Nätpublicering av misstänkta brottslingar hotar rättssäkerheten

21 02 2012

Foto: Elisabeth Ohlson WallinEn av rättsstatens mest grundläggande principer är den om att varje människa misstänkt för brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen bevisats i en rättvis rättegång. Principen kan ibland vara svår att upprätthålla eftersom vi människor tycks ha ett omåttligt intresse för kriminalitet och kriminella. TV-program som Efterlyst i TV3 och det amerikanska Cops drar många tittare, som får sin belöning i form av ingående beskrivningar av människans mörkare sidor och en chans att få hjälpa polisen att hitta de skyldiga. Utbredd användning av ny teknik, som avancerade övervakningskameror och mobiler med både kamera och videofunktion, ger både brottsutredande myndigheter och media tillgång till bildmaterial på både brott och misstänkta gärningsmän på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Genom exponering av dessa bilder bland hundratusentals, ja miljontals, tittare över både kommun-, läns- och landsgränserna hoppas polis och åklagare på fler uppklarade brott och medierna på ökade tittarsiffror och försålda lösnummer. Men den som exponeras riskerar att av allmänheten för alltid bli utpekad som kriminell, oavsett om personen är skyldig till det brott han eller hon misstänks för.

Nu har svensk polis upptäckt att de kan dra ytterligare nytta av den nya tekniken genom att på sina hemsidor publicera bilder och filmer på brottsliga gärningar och misstänkta brottslingar – eller, som polisen själv säger, ”gärningsmän”. Det finns förstås fördelar med detta ur ett brottsutredande perspektiv men för den människa som felaktigt hängs ut som kriminell kan konsekvenserna bli ödesdigra. Här hjälper det inte med att polisen säger sig vara säker på att det är rätt person som pekas ut. Själva poängen med och konstruktionen av ett rättssäkert system är att polis, åklagare och domstol inte ska utgöras av en och samma instans. Med det här arbetssättet riskerar svensk polis att i vissa fall få ett slags Judge Dredd-liknande roll, som polis, domare och bödel i ett. I synnerhet eftersom det vi nu ser enbart är början av en användning, som med fortsatt stark teknisk framfart kan utvecklas till att bli betydligt mer omfattande och ingripande än vad vi kan föreställa oss i dag. Det borde särskilt oroa oss att arbetsmetoden har ett så starkt stöd hos gemene man – det är lätt att bli fartblind när inget tar emot.

I stunder då samhället utsätts för stora påfrestningar är det viktigt att myndigheter och politiker inte rycks med i de strömningar som uppstår. Det demokratiska systemet måste vara byggt för att hindra överilade beslut i grundläggande frågor och ha en inbyggd tröghet, som istället möjliggör eftertanke och distans. När kravaller blossade upp i London 2011 ville polisen publicera bilder för att identifiera misstänkta gärningsmän, något som också skedde. Storbritanniens premiärminister David Cameron gjorde då följande uppseendeväckande uttalande:

Today, major police operations are under way as I speak to arrest the criminals who were not picked up last night but who were picked up on closed circuit television cameras. Picture by picture, these criminals are being identified and arrested and we will not let any phony concerns about human rights get in the way of the publication of these pictures and the arrest of these individuals.

Uttalandet visar på betydelsen av att inte överlämna till enskilda politiker och myndighetsutövare att tolka när och hur människors rättigheter kan inskränkas. Om inte det här exemplet övertygar finns det otaliga exempel att studera på hur kampen mot terrorismen efter 11 september 2001 har devalverat skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Att publicera bilder på misstänkta brottslingar på internet är ett intrång i den personliga integriteten. Rätten till privatliv skyddas i exempelvis Europakonventionens artikel 8 och i vår grundlag, regeringsformen 2 kapitlet 6 §. Staten får under vissa förutsättningar inskränka rätten till skydd för privatlivet, till exempel om åtgärden är nödvändig till förebyggande av brott eller för andra personers fri- och rättigheter, och det ska då ske genom lag. Svensk polis samt Datainspektionen menar att det finns lagstöd i personuppgiftslagen (PuL) för att publicera bilder på misstänkta men det råder oenighet mellan myndigheterna kring vilken paragraf det är i PuL som är tillämplig.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut från 2010 (dnr 4787-2009) uttalat att det, för att en bildpublicering ska vara rättsenlig och lämplig i övrigt, krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, att bilderna visar någon som utför vad som objektivt sett är ett brott eller försök till brott och att det för brottet inte ska vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Om det rör sig om särskilt grov brottslighet eller om den misstänkte på goda grunder kan antas vara farlig för allmänheten eller enskilda, anser JO att en publicering undantagsvis vara försvarbar även utan ett så starkt bevisläge. JO anser generellt att publicering av personuppgifter på internet inte kan anses nödvändig för att polisen ska kunna utföra arbetsuppgiften att utreda brott, men att det i enskilda fall och under vissa förutsättningar kan anses nödvändig för att utföra en polisiär arbetsuppgift. Det bör därför krävas att det inte finns något annat realistiskt sätt att komma vidare i utredningen. Tillåtligheten ska, menar JO, i sådant fall bedömas genom att tillämpa den bestämmelse av generalklausulskaraktär som finns i 10 § f PuL (samma lagrum Datainspektionen anser ska tillämpas). (Notera att det från 1 mars 2012 är polisdatalagen som gäller istället för PuL 10 § men att denna nya lag inte heller den innehåller någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på den behandling av personuppgifter som är aktuell avseende polisens publicering av bilder på internet.)  Något som är anmärkningsvärt i JO:s beslut är att JO går längre än vad som föreslogs i Polisdatautredningen (SOU 2001:92) när det gäller hur allvarligt brottet ska vara för att motivera bildpubliceringen. Av hänsyn till integritetsintresset föreslog Polisdatautredningen att gränsen skulle gå vid brott med minst två års fängelse i straffskalan. Det anmärkningsvärda är att JO inte anger något skäl för denna omfattande utvidgning av tillämpningsområdet.

Vissa av de mänskliga rättigheterna är absoluta, som till exempel rätten till skydd mot tortyr, vilket innebär att dessa gäller alla och alltid. Andra rättigheter, som rätten till privatliv, kan inskränkas till förmån för större samhälleliga värden nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det måste då ske genom lag. Det finns flera exempel där Sverige har begränsat skyddet av människors rättigheter utan ett positivt lagstöd, det vill säga där begränsningen direkt framgår i en för ändamålet stiftad lag. Den signalspaning som ägde rum innan den omdebatterade FRA-lagstiftningen trädde ikraft är ett exempel på detta (signalspaningen bedrevs då utan stöd i lag). Polisdatautredningen föreslog i sitt betänkande från 2001 (se SOU 2001:92 ovan) att polisens nätpublicering borde lagregleras men i en senare departementspromemoria (Ds 2007:43) konstaterades att det inte finns något behov av reglering utan att det är upp till polisen själv att överväga förutsättningarna för en publicering.

Mot bakgrund av den tveksamhet som ändå råder kring vilken lagstiftning som är tillämplig i fråga om publicering av misstänkta på internet, är det extra viktigt att lagstiftningen ses över på detta område. Det får inte lämnas ett för stort tolkningsutrymme för hur rättighetsbegränsningar ska utformas av berörda myndigheter. Det kan heller inte vara så, att JO är den som ska fylla rättighetsinskränkande lagar med ett innehåll. Konsekvenserna för den enskilde kan bli så allvarliga att staten måste se till att det finns ett starkt integritetsskydd, precis som den måste se till att ansvariga myndigheter har ett klart och otvetydigt lagstöd för sina ageranden.





Ett hårdare samhälle genom statens försorg

7 12 2009

Häromdagen fick regeringen slutrapporten från Europarådets tortyrkommittés (CPT) granskning av Sverige. Kommittén riktar stark kritik mot Sverige bland annat i fråga om situationen för interner som hålls isolerade under långa perioder. Civil Rights Defenders har tidigare uppmärksammat dessa allvarliga brister och den kritik som framförts av andra granskningsorgan, se t ex här. I sin preliminära rapport efter att i somras ha besökt fängelser, häkten, polisstationer, etc, skrev CPT att:

…the delegation is concerned by the situation of prisoners held in isolation for prolonged periods (e.g. over a year in some cases) on account of their troublesome behaviour. The regime offered to such inmates at Hall and Kumla Prisons was extremely impoverished (out-of-cell time being limited to one hour of outdoor exercise per day, which was taken alone). Health-care staff at the prisons visited expressed concerns about the deleterious mental health consequences of prolonged isolation on the prisoners concerned. Although placements in isolation were reviewed frequently, it was not clear to what extent the prisoner concerned was involved in the process and could challenge the decision on its merits. The delegation considers that urgent measures should be taken to review the situation of prisoners held in isolation.

Hall and Kumla Prisons currently have units for prisoners considered to represent a particularly high security risk (holding respectively 3 and 5 inmates). These prisoners will reportedly be moved in the course of 2009 to new high-security buildings which have been constructed at the two establishments in question. The delegation noted that these buildings (each with 24 places) would provide material conditions of a high standard and was told that there would be enhanced possibilities for inmates to engage in collective activities and increased interaction with staff. However, many prisoners expressed anxiety and frustration about increased security requirements and, in particular, about the possibility that their own security rating may be increased once more secure places become available. It is part of normal experience that when new prison places become available, they tend, very soon, to be fully occupied, particularly if, as in this case, their construction has necessitated significant public expenditure. Senior officials at the prisons visited were themselves not clear as to how the additional places would be used. The delegation would like to stress at this stage that a move towards a more intensive security provision in prisons – unless it is justified on the basis of an objective, case-by-case assessment – can render the complex task of safely managing prisons more rather than less difficult, and could be corrosive rather than protective of human rights.

Europarådets kommissionär Thomas Hammarberg och Anna Nilsson från Raoul Wallenberginstitutet uppmärksammar i en debattartikel på gårdagens SvD Brännpunkt bristerna i den svenska psykvården. Förödmjukande bemötanden, flitig användning av tvångsåtgärder och tung medicinering är några av de allvarliga missförhållanden som lyfts fram. Samtidigt blir våra poliser allt tyngre utrustade, så tungt utrustade att det finns risk för belastningsskador. Säkerhetsbolagens värdedepåer och vissa objekt inom kriminalvården föreslås bli klassade som skyddsobjekt vilket bland annat innebär att de kan bevakas av beväpnade vakter. För att inte tala om polisens hålspetsammunition, s k dumdum-kulor, som är förbjudna enligt krigets lagar – en omständighet vår brottsbekämpande myndighet dock inte låter sig hindras av.

Vårt samhälle blir alltmer brutalt. I debatten framförs oftast de kriminellas ändrade beteende som anledning till att staten måste förstärka och beväpna sig. Tyvärr grundas dessa påståenden sällan på forskning. Statens metoder, utrustning och taktik analyseras sällan utifrån vederhäftiga fakta kring behov och effektivitet. Problemen och dess lösningar blir båda produkter av politisk populism. Vi bör därför fråga oss om inte brutaliseringen av vårt samhälle snarare är en ogenomtänkt maktkamp med staten, inte de kriminella, som primus motor.