Vietnamesisk bloggare försvunnen

3 05 2011

Dieu Cay var en av Vietnams mest inflytelserika bloggare när han greps i april 2008. Hans röst för demokrati i Vietnam och mot den utbredda korruptionen tystnade. I dag vet ingen var han hålls fängslad. På Pressfrihetens dag uppmanar Civil Rights Defenders de vietnamesiska myndigheterna att frige Dieu Cay och låta honom återförenas med sin familj.

Dieu Cay är pseudonym för Nguyen Van Hai, en 57-årige före detta militär vars regimkritik ledde till att han hamnade under polisbevakning redan tidigt 2008, knappt två år efter att han tillsammans med andra bloggare grundat Klubben för oberoende journalister. I september 2008 dömdes han till två och ett halvt års fängelse för skattebrott i ett politiskt motiverat åtal och en rättegång som var avgjord på förhand.

Dieu Cay frigavs inte efter avtjänat fängelsestraff i oktober i fjol. I stället hålls han kvar i fängsligt förvar, på okänd ort. Ingen tycks veta hur han mår i dag och myndigheternas agerande är oroande. Civil Rights Defenders uppmanar diplomatkåren i Hanoi att försöka få tillstånd att besöka honom snarast möjligt.

Såvitt är känt har Dieu Cays familj inte fått träffa honom sedan oktober 2010. De har ideligen fått avslag på sina förfrågningar och har inte ens tillåtits ge honom mat och pengar. Inte heller hans advokat har fått tillgång till sin klient med hänvisning till pågående polisutredning. Dieu Cay står nu åtalad för brott mot artikel 88, som är en del av lagstiftningen om nationell säkerhet och som omfattar statsfientlig propaganda.

Sist familjen tilläts träffa honom fanns han på Xuan Loc-fängelset i Dong Nai-provinsen öster om Ho Chi Minhstaden, där han är hemmahörande.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch tilldelade honom Hellman/Hammett-priset 2009 tillsammans med fem andra vietnamesiska aktivister för att hedra deras engagemang för yttrandefriheten och deras mod att stå upp mot förtryck.





Kvinnliga människorättsförsvarare torteras och våldtas

8 03 2011

På den internationella kvinnodagen vill Civil Rights Defenders uppmärksamma alla de modiga burmesiska kvinnor som med risk för sitt eget liv och hälsa arbetar för människors rättigheter. En av dessa kvinnliga människorättsförsvarare är Nilar Thein, som avtjänar ett 65-årigt fängelsestraff för att ha deltagit i de regimkritiska demonstrationer som ägde rum 2007. Nilar Thein har tillbringat en tredjedel av sitt liv bakom galler och 2005, efter att ha avtjänat ett nioårigt fängelsestraff för regimkritiska aktiviteter, berättade hon hur hon och andra kvinnliga fångar utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier av fängelsepersonal och våldtäktsdömda manliga fångar. När övergreppen anmäldes var det kvinnorna och inte gärningsmännen som straffades.

Demonstrationerna i Burma 2007 kallas saffransrevolutionen eftersom det var munkar i saffransfärgade kåpor som inledde dem och tog täten. Efter några dagar slog juntan ner med våld och kraft mot de fredliga demonstranterna och uppemot 150 personer dödades. Tusentals människor arresterades, däribland Nilar Theins man Kyaw Min Yu. Nilar Thein gick under jorden eftersom hon också riskerade att fängslas. Hon fortsatte att uppmana det internationella samfundet att höja rösten mot juntans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma men i september 2008, efter ett år på flykt, greps hon.

I dag sitter över två tusen människorättsförsvarare och politiska fångar i fängsligt förvar. Minst 169 av dem är kvinnor. Nilar Thein samt Suu Suu Nwe och Phyu Phyu Thin tillhör de mest namnkunniga. Alla tre avtjänar långa straff i fängelser där förhållandena är så dåliga att de kan beskrivas som livshotande. Flera kvinnor vars makar eller fäder är demokratiaktivister hålls fängslade som gisslan för att myndigheterna inte har lyckats gripa männen.

Nilar Thein är en av de många framträdande kvinnor som osjälviskt och med stor risk arbetar för de mänskliga rättigheterna. I en intervju med Radio Free Asia 2007 sa Nilar Thein att de kvinnor i Burma som intresserar sig för politik riskerar våld, tortyr och mord. Men Burmas kvinnliga människorättsförsvarare kämpar inte bara mot den repressiva regimen. Traditionella könsroller har kringskurit deras medverkan i samhällsfrågor och har gjort dem särskilt utsatta i kampen för demokrati. FN:s kvinnokommitté, som granskar hur stater lever upp till sina åtaganden under kvinnorättskonventionen, uttryckte i en rapport 2008 oro över det utbredda våldet mot kvinnor i landet. Den tystnad och straffrihet som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor indikerar en social acceptans och kommittén påpekar att våldet särskilt drabbar marginaliserade och sårbara kvinnor och flickor.

Sårbarheten ökar ytterligare eftersom mycket få enskilda organisationer tillåts verka i Burma. Arbetet för de mänskliga rättigheterna sker under radarn och landets människorättsförsvarare tar mycket stora risker. Det finns inga tecken på politiskt töväder efter parlamentsvalet i november 2010.

Nilar Thein har haft återkommande sjukdomsbesvär men har nekats vård. I december 2010 placerades hon i isoleringscell och förbjöds familjebesök i över en månad. I protest inledde hon då en hungerstrejk. På grund av det mycket begränsade informationsflödet är det inte känt hur hennes hälsotillstånd ser ut idag. Hennes man, Kyaw Min Yu, dömdes även han till 65 års fängelse för inblandning i protesterna 2007. De sitter i olika fängelser medan deras nu fyraåriga dotter bor hos släktingar.

Omvärldens agerande mot militärjuntan får inte baseras på förhoppningar om demokratiska förändringar utan på konkreta åtgärder från diktaturregimens sida. Ett frigivande av Nilar Thein tillsammans med andra människorättsförsvarare och demokratiaktivister är en sådan åtgärd. En annan är att låta utreda misstankar om tortyr, sexuellt våld och trakasserier mot kvinnliga politiska fångar och att ställa de ansvariga inför rätta. Så länge dessa grundläggande krav förblir ouppfyllda är det avgörande att Sverige och EU inte mildrar sin politik gentemot Burmas regering.





Den illegala maktens rädsla

3 03 2011

Kampen för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati som vi nu bevittnar i förtryckarstater i Nordafrika och i Arabvärlden sänder tydliga signaler till alla de diktatorer runt om i världen, som med illegala mandat plågar befolkning och ruinerar statskassor för att berika sig själva om att deras dagar vid makten är räknade. Omvärlden måste nu förbereda sig på att den illegala maktens ökade rädsla kommer att öka pressen på människor i världens diktaturer och särskilt på de människor som arbetar för att makten ska återbördas till folket genom att införa demokrati.

På plats i Minsk kunde jag i december i fjol på nära håll följa hur den vitryska diktatorn Aljaksandr Lukasjenkas rädsla för att förlora sin makt utmynnade i ett brutalt angrepp på de tiotusentals människor som samlats för att fredligt kräva förändring. Människorättsförsvarare och demokratiaktivister misshandlades och fängslades och de första domarna i de politiskt motiverade rättegångarna har nu fallit med långvariga fängelsestraff som följd. Regimen försöker med alla medel hindra all form av utveckling i landet som innebär att den makt de olagligt uppbär, går förlorad.

I det svenska semesterparadiset tillika enpartistaten Vietnam darrar regimens manschettknappar när den 69-årige läkaren Nguyen Dan Que ger sig ut på Ho Chi Minh-stadens (f d Saigon) gator för att sprida upprop för demokrati och mänskliga rättigheter. Ngyuyen Dan Que är ledare för organisationen Non-Violent Movement for Human Rights in Vietnam och regimens rädsla för hans arbete känner inga gränser: Av de senaste 26 åren har Que tillbringat 19 år i fängelse för sitt oförtrutna arbete för de mänskliga rättigheterna. I lördags hade han en ur vietnamesiska ögon djärv debattartikel införd i Washington Post och samma dag greps han av polis. Han släpptes mot borgen dagen efter men myndigheterna har nu inlett förundersökning med misstanke om brott mot rikets säkerhet för att ha uppmanat till demonstrationer för ett fritt och demokratiskt Vietnam.

”De oroar sig för demokrativindarna som sveper in från Nordafrika och Mellanöstern” säger Nguyen Dan Ques bror Quan Nguyen i en kommentar. Och nog är det så. Innan vindarna når ända fram kommer den illegala regimen i Vietnam och i andra totalitära stater i omvärlden att göra vad som står i dess makt för att få dem att bedarra genom att slå ner hårdare på frihetens och demokratins alla budbärare. Dessa utsatta människors välbefinnande borde vara alla fria människors högsta prioritet.





Mordet på Kato hotar HBT-rörelsens framväxt

9 02 2011

Mordet på människorättsförsvararen och HBT-aktivisten David Kato riskerar att påverka utvecklingen av lika rättigheter för homo-, bi- och transsexuella (HBT) personer i Uganda, där David Kato levde och verkade, mycket negativt. Det grova våld och de repressalier som hotar HBT-personer i Uganda, och inte minst personer som likt David arbetar öppet för alla människors lika värde, gör att ingen vågar komma ut och ingen vågar organisera sig i kampen. Det har vi sett i andra länder, som t ex Bosnien och Moldavien.

David Kato, som arbetade för organisationen Sexual Minorities Uganda (SMUG), mördades i slutet av januari i år. Han hade dessförinnan varit måltavla för en mängd dödshot som riktades mot honom och andra personer som med namn och bild pekades ut som homosexuella i den nationella tabloidtidningen Rolling Stone, som också uppmanade att dessa personer skulle hängas. David och två medarbetare på SMUG stämde tidningen i ett mål som de senare vann.

När Civil Rights Defenders tillsammans med en lokal samarbetsorganisation försökte att arrangera en Queer-festival i Sarajevo hösten 2008 höll det på att sluta mycket illa. Media, ledande politiker och religiösa ledare piskade upp en hatstämning som ledde till våld och att flera skadades. ”Död åt bögarna” kunde befolkningen i Sarajevo läsa på affischer runt om i stan. Ingen ställdes till svars för vare sig hatpropagandan eller våldsaktionerna. De ledande personer i HBT-rörelsen i Bosnien som hade tagit mod till sig för att föra frågan om HBT-personers lika rättigheter framåt i landet genom festivalen, blev både desillusionerade och sönderstressade av det som hände och den bosniska HBT-rörelsen har inte hämtat sig än. (Läs ett blogginlägg om händelsen här.) Liknande händelser utspelade sig även i Moldaviens huvudstad Chisinau för ett par år sedan även om läget där idag ser jämförelsevis bättre ut än i Bosnien.

Stödet till de personer och organisationer som arbetar för HBT-personers lika värde är viktigare än någonsin. Det är inte en fråga i marginalen, en fråga som enbart rör en minoritet i samhället. Det är en fråga om alla människors lika värde, den grundvärdering varje demokrati vilar på och därmed något som berör oss alla.

För övrigt anser jag att alla former av främlingsfientlighet bör förgöras.





När draken ryter stannar Goran hemma

8 12 2010

Det kommer inga representanter från Serbien till utdelningen av årets fredspris i Oslo på fredag. De är i gott (?) sällskap: Ryssland, Kazakstan, Colombia, Tunisien, Saudi-Arabien, Pakistan, Irak, Iran, Vietnam, Afghanistan, Venezuela, Filippinerna, Egypten, Sudan, Ukraina, Kuba och Marocko har meddelat att de, av en eller annan anledning, inte kommer att delta. Och så Kina då förstås. Kina anser att fredspristagaren Liu Xiaobo är kriminell och den kinesiska diktaturen har, uppenbarligen med viss framgång, utövat hårda påtryckningar på andra länders regeringar för att få dem att avstå från att komma till prisutdelningen på människorättsdagen, 10 december (10 december är den dag då den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling, 1948). Liu Xiaobo dömdes 2009 till elva års fängelse för att ha ”uppviglat till att undergräva statens makt”. Gärningen bestod i att författa Charta -08, som är ett manifest som uppmanar till omfattande reformer av det kinesiska samhället och då särskilt inom områdena demokrati och mänskliga rättigheter. Manifestet publicerades på just människorättsdagen 10 december 2008, 60 år efter att FN:s generalförsamling antagit den allmänna förklaringen.

Att länder som Iran, Vietnam och Kuba inte kommer är en sak, det är väntat. En annan är att ett land som Serbien, som har tydliga aspirationer att bli medlem i EU, rättar in sig i ledet bakom drakens svans. Är det en slump att krigsförbrytaren Ratko Mladic fortfarande är på fri fot när den nyuppvaknade demokratin Serbiens syn på de mänskliga rättigheterna verkar vara av mer pragmatisk än ideologisk natur? Demokrati och mänskliga rättigheter är bra att framhålla när landet vill ha något av Väst men lätt att förtränga när den ekonomiska giganten i Öst ryter till.

Men, återigen, Serbien är i gott sällskap. Även FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, väljer också hon att inte komma till prisutdelningen i Oslo. Den officiella anledningen uppges vara att hon har ett eget arrangemang i Genève som hindrar henne från att åka. (Typiskt att det skulle krocka med ett av de viktigaste arrangemangen som världens främste representant för de mänskliga rättigheterna kan ha och som har ägt rum på samma datum, ett datum som borde vara ganska lätt att komma ihåg om man har det ämbetet, de senaste drygt 60 åren.) Kritiken mot Pillay, som var i Sverige för drygt en vecka sen för att ta emot Advokatsamfundets och ILAC:s pris Stockholm Human Rights Award, är särskilt hård eftersom FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i ett möte med den kinesiska regimen strax efter det att Liu Xiaobo utsetts till årets fredspristagare, vägrat att ta upp hans fall. Det, i kombination med att Pillay enbart kritiserat Kina vid tre tillfällen sedan hennes tillträde 2008 (att jämföra med hennes kritik mot USA, som skett vid åtta tillfällen under samma period), gör att misstankarna är många att FN ligger lågt under trycket från den kinesiska diktaturen.

Jag var kritisk till den norska nobelkommitténs fjolårsval, Barack Obama. Men årets pristagare Liu Xiaobo är en mycket värdig mottagare av Nobels fredspris. Han är en sann människorättsförsvarare som vare sig använder eller förespråkar våld i sitt osjälviska arbete för att Kinas medborgare ska komma i åtnjutande av sina rättigheter. Han är därmed en förebild för alla de länder och institutioner som säger sig verka för demokrati och mänskliga rättigheter och som sådan förtjänar han all vår uppmärksamhet. Om inte Liu Xiaobos arbete och person räcker till för att övertyga borde det faktum att årets fredspris för första gången sedan 1935 inte kommer att kunna delas ut till pristagaren själv eller någon av hans närstående, göra det. Senast det hände var när Nazityskland hindrade pacifisten Carl von Ossietzky från att delta. Nu är det inte det tredje riket utan Mittens rike som ryter men effekten är densamma – räddhågsna opportunister fegar ur i hopp om riklig belöning.





Ryska människorättsförsvarare och Dagestan

24 11 2010

Stockholmsprocessen fortsätter. Den är ett forum för lokala och internationella människorättsorganisationer som arbetar med och i Norra Kaukasus som syftar till att uppmärksamma dels situationen för människors rättigheter, dels den utsatthet som råder för de människor som arbetar med att försvara dessa rättigheter i regionen. Processen startade i fjol, strax innan EU-toppmötet med Ryssland och allt sker i Civil Rights Defenders regi.

Det har varit intensiva dagar. Vi har utbildat i opinions- och påverkansarbete. Vi har diskuterat hur vi ska nå ut med information till beslutsfattare och vår omvärld om vad som pågår i de instabila republiker som utgör Norra Kaukasus. Dessutom har vi pratat om olika säkerhetsåtgärder som vi kan och bör genomföra för att göra tillvaron tryggare för de människorättsförsvarare i t ex Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan, som dagligen riskerar sina liv. I dag har det pågått lobbymöten med politiker, flera intervjuer har genomförts (lyssna t ex på lunchekot här och läs en TT-notis i Svd här) och vi har också samlat internationella givarorganisationer för att se till så att pratet omsätts till handling.

I morse hade vi ett seminarium för att uppmärksamma situationen i Dagestan, som anses som den senaste konflikthärden i den utsatta regionen. Ekaterina Sokirianskaja och Tanja Loksjina från Memorial respektive Human Rights Watch berättade om deras intryck från en nyligen genomförd utredningsresa i landet. Den terroristbekämpning som myndigheterna bedriver sedan många år tillbaka drabbar civilbefolkningen hårt. Så kallade rättsvårdande myndigheter, som polis och säkerhetspolis, begår grova människorättskränkningar som utomrättsliga avrättningar, tortyr och försvinnanden. Ingen ställs till ansvar för dessa övergrepp.  Särskilt hårt drabbad är den salafi-muslimska delen av befolkningen, som generellt och per automatik anses tillhöra den islamistiska militanta rörelsen i landet. Det fick sju män erfara i maj i år, när de på väg till en picknick stannade för att gå in på ett apotek och då blev omringade av polis och förda till polisstationen där de blev olagligt frihetsberövade och misshandlade. En av männen misshandlades så svårt att han senare avled av skadorna. Ingen av männen ställdes inför rätta och de frigavs senare. Anledningen till att de blev tagna av polisen var männens skägg, som signalerade att de var salafi-muslimer och därmed automatiskt misstänkta som terrorister. Även människorättsförsvarare är utsatta, inte minst advokater som arbetar med att representera de vars rättigheter har kränkts. Ett exempel är Sapiat Magomedova, som var inbjuden att delta i Stockholmsprocessen. Hon skulle besöka sin klient på polisstationen men blev istället misshandlad av flera poliser. När hon anmälde dem gjordes det en motanmälan för att hon ska ha förolämpat en av polismännen. Hennes polisanmälan har inte lett till någon utredning medan polisernas motanmälan har resulterat i ett åtal. En domstolsorder hindrade henne från att resa till vår konferens i Stockholm.

Det kommer tyvärr att finnas anledning till att återkomma till Norra Kaukasus och den situation som råder där. Vi fortsätter vårt arbete med att öka stödet till våra kollegor i regionen, inte minst genom Stockholmsprocessen, och håller tummarna för att den oro som uttrycktes på morgonens seminarium om Dagestan, för att ett fullödigt inbördeskrig ska bryta ut i republiken, inte kommer att förverkligas. Vi hoppas att vi genom vårt människorättsarbete i regionen kan bidra till att ytterligare konflikter utbryter. Människors tillgång till sina rättigheter är en av de främsta garantierna för fred och säkerhet.





Människorättsförsvarare i fara

19 11 2010

Nu har vi producerat vår första reklamfilm för att få dig och andra människor att stödja vårt arbete med att försvara människors rättigheter och att stärka utsatta människorättsförsvarare. Titta på den, reagera och sprid den till alla du känner. Din hjälp betyder mycket för oss – med en näst intill obefintlig produktionskostnad och din hjälp att sprida kännedom om oss och vårt arbete kan vi få ännu mer människor att stödja vår verksamhet både moraliskt och ekonomiskt och det utan att lägga en massa pengar på reklamplats, etc. Tack!