Psyksjuka löper större risk att dödas av polis

3 05 2012

I vårt ärende mot Sverige i Europadomstolen i fallet Daniel Franklert Murne anför vi att de strukturella brister som föreligger i fråga om polisens användning av skjutvapen utgör en kränkning mot Europakonventionens artikel 14 (rätten till skydd mot diskriminering). Vi menar att gällande svenska bestämmelser, polisiära rutiner och utbildning inte tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder vid ingripanden och omhändertaganden av psykiskt sjuka. Detta har som diskriminerande följd att psykiskt sjuka är mer utsatta vid polisiära ingripanden och omhändertaganden samt löper en större risk att dö till följd av polisens användning av skjutvapen än andra.

När Civil Rights Defenders granskade polisens agerande i Daniels fall gick vi tillbaka och analyserade samtliga dödsskjutningar som svensk polis gjort sig skyldig till under åren 1995-2011. Av vår samlade statistik (se bilden) framgår att minst sju av de fjorton personer (43 %) som sköts till döds var psykiskt sjuka. (Offrens psykiska status kartlades genom att vi gick igenom den allmänna medierapportering som finns tillgänglig, vilket innebär att det finns risk för att det finns ytterligare fall som skulle kunna framkomma vid en djupare granskning.)

I Europakonventionens artikel 2(1) stadgas det att varje människas rätt till liv skall skyddas genom lag. Enskilda ska skyddas mot godtyckligt, avsiktligt och vårdslöst berövande av liv av staten. Detta innefattar ett krav på att staten ska ha relevant lagstiftning, vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder, genomföra adekvat träning och utbildning samt effektivt verkställa gällande rätt. I förhållande till samtliga dessa krav kan man se brister i det svenska förfarandet, bland annat mot bakgrund av den höga representationen av psykiskt sjuka i skjutstatistiken.

Vid sidan av kravet på stöd i lag finns även ett krav på att polismän ska ges adekvat träning och utbildning. Utan ett tydligt och empiriskt befäst regelverk kring hur en insats ska gå till, och i avsaknad av samlad statistik rörande användning av skjutvapen och psykiskt sjukas representation i sådan statistik, är det omöjligt att ge en adekvat träning och utbildning till poliser i hur en psykiskt sjuk person ska bemötas för att minimera riskerna för samtliga inblandande. Adekvat utbildning bidrar till att minimera nödvändigheten att tillgripa dödligt våld. Mot bakgrund av den dystra statistiken är det särskilt otillfredsställande att polisen inte har utvecklat specifika taktiska metoder för hur de ska hantera den potentiellt farliga situation som ingripanden mot psykiskt sjuka utgör för både polis och den sjuka och därmed minimerat risken för dödlig utgång.

Europadomstolens betoning av vikten av att stater har ett adekvat rättsligt och administrativt regelverk, som reglerar och tydligt definierar polisens användning av maktmedel är också relevant i en svensk kontext eftersom det här saknas särskilda föreskrifter, regler, allmänna råd, etc, för hur en insats ska gå till när det gäller omhändertagande av psykiskt sjuka personer. Både när det gäller polisens assistans till vårdinrättningar genom handräckning och när polisen agerar i övrigt.

Det är sannolikt flera bidragande faktorer till att psykiskt sjuka är överrepresenterade i statistiken över polisens dödsskjutningar. I fallet med Daniel Murne har dessa faktorer lett till att poliserna inte kunde hantera den uppkomna situationen. Daniel Franklert Murnes död, och säkert flera av de andra med psykisk sjukdom som sköts till döds under 1995-2011, skulle kunna ha undvikits om svensk lagstiftning hade varit tydlig och om polismännen hade haft relevant utbildning och kunskaper för hantering av psykiskt sjuka. Låt oss se till att liknande fall i vart fall undviks i framtiden.





Polisens användning av dumdumkulor måste upphöra

17 04 2012
Hålspetsammunition före och efter träff.

I söndags hade min kollega Cecilia Tengroth och jag en artikel publicerad på DN Debatt där vi offentliggör vår stämningsansökan till Europadomstolen mot Sverige för polisens dödsskjutning av Daniel Franklert Murne i Lindesberg 2005. I artikeln pekar vi på fem strukturella fel i fråga om polisens skjutvapenhantering, som enligt vår mening bidrog till Daniels död och som måste åtgärdas för att det som hände Daniel inte ska hända andra. I en rad blogginlägg har jag tänkt att belysa dessa fem fel lite närmare och jag börjar idag med polisens användning av hålspetsammunition, så kallade dumdumkulor.

2003 fick svensk polis en ny sorts ammunition efter att själv ha begärt ett sådant byte. Den gamla Norma Säk-ammunitionen ersattes av Gold Speer Dot- ammunition, som är en hålspetsammunition av dumdumkule typ. Det var denna ammunition som användas vid dödsskjutningen av Daniel Franklert Murne. Dumdumkulor förbjöds redan 1899 att användas i krigstid, genom den så kallade Haagdeklarationen, mot bakgrund av att de förorsakar överflödig skada och onödigt lidande. Vid träff tillplattas kulan och fortsätter starkt deformerad genom kroppen med omfattande skador som resultat (se bild). Man ansåg att de stora och svårbehandlade skador denna ammunition åstadkom inte kunde motiveras i förhållande till den militära nytta som ammunitionen tjänade. Förbudet har idag sedvanerättslig status inom den humanitära rätten, d v s att det genom praxis har kommit att bli en gällande om än oskriven lag (en deklaration är inte juridiskt bindande för stater på samma sätt som exempelvis en konvention men genom sedvänja, praxis, har regeln etablerat sig som bindande). Det framgår även av FN:s Basic Principles on the Use of Force and Firearms by Law Enforcement Officials (paragraf 11 punkt (c)) att ammunition som orsakar oförsvarlig skada eller utgör en oförsvarlig risk, ska förbjudas.

Varför inte samma humanitära principer som tillerkänns fienden under krig ska gälla för ett lands egna medborgare är mycket svårbegripligt. Ett av polisens främsta argument för införandet av denna ammunition var att minska risken för att tredje man skadas vid skottlossning, d v s att kulan går igenom den misstänkte brottslingen och sedan träffar en oskyldig förbipasserande. Retoriskt kan det då undras om det är vanligt förekommande att människor skadas, eller rent av dödas, på detta sätt? Nej, det har tydligen aldrig hänt men det var inget polisen fäste större vikt vid.

Trots internationellt rättsliga förbud och rekommendationer samt nationella som internationella tester (bland annat på levande grisar på Södersjukhuset) visar att denna typ av ammunition orsakar stora skador med en högre risk för dödlig utgång, ändrades inte polisens regler eller utbildning avseende skjutvapenanvändning när den infördes.

Polisens behov av metoder och ammunition som inte skadar tredje man men som lyckas stoppa t.ex. en psykiskt sjuk eller drogpåverkad person kan, och måste, tillgodoses på andra sätt. Men så länge inte regeringen eller rikspolisstyrelsen agerar kommer polisens användning av dumdumkulor att fortsätta och det är, tyvärr, bara en tidsfråga innan ännu ett människoliv går till spillo på grund av detta.





Smutsig befordran visar att Serbien har lång väg att gå

27 02 2012

Serbiens president Boris Tadic utnämnde i slutet av förra året generallöjtnant Ljubisa Dikovic till ny chef för den serbiska arméns generalstab. Befordringen av Dikovic är kontroversiell eftersom ett antal krigsförbrytelser ägde rum i Kosovo -99 under hans befäl. Utnämningen försvaras av den serbiska regeringen och debatten har snarare kommit att riktas bort från Dikovic och mot den väl ansedda organisationen Humanitarian Law Centre (HLC) och dess kompromisslösa chef Natasa Kandic, som har publicerat dokumentation och rapporter i detta och i ett stort antal andra fall som rör krigsförbrytelser i forna Jugoslavien (en stor del av arbetet har skett i samarbete med Civil Rights Defenders). Dokumentationen som Kandic och HLC publicerat bygger i huvudsak på offentlig information, som den internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien tillgängliggjort. Det har emellertid inte hindrat landets försvarsminister från att kalla uppgifterna för ”lögner” och ”propaganda”. Han vill dock inte debattera frågan med Kandic i tevestudion. Risken är istället stor för att det inleds en rättsprocess mot Natasa Kandic för hennes och HLC:s uttalanden.

I ett demokratiskt land med ett fungerande rättsväsende, transparenta processer och en genuin vilja att göra upp med sitt förflutna vore det förstås en självklarhet att inte befordra en person som på goda grunder kan ställas inför rätta misstänkt för att ha begått krigsförbrytelser genom sitt befälsansvar. Än en gång är det istället budbäraren, Natasa Kandic och hennes organisation, som kritiseras och ifrågasätts för sina legitima krav på att krigsförbrytare ska lagföras – inte befordras. Så länge den serbiska regimen prioriterar nepotism och gamla lojaliteter framför rättvisa och yttrandefrihet förblir närmandet till övriga Europa en tanke utan motsvarande handling.





Markelovs mördare dömda

2 05 2011

Rättegången mot den välkände ryske människorättsadvokaten Stanislav Markelovs och journalisten Anastasia Baburovas mördare är nu avslutad. Nikita Tikhonov och Evgeniya Khasis dömdes för mord respektive medhjälp till mord och för det riskerar de nu fängelse i mellan 20 år och livstid. Rättegången har kantats av beskyllningar om felaktiga anklagelser och påtryckningar mot domstolens anställda. Markelovs och Baburovas familjer samt ledande ryska människorättsförsvarare menar att det faktiskt är rätt gärningsmän som, för en gångs skull, har identifierats och dömts för dådet. Annars är det i Ryssland mycket vanligt förekommande att mord på människor som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter förblir olösta och att förövarna går fria. (Läs ett tidigare blogginlägg om mordet och rättegången här.)

Tikhonov och hans flickvän Khasis passar i rollen som förövare. De kallas för ”Patriotiska Bonnie & Clyde” för sitt ultranationalistiska engagemang och det finns därmed tillräckligt motiv för dem att döda en i deras ögon ”landsförrädare” som Markelov, som bland annat har representerat antifascisten Alexander Ryukhin och protesterat mot frigivningen av den ryske officeren och krigsförbrytaren Yuri Budanov. Men det går inte att helt bortse ifrån anklagelserna om felaktigheter i målet. Jurymedlemmar har vittnat om påtryckningar som syftat till att få paret fällt och en domare avsade sig målet i vintras. Både Tikhonov och Khasis har hela tiden hävdat sin oskuld och försökte till och med att ta livet av sig under processen i protest mot anklagelserna. Det kan vara farligt tilltalande att låta sig övertygas om att de misstänkta gärningsmännen också är förövarna när de är våldsbejakande extremister och offren representerar det goda. Svart mot vitt och svårt blir enkelt. Tyvärr är det så illa ställt med det ryska rättsväsendet att det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kan vara riktigt säkra. Vi får istället hoppas att detta speciella undantag från huvudregeln om att människorättsförsvarares banemän går fria är ett fall av rättvisa i ett annars så rättvisefattigt Ryssland. Annars har vi fått bevittna ytterligare ett övergrepp.





Bollen är rund i Tjetjenien

18 03 2011

I februari flyttade den holländska tidigare fotbollsstjärnan Ruud Gullit till Tjetjenien för att träna huvudstadens stolthet, Terek Grozny (nja, han och laget ska bo och träna i kurorten Kislodovsk, som ligger 25 mil väst om den krigsmärkta staden Grozny). Gullit, som tidigare har tränat både det holländska landslaget och Chelsea FC, säger att han ”inte vill bli involverad i politik utan att han är där för att koncentrera sig på fotbollen”.

Det uttalandet kan tyckas något naivt, för att uttrycka sig milt. Men han är inte ensam i sin något förvirrade uppfattning om att han inte är en del av den ökända, misstänkta krigsförbrytaren tillika tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs pr-ansträngningar: Förra tisdagen slängdes Gullit ihop med ett antal brasilianska före detta fotbollsstjärnor i ett lag som spelade en vänskapsmatch i Grozny mot ett tjetjenskt lag med Kadyrov i spetsen och med spelare från Terek Grozny, tidigare landslagsspelare i Sovjetunionen/Ryssland samt den före detta tyska mittfältsstjärnan Lothar Matthäus, som numera tränar det bulgariska landslaget. De brasilianska toppstjärnorna bestod bland annat av Bebeto, Cafu, Denilson, Dunga, Emerson och Romario.

Ramzan Kadyrov, som på goda grunder misstänks för att ha både beordrat och själv torterat och avrättat människor i den nordkaukasiska republiken, utsåg sig själv till lagkapten och lyckades till slut få in bollen i mål efter ett par missade straffsparkar. Kanske folkdansen han bjöd på i pausen tog på krafterna eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra, ni får gissa själva. Men det han framförallt lyckades med var att skapa positiv publicitet och goodwill för sig själv och sin hårdföra regim genom att få de före detta fotbollsstjärnorna att uppträda likt djur på cirkus inför en lyrisk publik på Groznys fotbollsstadion. De avdankade fotbollsproffsens medverkan kan inte ursäktas med vare sig bristande politisk medvetenhet eller genom att påstå att sport och politik inte hör ihop. Det hör till varje demokratiskt sinnad människas förbaskade skyldighet att informera sig och i fråga om sport och politik är dessa nära sammankopplade och har alltid varit – jämför med allt ifrån OS i Berlin 1936 till matchen i Grozny förra tisdagen.

Uppvisningsmatchen bekräftar på sätt och vis att vad som helst kan hända i Tjetjenien – bollen är rund. Men Kadyrov är hyfsat förutsägbar i sina ambitioner att uppvisa hur fantastisk och omtyckt han är som ledare för ett blomstrande och framgångsrikt Tjetjenien. Bakom den putsade fasaden står emellertid tusentals offer för de mänskliga rättigheterna, som är skrämda till tystnad och underkastelse. De är nog inte särskilt imponerade av Gullits och hans brasilianska vänners fotbollskonster.





Utvecklingen i Nordafrika kan nå söder om Sahara

14 03 2011

Afrika är den del av världen där situationen för de mänskliga rättigheterna är som värst. Fattigdom och förtryck i kombination med olösta konflikter och en utbredd straffrihet bidrar till en instabil situation i många av Afrikas stater. Frågan är hur länge det dröjer innan det folkliga uppror för demokrati och mänskliga rättigheter vi ser i Nordafrika och Mellanöstern sprider sig till länderna söder om Sahara.

Nästa år hålls det över 20 val på den afrikanska kontinenten. Presidentvalet i Kenya är ett av dem. Risken att det våld som följde efter valet 2007, med mer än tusen döda och över en halv miljon internflyktingar som följd, kommer att upprepas är överhängande. Få av de åtgärder som utlovades för att skapa försoning och att förhindra en upprepning av våldet har genomförts. Tiotusentals internflyktingar bor fortfarande i läger och har inte kunna återvända. Flera av de miliser som var aktiva har fortfarande inte avväpnats. Efter tre år har den kenyanska samlingsregeringen inte lyckats inrätta nödvändiga mekanismer för att utreda de brott som begicks. Detta fick till slut den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) att väcka åtal mot sex personer i högsta ledningen (läs tidigare blogginlägg om detta här).

Den kenyanska regeringen bedriver nu en intensiv kampanj, som stöds av den afrikanska unionen (AU), för att förmå FN:s säkerhetsråd att besluta om att ICC ska skjuta upp åtalen mot de sex misstänkta i ett år, vilket säkerhetsrådet har möjlighet att göra enligt romstadgans artikel 16 om det anser att ICC:s agerande hotar internationell fred och säkerhet. Kenyas regering menar att landets nya konstitution bereder väg för att rättegångarna kan äga rum i Kenya istället för i Haag. Regeringens kampanj motarbetas med rätta av kenyanska och internationella människorättsorganisationer, som hävdar att landet saknar både de politiska och rättsliga premisserna för att lagföra våldsmännen från 2007-08. Dessutom menar de att åtalen vid ICC, som har stort stöd bland befolkningen, knappast hotar internationell fred och säkerhet utan snarare utgör en förutsättning för att nya oroligheter ska kunna undvikas – om inte de våldsamheterna vid förra valet utreds och de misstänkta ställs inför rätta kommer valen 2012 troligen att leda till nya våldsamheter.

Visserligen infördes en ny konstitution 2010, vilket är ett framsteg, men mycket lite har gjorts för att den ska få genomslag. Även om politisk vilja fanns skulle det ta åratal innan landet är redo att professionellt utreda och döma för det våld som utspelade sig 07-08. Regeringen i Kenya, i likhet med många andra länder söder om Sahara, måste inse att deras passivitet och likgiltighet inför folkets vilja är kontraproduktiv. Det som nu utspelar sig i de norra delarna av kontinenten kommer förhoppningsvis att sprida sig söderut och det kommer inte att saknas tillfällen för människor att visa sitt missnöje, t ex i samband med något av de val som äger rum 2012. Demokratiaktivister och människorättsförsvarare på kontinenten måste därför känna att de har omvärldens stöd redan nu så att de står väl rustade inför den frihetskamp som sannolikt kommer att utspelas på flera ställen söder om Sahara inom en nära framtid.





Serbiska åklagare agerar åter politiskt i krigsförbrytarmål

9 03 2011

För fjärde gången i rad har serbiska åklagare för krigsförbrytelser agerat med politik och inte juridik för ögonen. Det var i torsdags i förra veckan som den pensionerade bosniske armégeneralen Jovan Divjak arresterades på Wiens flygplats på grundval av en internationell arresteringsorder utfärdad av serbiska åklagare – samma arresteringsorder som gjorde att Ejub Ganic, tidigare president i Bosnien, arresterades för ett år sedan på Heathrow. I juli 2010 släpptes Ganic efter att en brittisk domstol fattat beslut om att han inte ska utlämnas. Domaren menade att den serbiska åklagarens begäran om Ganics utlämning var ”brought and [was] being used for political purposes, and as such amount to an abuse of the process of this court”. Före fallet Ganic väckte åklagarmyndigheten i Serbien åtal mot Ilija Jurisic från Bosnien men målet överklagades och en domstol i Belgrad konstaterade att åtalet var politiskt motiverat. Nu senast, bara någon vecka innan Jovan Divjak arresterades i Wien, var det kroaten Tihomir Purda som arresterades vid den bosniska gränsen på order av den serbiska åklagarmyndigheten. Efter hård press från omvärlden släppte myndigheten kraven på att Purda skulle utlämnas med förklaringen att ny bevisning visat att Purda och två andra misstänkta var oskyldiga.

Tillbaka till Divjak. I juli 2003 slutförde åklagarkammaren vid den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) en granskning av 719 personer på förfrågan från den bosniska entiteten Republika Srpska, däribland Jovan Divjak. Tribunalens åklagarkammare kom då fram till att den bevisning som presenterats i det material om Divjak den fått att granska, inte ger tillräcklig grund för att tro att Jovan Divjak har begått krigsförbrytelser. Enligt ett avtal från 1996, som ingicks för att undvika politiskt motiverade arresteringar och åtal i Bosnien-Hercegovina, får inte rättsväsendet i Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska väcka åtal annat än i de fall där åklagarkammaren vid ICTY har gett klartecken. (Sedan 2004 är det en särskild enhet vid den bosniska riksåklagaren som hanterar avtalets genomförande.) Något klartecken finns alltså inte i fallet Divjak.

Genom sitt agerande riskerar de serbiska krigsförbrytaråklagarna att försvåra det redan så svåra arbetet med att ställa krigsförbrytare inför rätta. Om myndigheten anser sig ha bevisning mot Divjak och andra, ska den överlämnas till åklagarmyndigheten i Bosnien eller till ICTY i enlighet med de regler och överenskommelser som gäller.