan Kadyrov, som på goda grunder misstänks för att ha både beordrat och själv torterat och avrättat människor i den nordkaukasiska republiken, utsåg sig själv till lagkapten och lyckades till slut få in bollen i mål efter ett par missade straffsparkar. Kanske folkdansen han bjöd på i pausen tog på krafterna eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra, ni får gissa själva. Men det han framförallt lyckades med var att skapa positiv publicitet och goodwill för sig själv och sin hårdföra regim genom att få de före detta fotbollsstjärnorna att uppträda likt djur på cirkus inför en lyrisk publik på Groznys fotbollsstadion. De avdankade fotbollsproffsens medverkan kan inte ursäktas med vare sig bristande politisk medvetenhet eller genom att påstå att sport och politik inte hör ihop. Det hör till varje demokratiskt sinnad människas förbaskade skyldighet att informera sig och i fråga om sport och politik är dessa nära sammankopplade och har alltid varit – jämför med allt ifrån OS i Berlin 1936 till matchen i Grozny förra tisdagen.

Uppvisningsmatchen bekräftar på sätt och vis att vad som helst kan hända i Tjetjenien – bollen är rund. Men Kadyrov är hyfsat förutsägbar i sina ambitioner att uppvisa hur fantastisk och omtyckt han är som ledare för ett blomstrande och framgångsrikt Tjetjenien. Bakom den putsade fasaden står emellertid tusentals offer för de mänskliga rättigheterna, som är skrämda till tystnad och underkastelse. De är nog inte särskilt imponerade av Gullits och hans brasilianska vänners fotbollskonster.





Serbiska åklagare agerar åter politiskt i krigsförbrytarmål

9 03 2011

För fjärde gången i rad har serbiska åklagare för krigsförbrytelser agerat med politik och inte juridik för ögonen. Det var i torsdags i förra veckan som den pensionerade bosniske armégeneralen Jovan Divjak arresterades på Wiens flygplats på grundval av en internationell arresteringsorder utfärdad av serbiska åklagare – samma arresteringsorder som gjorde att Ejub Ganic, tidigare president i Bosnien, arresterades för ett år sedan på Heathrow. I juli 2010 släpptes Ganic efter att en brittisk domstol fattat beslut om att han inte ska utlämnas. Domaren menade att den serbiska åklagarens begäran om Ganics utlämning var ”brought and [was] being used for political purposes, and as such amount to an abuse of the process of this court”. Före fallet Ganic väckte åklagarmyndigheten i Serbien åtal mot Ilija Jurisic från Bosnien men målet överklagades och en domstol i Belgrad konstaterade att åtalet var politiskt motiverat. Nu senast, bara någon vecka innan Jovan Divjak arresterades i Wien, var det kroaten Tihomir Purda som arresterades vid den bosniska gränsen på order av den serbiska åklagarmyndigheten. Efter hård press från omvärlden släppte myndigheten kraven på att Purda skulle utlämnas med förklaringen att ny bevisning visat att Purda och två andra misstänkta var oskyldiga.

Tillbaka till Divjak. I juli 2003 slutförde åklagarkammaren vid den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) en granskning av 719 personer på förfrågan från den bosniska entiteten Republika Srpska, däribland Jovan Divjak. Tribunalens åklagarkammare kom då fram till att den bevisning som presenterats i det material om Divjak den fått att granska, inte ger tillräcklig grund för att tro att Jovan Divjak har begått krigsförbrytelser. Enligt ett avtal från 1996, som ingicks för att undvika politiskt motiverade arresteringar och åtal i Bosnien-Hercegovina, får inte rättsväsendet i Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska väcka åtal annat än i de fall där åklagarkammaren vid ICTY har gett klartecken. (Sedan 2004 är det en särskild enhet vid den bosniska riksåklagaren som hanterar avtalets genomförande.) Något klartecken finns alltså inte i fallet Divjak.

Genom sitt agerande riskerar de serbiska krigsförbrytaråklagarna att försvåra det redan så svåra arbetet med att ställa krigsförbrytare inför rätta. Om myndigheten anser sig ha bevisning mot Divjak och andra, ska den överlämnas till åklagarmyndigheten i Bosnien eller till ICTY i enlighet med de regler och överenskommelser som gäller.





Det osynliga folket

1 03 2011

Runt om på Västra Balkan, i alla de länder som förr utgjorde republiken Jugoslavien, lever det tusentals romer som inte har vare sig identitetshandlingar eller födelsebevis. Utan dessa dokument får de inte tillgång till sjuk- och hälsovård, barnen får ingen utbildning och de vuxna får inget arbete. Lagen ger dem inget skydd eftersom de inte finns. De är juridiskt osynliga.

Ett exempel är Djulijan, som föddes 1999 i Kosovo Polje men vars födelse aldrig blev registrerad hos myndigheterna. 2006 blev Djulijan svårt sjuk och lades in på sjukhus i Belgrad. För att han skulle få vård tvingades föräldrarna att låna ett sjukförsäkringsintyg av Djulijans två år äldre kusin, Senad. Dessvärre dör Djulijan på sjukhuset i Belgrad, endast sju år gammal, men den som registreras som död är kusinen Senad eftersom det är under hans identitet som Djulijan är inlagd. I början av 2007 inleds en juridisk process med hjälp av organisationen Praxis i syfte att häva myndigheternas dödsförklaring av Senad. Åren går och det är först efter en lång och utdragen rättsprocess som den på pappret till synes avlidne Senad får börja i skolan och får tillgång till sjuk- och hälsovård, etc. Djulijan, däremot, levde och dog som en juridiskt osynlig person utan några som helst rättigheter.

I Serbien hävdar regeringen att nuvarande lagstiftning är tillräcklig och inte utgör något hinder för att ”juridiskt osynliga” ska få den registrering som krävs. Detta trots åratal av kritik från FN, EU, Europarådet och internationella och nationella människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders och Praxis. Detta trots att myndigheterna erbjudits en lösning i form av en kompletterande lagstiftning, som täcker de brister som finns i nuvarande lagstiftning. Lagstiftningen, som framarbetats av vår samarbetsorganisation Center for Advanced Legal Studies, skulle förenkla den registreringsprocess som idag innefattar inlämnandet av upp till 16 olika dokument till myndigheterna och det av människor som i många fall saknar ett riktigt boende och knappast har möjlighet att fara omkring i försök att förändra sin livssituation. Civil Rights Defenders arbetar för att liknande lagstiftning ska införas även i andra länder på Västra Balkan.

Den serbiska regeringen har i åratal förnekat att systemet behöver förändras för att de tusentals människor som idag står utanför samhällets skyddsnät ska få tillgång till sina rättigheter. Nu är det dags att inse fakta och visa att det finns en vilja att rätta till de misstag som diskriminerar en mycket utsatt grupp – vare sig människorna eller deras problem försvinner genom att tro att de inte finns bara för att de inte syns.





Framsteg för rättvisan i Kosovo

21 02 2011

Vår samarbetspartner Humanitarian Law Centre i Kosovo (HLC) har i dagarna publicerat rapporten Trials for Ethnically and Politically Motivated Crimes and War Crimes in Kosovo in 2010 (engelsk version s. 91 ff)), som sammanfattar organisationens övervakning av de 16 rättegångar om etniskt och politiskt motiverad brottslighet samt krigsförbrytelser som hölls i Kosovo under förra året. Intressant läsning. Det är särskilt positivt att läsa att den internationella närvaron genom EULEX anses ha förbättrat Kosovos rättsväsende. Rättegångar kring grova förbrytelser förhalas inte längre och de rättsfall som har kunnat avslutas, har blivit det. Det är också tydligt att det finns en vilja att hantera även politiskt känsliga fall, vilket vi t ex kan se genom åtalet mot Sabit Geci. Geci är ett tidigare befäl inom Kosovos Befrielsearmés (KLA, Kosovo Liberation Army) militärpolis och är misstänkt för att ha begått krigsförbrytelser i två KLA-läger i norra Albanien.

Civil Rights Defenders delar den oro HLC ändå uttrycker för att EULEX den senaste tiden har prioriterat andra brott, som t ex ekonomiska bedrägerier, organiserad brottslighet och korruption. Missionen borde istället koncentrera sig på de hundratals ärenden som rör krigsförbrytelser som UNMIK lämnade efter sig. Ett av de största problemen kring krigsförbrytarrättegångar generellt, så även i Kosovo, är behovet av att kunna ge vittnen ett effektivt skydd. Här skulle EULEX kunna införa ett vittnesskyddsprogram med olika säkerhetsnivåer i syfte att förhindra att vittnen hotas eller i värsta fall mördas. Antalet internationella åklagare behöver ökas för att öka antalet utredningar kring krigsförbrytelser och för att öka kvaliteten i utredningarna. Till sist måste lokala åklagare och domare i större utsträckning få möjlighet att arbeta nära sina internationella kollegor för att på så sätt, på sikt, få tillräcklig kompetens för att Kosovos rättsväsende ska klara sig självt.

Läs här vad HLC:s chef och grundare Nataša Kandic säger om behovet av ett vittnesskyddsprogram i Kosovo i en intervju hon nyligen gjorde med Time Magazine.





Montenegro skyndar långsamt

14 02 2011

Utvecklingen i Montenegro går framåt. Åtminstone på ytan. De senaste åren har det lilla vackra landet skyndat sig med att inrätta bra lagar och bra institutioner, som ska verka för ett ökat skydd för människors rättigheter. Montenegriner som anser att deras rättigheter har kränkts vågar, och kan, idag anmäla det till myndigheterna, vilket inte skedde förr. Men när det gäller själva genomförandet av lagarna finns det fortfarande stora brister och processerna är mycket långsamma.

Den lag mot diskriminering som antogs i fjol, som ett resultat av bland annat Civil Rights Defenders arbete, är fortfarande inte tillämpbar eftersom en ombudsperson, som är diskrimineringslagstiftningens nyckelaktör, ännu inte har inrättats. Ett bristande diskrimineringsskydd drabbar framförallt Montenegros romer, kvinnor och HBT-personer. På grund av bristande politisk vilja har en rättshjälpslag inte införts som planerat. Det får till följd att en stor del av befolkningen inte har tillgång till rättssystemet. Trots att lagar finns och trots att domstolar i flera fall har tolkat lagarna till fördel för de människor vars rättigheter har kränkts, genomförs inte bestämmelserna och besluten av myndigheterna. Ett exempel på detta är den funktionshindrade kvinnan Marijana Mugoša. Hon sparkades från sitt jobb på Podgoricas kommun därför att de inte gillade att hon tog med sin ledarhund till jobbet. Landets högsta domstol gav Marijana rätt men kommunen följer inte beslutet. Rättsprocesserna kring de krigsförbrytelser som begicks i Montenegro hanteras mycket saktfärdigt och riktar sig enbart mot de som är misstänkta för att ha utfört dåden, inte de som har beordrat dem. Andelen politiskt motiverat våld ökade under 2010. Tortyr och annan grym, omänsklig och kränkande behandling är vanligt förekommande inom polisen. Ett stort mått av korruption genomsyrar de flesta delar av det montenegrinska samhället.

Du kan snart läsa mer om hur situationen för de mänskliga rättigheterna i Montenegro ser ut i en rapport skriven av organisationen Youth Initiative for Human Rights. Rapporten är framtagen i samarbete med Civil Rights Defenders och den kommer inom kort att publiceras på engelska. Dessvärre kommer montenegrinska människorättsorganisationer att få det svårare att arbeta framöver och frågan är om de kommer att kunna publicera liknande rapporter i framtiden. Omvärldens intresse för det lilla landet svalnar i takt med att landets politiker uppvisar positiva resultat när det gäller att instifta nya lagar och institutioner. Hur de sedan genomförs i praktiken verkar mindre intressant. Sverige och Sida upphör nu med sina insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i Montenegro och det finns skäl att fråga sig varför. Sveriges gedigna intresse för länderna i det forna Jugoslavien har bidragit till en fantastisk utveckling på kort tid. Att då dra sig ur ett land som Montenegro, där mycket har gjorts men en hel del återstår att göra, framstår som irrationellt – särskilt med tanke på att ganska mycket kan göras med relativt små medel.