Medborgarskap till låns

15 02 2012

Från tid till annan höjs röster om att nyblivna svenska medborgare ska berövas sitt medborgarskap om de begår brott. Dessa röster kommer inte enbart ifrån sverigedemokrater eller andra givna kandidater till en sådan inställning utan även ifrån socialdemokrater, som Malmös kommunalråd Illmar Reepalu, och moderater, som Beatrice Ask med flera. Även den svenske domaren Krister Thelin, som numera är ledamot i FN:s människorättskommitté och därmed del av ett av det internationella samfundets mest framträdande organ till skydd för de mänskliga rättigheterna, har framfört denna åsikt. (Thelin gick t o m så långt att han ville göra det möjligt att ompröva medborgarskapet för kriminella svenskar som adopterats som barn.)

Frågan om medborgarskap handlar i grund och botten om rätten att ha rättigheter – att exempelvis få rösta, att få göra sin röst hörd och att få röra sig fritt. Alla människor är födda lika i värde och rättigheter, som det står i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, men denna universalitet är dåligt återspeglad i allt ifrån den amerikanska till den franska rättighetsstadgan – för att inte nämna vårt eget rättighetskapitel i regeringsformens (RF) andra kapitel. I dessa konstitutioner är det främst medborgarna i respektive stat som tillskrivs ett rättighetsskydd medan den som inte är medborgare värderas annorlunda. (Tyvärr innebär den svenska grundlagsutredningens förslag inte någon förändring i denna del.) Tanken om att människors rättigheter ska vara beroende av medborgarskap är i sig förkastlig och strider, som sagt, mot tanken och principen om de mänskliga rättigheternas universalitet, d v s att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor och överallt. Att dessutom vilja göra medborgarskapet, och därmed skyddet för sina grundläggande rättigheter, beroende av om du är en tillräckligt god samhällsmedborgare, är att ge sig ut på ett sluttande plan där människors rättigheter riskerar att inte längre vara medfödda och berättigade till envar, utan förmåner som förvärvas och förloras lika lätt som ett snedsteg blir till. Vidare borde det ur integrationssynpunkt vara mycket negativt med ett medborgarskap till låns, där människor som av olika skäl sökt sig till Sverige inte fullt ut skulle jämställas med infödda svenskar utan bli en sorts andra klassens medborgare.

Utöver de principiella, moraliska och etiska aspekter som anförs ovan finns det också ett juridiskt perspektiv väl värt att uppmärksamma. Om lagstiftaren vill göra det möjligt att återta ett beslut om medborgarskap krävs det en grundlagsändring eftersom det i RF 2 kap. 7 § stadgas ett förbud mot återkallelse av medborgarskap. Det kan också göras gällande att ett sådant förslag strider mot reglerna i Europakonventionen, inte minst diskrimineringsförbudet eftersom varje människa ska åtnjuta de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad såsom på grund av bl a nationellt ursprung eller ställning i övrigt. Tre veckor efter 11 september 2001 trädde dessutom den Europeiska medborgarskapskonventionen i kraft i Sverige. Konventionen begränsar avsevärt möjligheterna att frånta någon dess medborgarskap och i fråga om brottslighet skulle en sådan åtgärd enbart kunna tillåtas i fall av brott mot rikets säkerhet (högförräderi, spioneri, etc). Annan kriminalitet, oavsett hur grov den än må vara, anses inte vara skäl nog.

Att särbehandla främmande grupper i tider av fara och oro är en lätt men mycket farlig väg att slå in på. Under det senaste decenniet har vi sett hur demokratiska stater, inklusive Sverige, har utfört de mest fruktansvärda och rättsvidriga övergrepp på människor under förevändning av kampen mot terrorismen. Länder i vår omgivning, som Danmark, Finland och Holland, har infört lagstiftning som delar in medborgarna i ett A- och B-lag, där de sistnämnda riskerar att fråntas sitt medborgarskap om de inte uppför sig. En sådan lagstiftning skulle smaka för ett parti som Sverigedemokraterna men det är annars en åtgärd som varje människa som lever efter tron på att människor är lika i värde och rättigheter, bör hålla sig för god för. I en kommentar till Thelins förslag för tio år sedan, tyckte Fredrik Reinfeldt (då ordförande i justitieutskottet) att det är ”konstigt att betrakta medborgarskapet som något tillfälligt. Visst ska man bekämpa brottsligheten, men det här är fel väg att gå.” Låt oss hoppas att Reinfeldt fortfarande är av den åsikten och att han håller stången mot de motstående krafterna både i det egna partiet och utanför. Medborgarskap, lika lite som rättigheter, är inte något man ska få till låns.





Markelovs mördare dömda

2 05 2011

Rättegången mot den välkände ryske människorättsadvokaten Stanislav Markelovs och journalisten Anastasia Baburovas mördare är nu avslutad. Nikita Tikhonov och Evgeniya Khasis dömdes för mord respektive medhjälp till mord och för det riskerar de nu fängelse i mellan 20 år och livstid. Rättegången har kantats av beskyllningar om felaktiga anklagelser och påtryckningar mot domstolens anställda. Markelovs och Baburovas familjer samt ledande ryska människorättsförsvarare menar att det faktiskt är rätt gärningsmän som, för en gångs skull, har identifierats och dömts för dådet. Annars är det i Ryssland mycket vanligt förekommande att mord på människor som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter förblir olösta och att förövarna går fria. (Läs ett tidigare blogginlägg om mordet och rättegången här.)

Tikhonov och hans flickvän Khasis passar i rollen som förövare. De kallas för ”Patriotiska Bonnie & Clyde” för sitt ultranationalistiska engagemang och det finns därmed tillräckligt motiv för dem att döda en i deras ögon ”landsförrädare” som Markelov, som bland annat har representerat antifascisten Alexander Ryukhin och protesterat mot frigivningen av den ryske officeren och krigsförbrytaren Yuri Budanov. Men det går inte att helt bortse ifrån anklagelserna om felaktigheter i målet. Jurymedlemmar har vittnat om påtryckningar som syftat till att få paret fällt och en domare avsade sig målet i vintras. Både Tikhonov och Khasis har hela tiden hävdat sin oskuld och försökte till och med att ta livet av sig under processen i protest mot anklagelserna. Det kan vara farligt tilltalande att låta sig övertygas om att de misstänkta gärningsmännen också är förövarna när de är våldsbejakande extremister och offren representerar det goda. Svart mot vitt och svårt blir enkelt. Tyvärr är det så illa ställt med det ryska rättsväsendet att det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kan vara riktigt säkra. Vi får istället hoppas att detta speciella undantag från huvudregeln om att människorättsförsvarares banemän går fria är ett fall av rättvisa i ett annars så rättvisefattigt Ryssland. Annars har vi fått bevittna ytterligare ett övergrepp.





Laddad rättegång om mordet på Politkovskajas advokat

28 02 2011

Rättegången om mordet på advokaten Stanislav Markelov och journalisten Anastasia Baburova från tidningen Novaja Gazeta, som sköts ner i Moskva i januari 2009, har nu inletts. Markelov företrädde såväl den kända journalisten och författaren Anna Politkovskaja som sköts ihjäl 2006, som Alexander Ryukhin, en antifascist som blev knivhuggen till döds av ett gäng nynazister samma år som Politkovskaja mördades. Mordet på Markelov och Baburova skedde precis efter att Markelov hade hållit en presskonferens där han protesterat mot den tidiga frigivningen av Yuri Budanov, en rysk arméofficer som dödat en ung tjetjenska i ett uppmärksammat fall från 2000 (läs mer i den här utmärkta rapporten).

När rättegången mot Ryukhins mördare pågick publicerade ryska nynazistiska hemsidor bilder på Markelov och uppmanade sina läsare att döda ”terroristadvokaten”. Ryukhins mördare dömdes till långa fängelsestraff och flera misstänkta för inblandning i mordet, efterlystes. En av dem som efterlystes var den framträdande högerextrema nationalistledaren Nikita Tikhonov. Hans flickvän, Evgeniya Khasis, närvarade på domstolsförhandlingarna i Ryukhinfallet och kände dem som stod åtalade och som senare dömdes för mordet. Nu står Tikhonov och Khasis åtalade, misstänkta för att ha mördat Markelov och Baburova på öppen gata i Moskva för två år sedan. De båda greps i november 2009 och flera vapen och sprängämnen hittades i deras gemensamma lägenhet, däribland den pistol som användes för att mörda Markelov och Baburova.

Tikhonov och Khasis försvarare gör sitt yttersta för att hävda de bådas oskuld, bland annat genom att hävda att det hela är en konspiration iscensatt av det korrupta ryska rättsväsendet. Men även om ett sådant påstående normalt förtjänar att lyssnas på verkar det i det här fallet vara så att bevisen är överväldigande. De har mordvapnet, Tikhonov saknar alibi, de kläder han påstås ha burit vid mordet har återfunnits och det finns ögonvittnen som talar till hans nackdel. Det största hotet mot rättvisan den här gången verkar snarare vara de hot som framförallt drabbar domstolen. I slutet av januari i år valde domaren i målet, Lyubov Nikolenko, att frånsäga sig uppdraget. Det finns inga officiella bekräftelser men allt tyder på att hon har blivit utsatt för starka påtryckningar och möjligen även blivit utsatt för dödshotelser. I april 2010 mördades en annan domare, Eduard Chuvashov, efter att ha dömt militanta skinnhuvuden till långa fängelsestraff och det finns all anledning att tro, att ryska högerextrema grupper inte drar sig för att tillgripa våld för att uppnå sina mål och för att skydda sina egna. Det är självklart så att detta även påverkar vittnen och andra som på olika sätt är inblandade i rättegången.

Rättegången mot Markelovs och Baburovas mördare återspeglar flera aspekter av det ryska samhället som det finns goda skäl att oroa sig för. Året Markelov och Baburova mördades, 2009, var ett ovanligt svart år för landets människorättsförsvarare. Flera prominenta aktivister dödades på grund av sitt arbete, däribland Natalja Estemirova, och rådde nästintill en stämning av hetsjakt på dem. De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter utmålas av nynazistiska och högerextrema grupperingar, som står starka i dagens Ryssland, som terrorister och landsförrädare. Normalt går deras mördare fria och klimatet av straffrihet stärker signalerna om att Rysslands människorättsförsvarare är fritt villebråd. Rättsväsendets aktörer hotas och utsätts för påtryckningar, inte enbart från nationalister utan även från såväl ekonomiska intressen som från regeringshåll. De etniska spänningarna växer och människor från Norra Kaukasus går inte säkra på Moskvas gator, dels av rent rasistiska orsaker dels eftersom de i hög grad utpekas som terrorister eller potentiella sådana. (Det sistnämnda skänker också en viss eftertanke i relation till det svenska samhället, där militanta islamister i mångt och mycket beskrivs som ett farligare hot än de höger- och vänsterextrema grupperingar som är flera gånger större, långt mer beväpnade och bevisligen mer våldsbenägna.)

Ryssland har inte råd att fortsätta att se mellan fingrarna på de högerextrema och ultranationalistiska grupperingar som har vuxit sig allt starkare de senaste åren. Landet måste inse att det är dessa grupper och inte demokratiaktivister, homosexuella eller människor med kaukasiskt eller centralasiatiskt utseende som är det största hotet mot det ryska samhället. Om Markelovs och Baburovas mördare har hittats och om dessa döms i enlighet med gällande lagstiftning har Ryssland åtminstone tagit ett litet, men mycket viktigt, steg i rätt riktning.





Montenegro skyndar långsamt

14 02 2011

Utvecklingen i Montenegro går framåt. Åtminstone på ytan. De senaste åren har det lilla vackra landet skyndat sig med att inrätta bra lagar och bra institutioner, som ska verka för ett ökat skydd för människors rättigheter. Montenegriner som anser att deras rättigheter har kränkts vågar, och kan, idag anmäla det till myndigheterna, vilket inte skedde förr. Men när det gäller själva genomförandet av lagarna finns det fortfarande stora brister och processerna är mycket långsamma.

Den lag mot diskriminering som antogs i fjol, som ett resultat av bland annat Civil Rights Defenders arbete, är fortfarande inte tillämpbar eftersom en ombudsperson, som är diskrimineringslagstiftningens nyckelaktör, ännu inte har inrättats. Ett bristande diskrimineringsskydd drabbar framförallt Montenegros romer, kvinnor och HBT-personer. På grund av bristande politisk vilja har en rättshjälpslag inte införts som planerat. Det får till följd att en stor del av befolkningen inte har tillgång till rättssystemet. Trots att lagar finns och trots att domstolar i flera fall har tolkat lagarna till fördel för de människor vars rättigheter har kränkts, genomförs inte bestämmelserna och besluten av myndigheterna. Ett exempel på detta är den funktionshindrade kvinnan Marijana Mugoša. Hon sparkades från sitt jobb på Podgoricas kommun därför att de inte gillade att hon tog med sin ledarhund till jobbet. Landets högsta domstol gav Marijana rätt men kommunen följer inte beslutet. Rättsprocesserna kring de krigsförbrytelser som begicks i Montenegro hanteras mycket saktfärdigt och riktar sig enbart mot de som är misstänkta för att ha utfört dåden, inte de som har beordrat dem. Andelen politiskt motiverat våld ökade under 2010. Tortyr och annan grym, omänsklig och kränkande behandling är vanligt förekommande inom polisen. Ett stort mått av korruption genomsyrar de flesta delar av det montenegrinska samhället.

Du kan snart läsa mer om hur situationen för de mänskliga rättigheterna i Montenegro ser ut i en rapport skriven av organisationen Youth Initiative for Human Rights. Rapporten är framtagen i samarbete med Civil Rights Defenders och den kommer inom kort att publiceras på engelska. Dessvärre kommer montenegrinska människorättsorganisationer att få det svårare att arbeta framöver och frågan är om de kommer att kunna publicera liknande rapporter i framtiden. Omvärldens intresse för det lilla landet svalnar i takt med att landets politiker uppvisar positiva resultat när det gäller att instifta nya lagar och institutioner. Hur de sedan genomförs i praktiken verkar mindre intressant. Sverige och Sida upphör nu med sina insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i Montenegro och det finns skäl att fråga sig varför. Sveriges gedigna intresse för länderna i det forna Jugoslavien har bidragit till en fantastisk utveckling på kort tid. Att då dra sig ur ett land som Montenegro, där mycket har gjorts men en hel del återstår att göra, framstår som irrationellt – särskilt med tanke på att ganska mycket kan göras med relativt små medel.





Mordet på Kato hotar HBT-rörelsens framväxt

9 02 2011

Mordet på människorättsförsvararen och HBT-aktivisten David Kato riskerar att påverka utvecklingen av lika rättigheter för homo-, bi- och transsexuella (HBT) personer i Uganda, där David Kato levde och verkade, mycket negativt. Det grova våld och de repressalier som hotar HBT-personer i Uganda, och inte minst personer som likt David arbetar öppet för alla människors lika värde, gör att ingen vågar komma ut och ingen vågar organisera sig i kampen. Det har vi sett i andra länder, som t ex Bosnien och Moldavien.

David Kato, som arbetade för organisationen Sexual Minorities Uganda (SMUG), mördades i slutet av januari i år. Han hade dessförinnan varit måltavla för en mängd dödshot som riktades mot honom och andra personer som med namn och bild pekades ut som homosexuella i den nationella tabloidtidningen Rolling Stone, som också uppmanade att dessa personer skulle hängas. David och två medarbetare på SMUG stämde tidningen i ett mål som de senare vann.

När Civil Rights Defenders tillsammans med en lokal samarbetsorganisation försökte att arrangera en Queer-festival i Sarajevo hösten 2008 höll det på att sluta mycket illa. Media, ledande politiker och religiösa ledare piskade upp en hatstämning som ledde till våld och att flera skadades. ”Död åt bögarna” kunde befolkningen i Sarajevo läsa på affischer runt om i stan. Ingen ställdes till svars för vare sig hatpropagandan eller våldsaktionerna. De ledande personer i HBT-rörelsen i Bosnien som hade tagit mod till sig för att föra frågan om HBT-personers lika rättigheter framåt i landet genom festivalen, blev både desillusionerade och sönderstressade av det som hände och den bosniska HBT-rörelsen har inte hämtat sig än. (Läs ett blogginlägg om händelsen här.) Liknande händelser utspelade sig även i Moldaviens huvudstad Chisinau för ett par år sedan även om läget där idag ser jämförelsevis bättre ut än i Bosnien.

Stödet till de personer och organisationer som arbetar för HBT-personers lika värde är viktigare än någonsin. Det är inte en fråga i marginalen, en fråga som enbart rör en minoritet i samhället. Det är en fråga om alla människors lika värde, den grundvärdering varje demokrati vilar på och därmed något som berör oss alla.

För övrigt anser jag att alla former av främlingsfientlighet bör förgöras.





Romsk man död efter polisövergrepp

8 02 2011

Den 20 januari i år hittades Toni Jovanovic död i sitt hem i den lilla staden Kuršumlija i södra Serbien. Han verkar ha tagit sitt liv genom att hänga sig men hans död omges av speciella omständigheter. Ett och ett halvt år innan Toni dog blev han och hans bror Ivica brutalt misshandlade av tre polismän, anklagade för att ha stulit vattenmätare från en firma i Kuršumlija och sålt dem vidare. Rättsprocessen angående polisvåldet har tagit tid och Toni och Ivica har haft det svårt i sitt sökande efter rättvisa. De gav dock aldrig upp och i månadsskiftet januari/februari skulle äntligen ett domslut komma samtidigt som Toni och hans bror också hade blivit erbjudna en uppgörelse i godo med polismännen. Dessförinnan hittades alltså Toni död.

Toni och Ivica Jovanovic är romer, något de fick kastat emot sig av de tre polismännen från första stund. De tre polismännen tyckte sig kunna bete sig hur som helst mot de båda männen – de var ju bara romer och själva var de ju myndighetsrepresentanter, väl medvetna om att de kan trakassera romer och andra utsatta minoriteter utan nämnvärd risk. Efter att ha smädat Toni och Ivica och förnedrat dem genom att örfila dem offentligt, fördes de till polisstationen i Kuršumlija. Väl där tog en grov misshandel vid. Toni och Ivica slogs över hela kroppen med knytnävar och batonger. En av polismännen koncentrerade sig på att slå Toni över öronen. Samma polisman tog också fram sitt tjänstevapen och stoppade det i munnen på Toni, som bröt ihop av rädsla. Misshandeln av de båda männen fortsatte under vapenhot och för att få stopp på det hela erkände de båda att de hade stulit vattenmätarna. Då fortsatte misshandeln för att de inte hade erkänt stölden tidigare. När sedan erkännandet inte visade sig stämma, blev de misshandlade för det.

Toni och Ivica släpptes strax före midnatt samma dag och fördes av släktingar och vänner till sjukhuset. Trots att de syntes att de var svårt slagna, kräktes, hade yrsel och var i allmänt dåligt skick, fick de inte någon hjälp av sjukvårdspersonalen. Först en vecka senare blev de undersökta av läkare och fick sina skador dokumenterade. Hör deras berättelser på den här och den här tv-intervjun (endast på serbiska). Fallet har drivits i serbiska domstolar av Civil Rights Defenders samarbetspartner, CHRIS nätverket.

Tonis och Ivicas fall utgör bara ett exempel av de otal övergrepp som sker mot romer i Serbien och andra länder på Balkan. I dagens Europa betraktas Romer i hög utsträckning som samhällets paria på ett sätt som vi i västvärlden sa att vi aldrig ville vara med om igen efter att ha bevittnat det andra världskrigets fasor och förföljelsen av  judar, romer och homosexuella med flera. Ändå sker det, dag ut och dag in. Vi måste se till att utsatta grupper i våra samhällen får det stöd de behöver, att vi inte står tysta bredvid. Vi måste uppmärksamma fall som Tonis, innan det är för sent. Och framförallt – människor som utnyttjar sin maktställning på det sätt som de tre polismännen gjorde, och för den delen även sjukvårdspersonelen, ska veta att de inte undkommer rättvisan.





Homosexuell begick självmord efter polishot

10 12 2010

I Moldavien har en 27-årig homosexuell man tagit sitt eget liv. Anledningen tros vara att han, i likhet med många andra homo- och bisexuella och transpersoner (HBT) i Moldavien, trakasserats av polisen. Polisen söker upp HBT-personer på platser där det är vanligt att de rör sig och utsätter dem för utpressning, förolämpningar och hotelser. Utpressningen går ut på att polisen vill ha betalt för att inte avslöja den utsattes läggning för dennes anhöriga.

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling för på dagen 62 år sedan och det är därför vi idag firar människorättsdagen. Den allmänna förklaringen var ett direkt resultat av de fasor världen fått uppleva under det andra världskriget, som avlutades tre år tidigare. Ledare ifrån ett stort antal av världens länder samlades för att, en gång för alla, slå fast att alla människor är födda fria i värde och rättigheter. 62 år senare tvingas vi konstatera att människor fortfarande trakasseras, hotas, misshandlas och mördas för sin hudfärg, nationalitet, etnicitet, religion eller sexuella läggning.

Det är femton år sedan homosexualitet avkriminaliserades i Moldavien. Civil Rights Defenders och våra partnerorganisationer i landet arbetar för att parlamentet ska anta en allomfattande diskrimineringslagstiftning, som skulle öka skyddet för HBT-personer och andra utsatta grupper i samhället. Deras utsatthet är omfattande, vilket inte minst visas av att händelser som jag beskrivit ovan sällan eller aldrig utreds av polis eller åklagare.