Polisens användning av dumdumkulor måste upphöra

17 04 2012
Hålspetsammunition före och efter träff.

I söndags hade min kollega Cecilia Tengroth och jag en artikel publicerad på DN Debatt där vi offentliggör vår stämningsansökan till Europadomstolen mot Sverige för polisens dödsskjutning av Daniel Franklert Murne i Lindesberg 2005. I artikeln pekar vi på fem strukturella fel i fråga om polisens skjutvapenhantering, som enligt vår mening bidrog till Daniels död och som måste åtgärdas för att det som hände Daniel inte ska hända andra. I en rad blogginlägg har jag tänkt att belysa dessa fem fel lite närmare och jag börjar idag med polisens användning av hålspetsammunition, så kallade dumdumkulor.

2003 fick svensk polis en ny sorts ammunition efter att själv ha begärt ett sådant byte. Den gamla Norma Säk-ammunitionen ersattes av Gold Speer Dot- ammunition, som är en hålspetsammunition av dumdumkule typ. Det var denna ammunition som användas vid dödsskjutningen av Daniel Franklert Murne. Dumdumkulor förbjöds redan 1899 att användas i krigstid, genom den så kallade Haagdeklarationen, mot bakgrund av att de förorsakar överflödig skada och onödigt lidande. Vid träff tillplattas kulan och fortsätter starkt deformerad genom kroppen med omfattande skador som resultat (se bild). Man ansåg att de stora och svårbehandlade skador denna ammunition åstadkom inte kunde motiveras i förhållande till den militära nytta som ammunitionen tjänade. Förbudet har idag sedvanerättslig status inom den humanitära rätten, d v s att det genom praxis har kommit att bli en gällande om än oskriven lag (en deklaration är inte juridiskt bindande för stater på samma sätt som exempelvis en konvention men genom sedvänja, praxis, har regeln etablerat sig som bindande). Det framgår även av FN:s Basic Principles on the Use of Force and Firearms by Law Enforcement Officials (paragraf 11 punkt (c)) att ammunition som orsakar oförsvarlig skada eller utgör en oförsvarlig risk, ska förbjudas.

Varför inte samma humanitära principer som tillerkänns fienden under krig ska gälla för ett lands egna medborgare är mycket svårbegripligt. Ett av polisens främsta argument för införandet av denna ammunition var att minska risken för att tredje man skadas vid skottlossning, d v s att kulan går igenom den misstänkte brottslingen och sedan träffar en oskyldig förbipasserande. Retoriskt kan det då undras om det är vanligt förekommande att människor skadas, eller rent av dödas, på detta sätt? Nej, det har tydligen aldrig hänt men det var inget polisen fäste större vikt vid.

Trots internationellt rättsliga förbud och rekommendationer samt nationella som internationella tester (bland annat på levande grisar på Södersjukhuset) visar att denna typ av ammunition orsakar stora skador med en högre risk för dödlig utgång, ändrades inte polisens regler eller utbildning avseende skjutvapenanvändning när den infördes.

Polisens behov av metoder och ammunition som inte skadar tredje man men som lyckas stoppa t.ex. en psykiskt sjuk eller drogpåverkad person kan, och måste, tillgodoses på andra sätt. Men så länge inte regeringen eller rikspolisstyrelsen agerar kommer polisens användning av dumdumkulor att fortsätta och det är, tyvärr, bara en tidsfråga innan ännu ett människoliv går till spillo på grund av detta.





Medborgarskap till låns

15 02 2012

Från tid till annan höjs röster om att nyblivna svenska medborgare ska berövas sitt medborgarskap om de begår brott. Dessa röster kommer inte enbart ifrån sverigedemokrater eller andra givna kandidater till en sådan inställning utan även ifrån socialdemokrater, som Malmös kommunalråd Illmar Reepalu, och moderater, som Beatrice Ask med flera. Även den svenske domaren Krister Thelin, som numera är ledamot i FN:s människorättskommitté och därmed del av ett av det internationella samfundets mest framträdande organ till skydd för de mänskliga rättigheterna, har framfört denna åsikt. (Thelin gick t o m så långt att han ville göra det möjligt att ompröva medborgarskapet för kriminella svenskar som adopterats som barn.)

Frågan om medborgarskap handlar i grund och botten om rätten att ha rättigheter – att exempelvis få rösta, att få göra sin röst hörd och att få röra sig fritt. Alla människor är födda lika i värde och rättigheter, som det står i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, men denna universalitet är dåligt återspeglad i allt ifrån den amerikanska till den franska rättighetsstadgan – för att inte nämna vårt eget rättighetskapitel i regeringsformens (RF) andra kapitel. I dessa konstitutioner är det främst medborgarna i respektive stat som tillskrivs ett rättighetsskydd medan den som inte är medborgare värderas annorlunda. (Tyvärr innebär den svenska grundlagsutredningens förslag inte någon förändring i denna del.) Tanken om att människors rättigheter ska vara beroende av medborgarskap är i sig förkastlig och strider, som sagt, mot tanken och principen om de mänskliga rättigheternas universalitet, d v s att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor och överallt. Att dessutom vilja göra medborgarskapet, och därmed skyddet för sina grundläggande rättigheter, beroende av om du är en tillräckligt god samhällsmedborgare, är att ge sig ut på ett sluttande plan där människors rättigheter riskerar att inte längre vara medfödda och berättigade till envar, utan förmåner som förvärvas och förloras lika lätt som ett snedsteg blir till. Vidare borde det ur integrationssynpunkt vara mycket negativt med ett medborgarskap till låns, där människor som av olika skäl sökt sig till Sverige inte fullt ut skulle jämställas med infödda svenskar utan bli en sorts andra klassens medborgare.

Utöver de principiella, moraliska och etiska aspekter som anförs ovan finns det också ett juridiskt perspektiv väl värt att uppmärksamma. Om lagstiftaren vill göra det möjligt att återta ett beslut om medborgarskap krävs det en grundlagsändring eftersom det i RF 2 kap. 7 § stadgas ett förbud mot återkallelse av medborgarskap. Det kan också göras gällande att ett sådant förslag strider mot reglerna i Europakonventionen, inte minst diskrimineringsförbudet eftersom varje människa ska åtnjuta de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad såsom på grund av bl a nationellt ursprung eller ställning i övrigt. Tre veckor efter 11 september 2001 trädde dessutom den Europeiska medborgarskapskonventionen i kraft i Sverige. Konventionen begränsar avsevärt möjligheterna att frånta någon dess medborgarskap och i fråga om brottslighet skulle en sådan åtgärd enbart kunna tillåtas i fall av brott mot rikets säkerhet (högförräderi, spioneri, etc). Annan kriminalitet, oavsett hur grov den än må vara, anses inte vara skäl nog.

Att särbehandla främmande grupper i tider av fara och oro är en lätt men mycket farlig väg att slå in på. Under det senaste decenniet har vi sett hur demokratiska stater, inklusive Sverige, har utfört de mest fruktansvärda och rättsvidriga övergrepp på människor under förevändning av kampen mot terrorismen. Länder i vår omgivning, som Danmark, Finland och Holland, har infört lagstiftning som delar in medborgarna i ett A- och B-lag, där de sistnämnda riskerar att fråntas sitt medborgarskap om de inte uppför sig. En sådan lagstiftning skulle smaka för ett parti som Sverigedemokraterna men det är annars en åtgärd som varje människa som lever efter tron på att människor är lika i värde och rättigheter, bör hålla sig för god för. I en kommentar till Thelins förslag för tio år sedan, tyckte Fredrik Reinfeldt (då ordförande i justitieutskottet) att det är ”konstigt att betrakta medborgarskapet som något tillfälligt. Visst ska man bekämpa brottsligheten, men det här är fel väg att gå.” Låt oss hoppas att Reinfeldt fortfarande är av den åsikten och att han håller stången mot de motstående krafterna både i det egna partiet och utanför. Medborgarskap, lika lite som rättigheter, är inte något man ska få till låns.





Vingklippt kambodjansk opposition

22 03 2011

Kambodjas oppositionsledare Sam Rainsy förlorade sin parlamentspost i veckan som gick, vilket ytterligare försvagar den politiska oppositionen i landet. Rainsy, som befinner sig i exil, dömdes i fjol i sin frånvaro till två års fängelse för att bland annat ha medverkat till rasdiskriminering. Han dömdes dessutom till 10 års fängelse för att ha publicerat en falsk karta över gränsen mellan Kambodja och Vietnam. Båda domarna anses politiskt motiverade och rättegångarna visar på den politiska maktens direkta inblandning i domstolarnas arbete. Kambodjas högsta domstol, dit Rainsy överklagat sitt ärende, dömde i förra månaden till hans nackdel. Som en konsekvens av domstolens beslut beslutade parlamentet, vars majoritet består av ledamöter från det styrande partiet Kambodjas folkparti (CPP), att frånta Rainsy hans roll som ledamot av parlamentet och de rättigheter och privilegier som tillkommer honom i denna egenskap. Besluten mot Rainsy gör att han inte kommer att kunna ställa upp i valet 2013. I valet 2003 fick Rainsy och hans parti 22 % av rösterna.

Kambodjas 59-åriga ledare Hun Sen har suttit vid makten sedan 1985 (med undantag för en femårsperiod i mitten av 90-talet) och har sagt att han ska göra det till han fyller 90. Chansen, eller risken beroende på ur vems perspektiv man ser det, att han kommer att sitta i 30 år till har ökat i och med rävspelet mot landets opposition. Kritiken mot Kambodjas styre från landets politiska opposition och de människorättsförsvarare som granskar makten och hur den utövas, har svårt att göra sina röster hörda. Det är inte enbart den lagstiftande, styrande och dömande makten som fungerar otillfredsställande i demokratiskt synvinkel – även media brister i sitt oberoende. Desto viktigare att omvärlden skänker genklang åt kritikernas röster men det har hittills varit ganska tyst. Därigenom blir det också lättare för Hun Sen att avfärda kritiken från människorättsorganisationer och andra, som politiska utspel från nickedockor i Sam Rainsys ledband. En sann sydostasiatisk furste i Machiavellis smak.





Utvecklingen i Nordafrika kan nå söder om Sahara

14 03 2011

Afrika är den del av världen där situationen för de mänskliga rättigheterna är som värst. Fattigdom och förtryck i kombination med olösta konflikter och en utbredd straffrihet bidrar till en instabil situation i många av Afrikas stater. Frågan är hur länge det dröjer innan det folkliga uppror för demokrati och mänskliga rättigheter vi ser i Nordafrika och Mellanöstern sprider sig till länderna söder om Sahara.

Nästa år hålls det över 20 val på den afrikanska kontinenten. Presidentvalet i Kenya är ett av dem. Risken att det våld som följde efter valet 2007, med mer än tusen döda och över en halv miljon internflyktingar som följd, kommer att upprepas är överhängande. Få av de åtgärder som utlovades för att skapa försoning och att förhindra en upprepning av våldet har genomförts. Tiotusentals internflyktingar bor fortfarande i läger och har inte kunna återvända. Flera av de miliser som var aktiva har fortfarande inte avväpnats. Efter tre år har den kenyanska samlingsregeringen inte lyckats inrätta nödvändiga mekanismer för att utreda de brott som begicks. Detta fick till slut den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) att väcka åtal mot sex personer i högsta ledningen (läs tidigare blogginlägg om detta här).

Den kenyanska regeringen bedriver nu en intensiv kampanj, som stöds av den afrikanska unionen (AU), för att förmå FN:s säkerhetsråd att besluta om att ICC ska skjuta upp åtalen mot de sex misstänkta i ett år, vilket säkerhetsrådet har möjlighet att göra enligt romstadgans artikel 16 om det anser att ICC:s agerande hotar internationell fred och säkerhet. Kenyas regering menar att landets nya konstitution bereder väg för att rättegångarna kan äga rum i Kenya istället för i Haag. Regeringens kampanj motarbetas med rätta av kenyanska och internationella människorättsorganisationer, som hävdar att landet saknar både de politiska och rättsliga premisserna för att lagföra våldsmännen från 2007-08. Dessutom menar de att åtalen vid ICC, som har stort stöd bland befolkningen, knappast hotar internationell fred och säkerhet utan snarare utgör en förutsättning för att nya oroligheter ska kunna undvikas – om inte de våldsamheterna vid förra valet utreds och de misstänkta ställs inför rätta kommer valen 2012 troligen att leda till nya våldsamheter.

Visserligen infördes en ny konstitution 2010, vilket är ett framsteg, men mycket lite har gjorts för att den ska få genomslag. Även om politisk vilja fanns skulle det ta åratal innan landet är redo att professionellt utreda och döma för det våld som utspelade sig 07-08. Regeringen i Kenya, i likhet med många andra länder söder om Sahara, måste inse att deras passivitet och likgiltighet inför folkets vilja är kontraproduktiv. Det som nu utspelar sig i de norra delarna av kontinenten kommer förhoppningsvis att sprida sig söderut och det kommer inte att saknas tillfällen för människor att visa sitt missnöje, t ex i samband med något av de val som äger rum 2012. Demokratiaktivister och människorättsförsvarare på kontinenten måste därför känna att de har omvärldens stöd redan nu så att de står väl rustade inför den frihetskamp som sannolikt kommer att utspelas på flera ställen söder om Sahara inom en nära framtid.





Serbiska åklagare agerar åter politiskt i krigsförbrytarmål

9 03 2011

För fjärde gången i rad har serbiska åklagare för krigsförbrytelser agerat med politik och inte juridik för ögonen. Det var i torsdags i förra veckan som den pensionerade bosniske armégeneralen Jovan Divjak arresterades på Wiens flygplats på grundval av en internationell arresteringsorder utfärdad av serbiska åklagare – samma arresteringsorder som gjorde att Ejub Ganic, tidigare president i Bosnien, arresterades för ett år sedan på Heathrow. I juli 2010 släpptes Ganic efter att en brittisk domstol fattat beslut om att han inte ska utlämnas. Domaren menade att den serbiska åklagarens begäran om Ganics utlämning var ”brought and [was] being used for political purposes, and as such amount to an abuse of the process of this court”. Före fallet Ganic väckte åklagarmyndigheten i Serbien åtal mot Ilija Jurisic från Bosnien men målet överklagades och en domstol i Belgrad konstaterade att åtalet var politiskt motiverat. Nu senast, bara någon vecka innan Jovan Divjak arresterades i Wien, var det kroaten Tihomir Purda som arresterades vid den bosniska gränsen på order av den serbiska åklagarmyndigheten. Efter hård press från omvärlden släppte myndigheten kraven på att Purda skulle utlämnas med förklaringen att ny bevisning visat att Purda och två andra misstänkta var oskyldiga.

Tillbaka till Divjak. I juli 2003 slutförde åklagarkammaren vid den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) en granskning av 719 personer på förfrågan från den bosniska entiteten Republika Srpska, däribland Jovan Divjak. Tribunalens åklagarkammare kom då fram till att den bevisning som presenterats i det material om Divjak den fått att granska, inte ger tillräcklig grund för att tro att Jovan Divjak har begått krigsförbrytelser. Enligt ett avtal från 1996, som ingicks för att undvika politiskt motiverade arresteringar och åtal i Bosnien-Hercegovina, får inte rättsväsendet i Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska väcka åtal annat än i de fall där åklagarkammaren vid ICTY har gett klartecken. (Sedan 2004 är det en särskild enhet vid den bosniska riksåklagaren som hanterar avtalets genomförande.) Något klartecken finns alltså inte i fallet Divjak.

Genom sitt agerande riskerar de serbiska krigsförbrytaråklagarna att försvåra det redan så svåra arbetet med att ställa krigsförbrytare inför rätta. Om myndigheten anser sig ha bevisning mot Divjak och andra, ska den överlämnas till åklagarmyndigheten i Bosnien eller till ICTY i enlighet med de regler och överenskommelser som gäller.





Kvinnliga människorättsförsvarare torteras och våldtas

8 03 2011

På den internationella kvinnodagen vill Civil Rights Defenders uppmärksamma alla de modiga burmesiska kvinnor som med risk för sitt eget liv och hälsa arbetar för människors rättigheter. En av dessa kvinnliga människorättsförsvarare är Nilar Thein, som avtjänar ett 65-årigt fängelsestraff för att ha deltagit i de regimkritiska demonstrationer som ägde rum 2007. Nilar Thein har tillbringat en tredjedel av sitt liv bakom galler och 2005, efter att ha avtjänat ett nioårigt fängelsestraff för regimkritiska aktiviteter, berättade hon hur hon och andra kvinnliga fångar utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier av fängelsepersonal och våldtäktsdömda manliga fångar. När övergreppen anmäldes var det kvinnorna och inte gärningsmännen som straffades.

Demonstrationerna i Burma 2007 kallas saffransrevolutionen eftersom det var munkar i saffransfärgade kåpor som inledde dem och tog täten. Efter några dagar slog juntan ner med våld och kraft mot de fredliga demonstranterna och uppemot 150 personer dödades. Tusentals människor arresterades, däribland Nilar Theins man Kyaw Min Yu. Nilar Thein gick under jorden eftersom hon också riskerade att fängslas. Hon fortsatte att uppmana det internationella samfundet att höja rösten mot juntans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma men i september 2008, efter ett år på flykt, greps hon.

I dag sitter över två tusen människorättsförsvarare och politiska fångar i fängsligt förvar. Minst 169 av dem är kvinnor. Nilar Thein samt Suu Suu Nwe och Phyu Phyu Thin tillhör de mest namnkunniga. Alla tre avtjänar långa straff i fängelser där förhållandena är så dåliga att de kan beskrivas som livshotande. Flera kvinnor vars makar eller fäder är demokratiaktivister hålls fängslade som gisslan för att myndigheterna inte har lyckats gripa männen.

Nilar Thein är en av de många framträdande kvinnor som osjälviskt och med stor risk arbetar för de mänskliga rättigheterna. I en intervju med Radio Free Asia 2007 sa Nilar Thein att de kvinnor i Burma som intresserar sig för politik riskerar våld, tortyr och mord. Men Burmas kvinnliga människorättsförsvarare kämpar inte bara mot den repressiva regimen. Traditionella könsroller har kringskurit deras medverkan i samhällsfrågor och har gjort dem särskilt utsatta i kampen för demokrati. FN:s kvinnokommitté, som granskar hur stater lever upp till sina åtaganden under kvinnorättskonventionen, uttryckte i en rapport 2008 oro över det utbredda våldet mot kvinnor i landet. Den tystnad och straffrihet som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor indikerar en social acceptans och kommittén påpekar att våldet särskilt drabbar marginaliserade och sårbara kvinnor och flickor.

Sårbarheten ökar ytterligare eftersom mycket få enskilda organisationer tillåts verka i Burma. Arbetet för de mänskliga rättigheterna sker under radarn och landets människorättsförsvarare tar mycket stora risker. Det finns inga tecken på politiskt töväder efter parlamentsvalet i november 2010.

Nilar Thein har haft återkommande sjukdomsbesvär men har nekats vård. I december 2010 placerades hon i isoleringscell och förbjöds familjebesök i över en månad. I protest inledde hon då en hungerstrejk. På grund av det mycket begränsade informationsflödet är det inte känt hur hennes hälsotillstånd ser ut idag. Hennes man, Kyaw Min Yu, dömdes även han till 65 års fängelse för inblandning i protesterna 2007. De sitter i olika fängelser medan deras nu fyraåriga dotter bor hos släktingar.

Omvärldens agerande mot militärjuntan får inte baseras på förhoppningar om demokratiska förändringar utan på konkreta åtgärder från diktaturregimens sida. Ett frigivande av Nilar Thein tillsammans med andra människorättsförsvarare och demokratiaktivister är en sådan åtgärd. En annan är att låta utreda misstankar om tortyr, sexuellt våld och trakasserier mot kvinnliga politiska fångar och att ställa de ansvariga inför rätta. Så länge dessa grundläggande krav förblir ouppfyllda är det avgörande att Sverige och EU inte mildrar sin politik gentemot Burmas regering.





Det osynliga folket

1 03 2011

Runt om på Västra Balkan, i alla de länder som förr utgjorde republiken Jugoslavien, lever det tusentals romer som inte har vare sig identitetshandlingar eller födelsebevis. Utan dessa dokument får de inte tillgång till sjuk- och hälsovård, barnen får ingen utbildning och de vuxna får inget arbete. Lagen ger dem inget skydd eftersom de inte finns. De är juridiskt osynliga.

Ett exempel är Djulijan, som föddes 1999 i Kosovo Polje men vars födelse aldrig blev registrerad hos myndigheterna. 2006 blev Djulijan svårt sjuk och lades in på sjukhus i Belgrad. För att han skulle få vård tvingades föräldrarna att låna ett sjukförsäkringsintyg av Djulijans två år äldre kusin, Senad. Dessvärre dör Djulijan på sjukhuset i Belgrad, endast sju år gammal, men den som registreras som död är kusinen Senad eftersom det är under hans identitet som Djulijan är inlagd. I början av 2007 inleds en juridisk process med hjälp av organisationen Praxis i syfte att häva myndigheternas dödsförklaring av Senad. Åren går och det är först efter en lång och utdragen rättsprocess som den på pappret till synes avlidne Senad får börja i skolan och får tillgång till sjuk- och hälsovård, etc. Djulijan, däremot, levde och dog som en juridiskt osynlig person utan några som helst rättigheter.

I Serbien hävdar regeringen att nuvarande lagstiftning är tillräcklig och inte utgör något hinder för att ”juridiskt osynliga” ska få den registrering som krävs. Detta trots åratal av kritik från FN, EU, Europarådet och internationella och nationella människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders och Praxis. Detta trots att myndigheterna erbjudits en lösning i form av en kompletterande lagstiftning, som täcker de brister som finns i nuvarande lagstiftning. Lagstiftningen, som framarbetats av vår samarbetsorganisation Center for Advanced Legal Studies, skulle förenkla den registreringsprocess som idag innefattar inlämnandet av upp till 16 olika dokument till myndigheterna och det av människor som i många fall saknar ett riktigt boende och knappast har möjlighet att fara omkring i försök att förändra sin livssituation. Civil Rights Defenders arbetar för att liknande lagstiftning ska införas även i andra länder på Västra Balkan.

Den serbiska regeringen har i åratal förnekat att systemet behöver förändras för att de tusentals människor som idag står utanför samhällets skyddsnät ska få tillgång till sina rättigheter. Nu är det dags att inse fakta och visa att det finns en vilja att rätta till de misstag som diskriminerar en mycket utsatt grupp – vare sig människorna eller deras problem försvinner genom att tro att de inte finns bara för att de inte syns.