”Jag skulle skjuta ihjäl alla demonstranter”

5 03 2012

Tjetjeniens illa beryktade president, Ramzan Kadyrov, tycker att myndigheterna i Moskva är alldeles för veka och vet precis vad han skulle göra om demokratiaktivister i Groznyj skulle få för sig att demonstrera som de gör i den ryska huvudstaden – han skulle skjuta ihjäl allihopa. Nu lär det dock dröja innan vi får se, eller höra talas om, några demonstrationer mot regimen i Tjetjenien. Enligt de flesta bedömare är orsaken bakom det att Kadyrov håller den nordkaukasiska republiken i ett järngrepp och att högljudda motståndare och regimkritiker, och deras familjer, riskerar att råka mycket illa ut. Om du frågar Kadyrov beror bristen på offentlig kritik på att både han och Vladmir Putin är omåttligt populära bland tjetjener – så populära att folk strömmar till vallokalerna för att rösta (i parlamentsvalen 2011 gick 99,45 % av väljarna till vallokalerna och när rösterna hade räknats var det till och med 2 203 personer fler än antalet registrerade väljare som röstade (vilket sedan korrigerades av valkommissionen, som lade till några tusen namn i röstlängden)!) och det i princip uteslutande på de båda herrarna.

De första rapporterna från gårdagens ryska presidentval tyder på att Putin fått 99,8 % av de tjetjenska väljarnas röster. Sannolikt lär också den officiella valstatistiken, precis som vid valet till duman i december, redovisa ett nästintill hundraprocentigt valdeltagande i Tjetjenien. Siffrorna måste förstås ta med en rejäl nypa salt. Sådana resultat kan bara produceras i länder och regioner med auktoritära regimer, som till exempel Vitryssland, Turkmenistan och Nordkorea, och väcker snarare förundran än beundran: Vad är det som ligger bakom dessa siffror? En del av svaret lär vara att Kadyrov är mycket angelägen att visa Putin sin lojalitet – han kom till makten genom Putin och han vet att det också är Putin som kan ta makten ifrån honom. Makt i Ryssland betyder pengar och Kadyrov vill naturligt hålla sig väl med den som, åtminstone indirekt, föder honom. I förra årets dumaval var det också så att Putins parti Enade Ryssland behövde ett starkt stöd i Norra Kaukasus för att få majoritet i parlamentet. För att uppnå detta används ett utbrett valfusk – vissa röstar flera gånger, ingen oberoende kontroll av valurnor, etc – och väljarna skräms att lägga sin röst på Putin genom hot om allt mellan indragna löner till våld. Om missnöjet mot Putin fortsätter att öka i övriga Ryssland kan det ”stabila väljarstödet” från de oroliga republikerna i Norra Kaukasus vara både en välkommen och nödvändig grund för Putins fortsatta maktstyre. Men att sitta i Kadyrovs knä är knappast tilltalande ens för Putin.





Den illegala maktens rädsla

3 03 2011

Kampen för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati som vi nu bevittnar i förtryckarstater i Nordafrika och i Arabvärlden sänder tydliga signaler till alla de diktatorer runt om i världen, som med illegala mandat plågar befolkning och ruinerar statskassor för att berika sig själva om att deras dagar vid makten är räknade. Omvärlden måste nu förbereda sig på att den illegala maktens ökade rädsla kommer att öka pressen på människor i världens diktaturer och särskilt på de människor som arbetar för att makten ska återbördas till folket genom att införa demokrati.

På plats i Minsk kunde jag i december i fjol på nära håll följa hur den vitryska diktatorn Aljaksandr Lukasjenkas rädsla för att förlora sin makt utmynnade i ett brutalt angrepp på de tiotusentals människor som samlats för att fredligt kräva förändring. Människorättsförsvarare och demokratiaktivister misshandlades och fängslades och de första domarna i de politiskt motiverade rättegångarna har nu fallit med långvariga fängelsestraff som följd. Regimen försöker med alla medel hindra all form av utveckling i landet som innebär att den makt de olagligt uppbär, går förlorad.

I det svenska semesterparadiset tillika enpartistaten Vietnam darrar regimens manschettknappar när den 69-årige läkaren Nguyen Dan Que ger sig ut på Ho Chi Minh-stadens (f d Saigon) gator för att sprida upprop för demokrati och mänskliga rättigheter. Ngyuyen Dan Que är ledare för organisationen Non-Violent Movement for Human Rights in Vietnam och regimens rädsla för hans arbete känner inga gränser: Av de senaste 26 åren har Que tillbringat 19 år i fängelse för sitt oförtrutna arbete för de mänskliga rättigheterna. I lördags hade han en ur vietnamesiska ögon djärv debattartikel införd i Washington Post och samma dag greps han av polis. Han släpptes mot borgen dagen efter men myndigheterna har nu inlett förundersökning med misstanke om brott mot rikets säkerhet för att ha uppmanat till demonstrationer för ett fritt och demokratiskt Vietnam.

”De oroar sig för demokrativindarna som sveper in från Nordafrika och Mellanöstern” säger Nguyen Dan Ques bror Quan Nguyen i en kommentar. Och nog är det så. Innan vindarna når ända fram kommer den illegala regimen i Vietnam och i andra totalitära stater i omvärlden att göra vad som står i dess makt för att få dem att bedarra genom att slå ner hårdare på frihetens och demokratins alla budbärare. Dessa utsatta människors välbefinnande borde vara alla fria människors högsta prioritet.





Förnuftighet är vårt bästa skydd

13 12 2010

Möjligheterna för det öppna och demokratiska samhället att förhindra terrordåd är oändligt små, vilket vi tyvärr fick upplevanära håll igår. Den yttersta minoritet som vill sina medmänniskor illa är svår att spåra bland den absoluta majoriteten av goda människor. Världens länder, inklusive Sverige, har efter 11/9 2001 vidtagit långtgående åtgärder för att försöka identifiera dem som vill sprida terror ibland oss. Övervakningen av oss medborgare har ökat och polisens vapenarsenal har utökats och förändrats. De senaste årens tekniska upprustning av de brottsbekämpande myndigheterna har emellertid snarare haft politiska förtecken än vilat på vetenskapligt beprövad grund. Införandet av de nya metoderna och vapnen har inte föregåtts av någon forskning kring deras behov och effektivitet utan ansetts vara en självklar förutsättning för ett förbättrat polisarbete. Detsamma gäller den informationstrålning som bedrivs av Försvarets radioanstalt (FRA). Medborgarnas rättssäkerhet har dock inte utvecklats i takt med tekniken. Staten har givetvis ett ansvar att skydda sina medborgare men den ansvarar även för att medborgarna skyddas mot statliga övergrepp. Utvecklingen under det senaste decenniet har helt klart ökat risken för att människors rättigheter kränks och det dessutom utan att resultaten av det polisiära arbetet har förbättrats.

När vårt samhälle utsätts för terrorattentat är risken stor att våra folkvalda vill visa handlingskraft och ytterligare öka de brottsbekämpande myndigheternas befogenheter. Det finns också en risk i att dessa myndigheter förivrar sig och, under åberopande av goda intentioner, begår övergrepp i jakten på misstänkta terrorister. Vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda föresatser och vi måste därför besinna oss. Det är i svåra stunder demokratiska värden sätts under prövning men det är också då det är som viktigast att respektera dessa värden.

De mänskliga rättigheterna är i grunden en kodifiering av människans sunda förnuft, ett regelverk som lägger grunden för hur vi människor ska kunna leva tillsammans i en fredlig och säker värld. Våra rättigheter står inte i konflikt med statens skyldighet att beivra brott och skydda sina medborgare, tvärtom – de är en förutsättning för att det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet överhuvudtaget ska nå framgång. Krav på nya åtgärder för att bekämpa den brottslighet vi står inför måste följas av motsvarande krav på att våra politiker kan visa på ett klarlagt behov av dessa åtgärder, att de har visat sig effektiva och att de står i proportion till den eventuella inskränkning av våra rättigheter de kan innebära.





När draken ryter stannar Goran hemma

8 12 2010

Det kommer inga representanter från Serbien till utdelningen av årets fredspris i Oslo på fredag. De är i gott (?) sällskap: Ryssland, Kazakstan, Colombia, Tunisien, Saudi-Arabien, Pakistan, Irak, Iran, Vietnam, Afghanistan, Venezuela, Filippinerna, Egypten, Sudan, Ukraina, Kuba och Marocko har meddelat att de, av en eller annan anledning, inte kommer att delta. Och så Kina då förstås. Kina anser att fredspristagaren Liu Xiaobo är kriminell och den kinesiska diktaturen har, uppenbarligen med viss framgång, utövat hårda påtryckningar på andra länders regeringar för att få dem att avstå från att komma till prisutdelningen på människorättsdagen, 10 december (10 december är den dag då den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling, 1948). Liu Xiaobo dömdes 2009 till elva års fängelse för att ha ”uppviglat till att undergräva statens makt”. Gärningen bestod i att författa Charta -08, som är ett manifest som uppmanar till omfattande reformer av det kinesiska samhället och då särskilt inom områdena demokrati och mänskliga rättigheter. Manifestet publicerades på just människorättsdagen 10 december 2008, 60 år efter att FN:s generalförsamling antagit den allmänna förklaringen.

Att länder som Iran, Vietnam och Kuba inte kommer är en sak, det är väntat. En annan är att ett land som Serbien, som har tydliga aspirationer att bli medlem i EU, rättar in sig i ledet bakom drakens svans. Är det en slump att krigsförbrytaren Ratko Mladic fortfarande är på fri fot när den nyuppvaknade demokratin Serbiens syn på de mänskliga rättigheterna verkar vara av mer pragmatisk än ideologisk natur? Demokrati och mänskliga rättigheter är bra att framhålla när landet vill ha något av Väst men lätt att förtränga när den ekonomiska giganten i Öst ryter till.

Men, återigen, Serbien är i gott sällskap. Även FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, väljer också hon att inte komma till prisutdelningen i Oslo. Den officiella anledningen uppges vara att hon har ett eget arrangemang i Genève som hindrar henne från att åka. (Typiskt att det skulle krocka med ett av de viktigaste arrangemangen som världens främste representant för de mänskliga rättigheterna kan ha och som har ägt rum på samma datum, ett datum som borde vara ganska lätt att komma ihåg om man har det ämbetet, de senaste drygt 60 åren.) Kritiken mot Pillay, som var i Sverige för drygt en vecka sen för att ta emot Advokatsamfundets och ILAC:s pris Stockholm Human Rights Award, är särskilt hård eftersom FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i ett möte med den kinesiska regimen strax efter det att Liu Xiaobo utsetts till årets fredspristagare, vägrat att ta upp hans fall. Det, i kombination med att Pillay enbart kritiserat Kina vid tre tillfällen sedan hennes tillträde 2008 (att jämföra med hennes kritik mot USA, som skett vid åtta tillfällen under samma period), gör att misstankarna är många att FN ligger lågt under trycket från den kinesiska diktaturen.

Jag var kritisk till den norska nobelkommitténs fjolårsval, Barack Obama. Men årets pristagare Liu Xiaobo är en mycket värdig mottagare av Nobels fredspris. Han är en sann människorättsförsvarare som vare sig använder eller förespråkar våld i sitt osjälviska arbete för att Kinas medborgare ska komma i åtnjutande av sina rättigheter. Han är därmed en förebild för alla de länder och institutioner som säger sig verka för demokrati och mänskliga rättigheter och som sådan förtjänar han all vår uppmärksamhet. Om inte Liu Xiaobos arbete och person räcker till för att övertyga borde det faktum att årets fredspris för första gången sedan 1935 inte kommer att kunna delas ut till pristagaren själv eller någon av hans närstående, göra det. Senast det hände var när Nazityskland hindrade pacifisten Carl von Ossietzky från att delta. Nu är det inte det tredje riket utan Mittens rike som ryter men effekten är densamma – räddhågsna opportunister fegar ur i hopp om riklig belöning.





Journalister under press

1 09 2010

Från Kosovo rapporteras det att många journalister numera har svårt att få pass och att de därmed hindras ifrån att resa utomlands. Den som ansöker om ett pass måste nämligen inkomma med ett rättsligt intyg på att de inte är föremål för en brottsutredning och i Kosovo är det tyvärr vanligt att journalister som kritiserar makthavare anklagas för diverse brottslighet i syfte att tysta dem. Läs mer om detta t ex i rapporten State of Constriction, som har producerats i samarbete med Civil Rights Defenders.

Situationen för journalister på Västra Balkan har försämrats de senaste åren. Korrumperade makthavare tvekar inte att använda allt ifrån våld till utdragna och kostsamma rättsprocesser för att skrämma kritiska journalister till tystnad. Metoderna skrämmer inte enbart de journalister som är direkt drabbade utan leder också till ett stort mått av självcensur bland övriga journalister, som passar sig för att bli nästa person som råkar ut för obehagligheter. Följden blir att medborgarna inte får tillgång till information som är nödvändig för att de ska kunna fatta viktiga beslut som rör deras vardag och framtid.