”Jag skulle skjuta ihjäl alla demonstranter”

5 03 2012

Tjetjeniens illa beryktade president, Ramzan Kadyrov, tycker att myndigheterna i Moskva är alldeles för veka och vet precis vad han skulle göra om demokratiaktivister i Groznyj skulle få för sig att demonstrera som de gör i den ryska huvudstaden – han skulle skjuta ihjäl allihopa. Nu lär det dock dröja innan vi får se, eller höra talas om, några demonstrationer mot regimen i Tjetjenien. Enligt de flesta bedömare är orsaken bakom det att Kadyrov håller den nordkaukasiska republiken i ett järngrepp och att högljudda motståndare och regimkritiker, och deras familjer, riskerar att råka mycket illa ut. Om du frågar Kadyrov beror bristen på offentlig kritik på att både han och Vladmir Putin är omåttligt populära bland tjetjener – så populära att folk strömmar till vallokalerna för att rösta (i parlamentsvalen 2011 gick 99,45 % av väljarna till vallokalerna och när rösterna hade räknats var det till och med 2 203 personer fler än antalet registrerade väljare som röstade (vilket sedan korrigerades av valkommissionen, som lade till några tusen namn i röstlängden)!) och det i princip uteslutande på de båda herrarna.

De första rapporterna från gårdagens ryska presidentval tyder på att Putin fått 99,8 % av de tjetjenska väljarnas röster. Sannolikt lär också den officiella valstatistiken, precis som vid valet till duman i december, redovisa ett nästintill hundraprocentigt valdeltagande i Tjetjenien. Siffrorna måste förstås ta med en rejäl nypa salt. Sådana resultat kan bara produceras i länder och regioner med auktoritära regimer, som till exempel Vitryssland, Turkmenistan och Nordkorea, och väcker snarare förundran än beundran: Vad är det som ligger bakom dessa siffror? En del av svaret lär vara att Kadyrov är mycket angelägen att visa Putin sin lojalitet – han kom till makten genom Putin och han vet att det också är Putin som kan ta makten ifrån honom. Makt i Ryssland betyder pengar och Kadyrov vill naturligt hålla sig väl med den som, åtminstone indirekt, föder honom. I förra årets dumaval var det också så att Putins parti Enade Ryssland behövde ett starkt stöd i Norra Kaukasus för att få majoritet i parlamentet. För att uppnå detta används ett utbrett valfusk – vissa röstar flera gånger, ingen oberoende kontroll av valurnor, etc – och väljarna skräms att lägga sin röst på Putin genom hot om allt mellan indragna löner till våld. Om missnöjet mot Putin fortsätter att öka i övriga Ryssland kan det ”stabila väljarstödet” från de oroliga republikerna i Norra Kaukasus vara både en välkommen och nödvändig grund för Putins fortsatta maktstyre. Men att sitta i Kadyrovs knä är knappast tilltalande ens för Putin.





Medborgarskap till låns

15 02 2012

Från tid till annan höjs röster om att nyblivna svenska medborgare ska berövas sitt medborgarskap om de begår brott. Dessa röster kommer inte enbart ifrån sverigedemokrater eller andra givna kandidater till en sådan inställning utan även ifrån socialdemokrater, som Malmös kommunalråd Illmar Reepalu, och moderater, som Beatrice Ask med flera. Även den svenske domaren Krister Thelin, som numera är ledamot i FN:s människorättskommitté och därmed del av ett av det internationella samfundets mest framträdande organ till skydd för de mänskliga rättigheterna, har framfört denna åsikt. (Thelin gick t o m så långt att han ville göra det möjligt att ompröva medborgarskapet för kriminella svenskar som adopterats som barn.)

Frågan om medborgarskap handlar i grund och botten om rätten att ha rättigheter – att exempelvis få rösta, att få göra sin röst hörd och att få röra sig fritt. Alla människor är födda lika i värde och rättigheter, som det står i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, men denna universalitet är dåligt återspeglad i allt ifrån den amerikanska till den franska rättighetsstadgan – för att inte nämna vårt eget rättighetskapitel i regeringsformens (RF) andra kapitel. I dessa konstitutioner är det främst medborgarna i respektive stat som tillskrivs ett rättighetsskydd medan den som inte är medborgare värderas annorlunda. (Tyvärr innebär den svenska grundlagsutredningens förslag inte någon förändring i denna del.) Tanken om att människors rättigheter ska vara beroende av medborgarskap är i sig förkastlig och strider, som sagt, mot tanken och principen om de mänskliga rättigheternas universalitet, d v s att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor och överallt. Att dessutom vilja göra medborgarskapet, och därmed skyddet för sina grundläggande rättigheter, beroende av om du är en tillräckligt god samhällsmedborgare, är att ge sig ut på ett sluttande plan där människors rättigheter riskerar att inte längre vara medfödda och berättigade till envar, utan förmåner som förvärvas och förloras lika lätt som ett snedsteg blir till. Vidare borde det ur integrationssynpunkt vara mycket negativt med ett medborgarskap till låns, där människor som av olika skäl sökt sig till Sverige inte fullt ut skulle jämställas med infödda svenskar utan bli en sorts andra klassens medborgare.

Utöver de principiella, moraliska och etiska aspekter som anförs ovan finns det också ett juridiskt perspektiv väl värt att uppmärksamma. Om lagstiftaren vill göra det möjligt att återta ett beslut om medborgarskap krävs det en grundlagsändring eftersom det i RF 2 kap. 7 § stadgas ett förbud mot återkallelse av medborgarskap. Det kan också göras gällande att ett sådant förslag strider mot reglerna i Europakonventionen, inte minst diskrimineringsförbudet eftersom varje människa ska åtnjuta de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad såsom på grund av bl a nationellt ursprung eller ställning i övrigt. Tre veckor efter 11 september 2001 trädde dessutom den Europeiska medborgarskapskonventionen i kraft i Sverige. Konventionen begränsar avsevärt möjligheterna att frånta någon dess medborgarskap och i fråga om brottslighet skulle en sådan åtgärd enbart kunna tillåtas i fall av brott mot rikets säkerhet (högförräderi, spioneri, etc). Annan kriminalitet, oavsett hur grov den än må vara, anses inte vara skäl nog.

Att särbehandla främmande grupper i tider av fara och oro är en lätt men mycket farlig väg att slå in på. Under det senaste decenniet har vi sett hur demokratiska stater, inklusive Sverige, har utfört de mest fruktansvärda och rättsvidriga övergrepp på människor under förevändning av kampen mot terrorismen. Länder i vår omgivning, som Danmark, Finland och Holland, har infört lagstiftning som delar in medborgarna i ett A- och B-lag, där de sistnämnda riskerar att fråntas sitt medborgarskap om de inte uppför sig. En sådan lagstiftning skulle smaka för ett parti som Sverigedemokraterna men det är annars en åtgärd som varje människa som lever efter tron på att människor är lika i värde och rättigheter, bör hålla sig för god för. I en kommentar till Thelins förslag för tio år sedan, tyckte Fredrik Reinfeldt (då ordförande i justitieutskottet) att det är ”konstigt att betrakta medborgarskapet som något tillfälligt. Visst ska man bekämpa brottsligheten, men det här är fel väg att gå.” Låt oss hoppas att Reinfeldt fortfarande är av den åsikten och att han håller stången mot de motstående krafterna både i det egna partiet och utanför. Medborgarskap, lika lite som rättigheter, är inte något man ska få till låns.





Vietnamesisk bloggare försvunnen

3 05 2011

Dieu Cay var en av Vietnams mest inflytelserika bloggare när han greps i april 2008. Hans röst för demokrati i Vietnam och mot den utbredda korruptionen tystnade. I dag vet ingen var han hålls fängslad. På Pressfrihetens dag uppmanar Civil Rights Defenders de vietnamesiska myndigheterna att frige Dieu Cay och låta honom återförenas med sin familj.

Dieu Cay är pseudonym för Nguyen Van Hai, en 57-årige före detta militär vars regimkritik ledde till att han hamnade under polisbevakning redan tidigt 2008, knappt två år efter att han tillsammans med andra bloggare grundat Klubben för oberoende journalister. I september 2008 dömdes han till två och ett halvt års fängelse för skattebrott i ett politiskt motiverat åtal och en rättegång som var avgjord på förhand.

Dieu Cay frigavs inte efter avtjänat fängelsestraff i oktober i fjol. I stället hålls han kvar i fängsligt förvar, på okänd ort. Ingen tycks veta hur han mår i dag och myndigheternas agerande är oroande. Civil Rights Defenders uppmanar diplomatkåren i Hanoi att försöka få tillstånd att besöka honom snarast möjligt.

Såvitt är känt har Dieu Cays familj inte fått träffa honom sedan oktober 2010. De har ideligen fått avslag på sina förfrågningar och har inte ens tillåtits ge honom mat och pengar. Inte heller hans advokat har fått tillgång till sin klient med hänvisning till pågående polisutredning. Dieu Cay står nu åtalad för brott mot artikel 88, som är en del av lagstiftningen om nationell säkerhet och som omfattar statsfientlig propaganda.

Sist familjen tilläts träffa honom fanns han på Xuan Loc-fängelset i Dong Nai-provinsen öster om Ho Chi Minhstaden, där han är hemmahörande.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch tilldelade honom Hellman/Hammett-priset 2009 tillsammans med fem andra vietnamesiska aktivister för att hedra deras engagemang för yttrandefriheten och deras mod att stå upp mot förtryck.





Vingklippt kambodjansk opposition

22 03 2011

Kambodjas oppositionsledare Sam Rainsy förlorade sin parlamentspost i veckan som gick, vilket ytterligare försvagar den politiska oppositionen i landet. Rainsy, som befinner sig i exil, dömdes i fjol i sin frånvaro till två års fängelse för att bland annat ha medverkat till rasdiskriminering. Han dömdes dessutom till 10 års fängelse för att ha publicerat en falsk karta över gränsen mellan Kambodja och Vietnam. Båda domarna anses politiskt motiverade och rättegångarna visar på den politiska maktens direkta inblandning i domstolarnas arbete. Kambodjas högsta domstol, dit Rainsy överklagat sitt ärende, dömde i förra månaden till hans nackdel. Som en konsekvens av domstolens beslut beslutade parlamentet, vars majoritet består av ledamöter från det styrande partiet Kambodjas folkparti (CPP), att frånta Rainsy hans roll som ledamot av parlamentet och de rättigheter och privilegier som tillkommer honom i denna egenskap. Besluten mot Rainsy gör att han inte kommer att kunna ställa upp i valet 2013. I valet 2003 fick Rainsy och hans parti 22 % av rösterna.

Kambodjas 59-åriga ledare Hun Sen har suttit vid makten sedan 1985 (med undantag för en femårsperiod i mitten av 90-talet) och har sagt att han ska göra det till han fyller 90. Chansen, eller risken beroende på ur vems perspektiv man ser det, att han kommer att sitta i 30 år till har ökat i och med rävspelet mot landets opposition. Kritiken mot Kambodjas styre från landets politiska opposition och de människorättsförsvarare som granskar makten och hur den utövas, har svårt att göra sina röster hörda. Det är inte enbart den lagstiftande, styrande och dömande makten som fungerar otillfredsställande i demokratiskt synvinkel – även media brister i sitt oberoende. Desto viktigare att omvärlden skänker genklang åt kritikernas röster men det har hittills varit ganska tyst. Därigenom blir det också lättare för Hun Sen att avfärda kritiken från människorättsorganisationer och andra, som politiska utspel från nickedockor i Sam Rainsys ledband. En sann sydostasiatisk furste i Machiavellis smak.





Utvecklingen i Nordafrika kan nå söder om Sahara

14 03 2011

Afrika är den del av världen där situationen för de mänskliga rättigheterna är som värst. Fattigdom och förtryck i kombination med olösta konflikter och en utbredd straffrihet bidrar till en instabil situation i många av Afrikas stater. Frågan är hur länge det dröjer innan det folkliga uppror för demokrati och mänskliga rättigheter vi ser i Nordafrika och Mellanöstern sprider sig till länderna söder om Sahara.

Nästa år hålls det över 20 val på den afrikanska kontinenten. Presidentvalet i Kenya är ett av dem. Risken att det våld som följde efter valet 2007, med mer än tusen döda och över en halv miljon internflyktingar som följd, kommer att upprepas är överhängande. Få av de åtgärder som utlovades för att skapa försoning och att förhindra en upprepning av våldet har genomförts. Tiotusentals internflyktingar bor fortfarande i läger och har inte kunna återvända. Flera av de miliser som var aktiva har fortfarande inte avväpnats. Efter tre år har den kenyanska samlingsregeringen inte lyckats inrätta nödvändiga mekanismer för att utreda de brott som begicks. Detta fick till slut den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) att väcka åtal mot sex personer i högsta ledningen (läs tidigare blogginlägg om detta här).

Den kenyanska regeringen bedriver nu en intensiv kampanj, som stöds av den afrikanska unionen (AU), för att förmå FN:s säkerhetsråd att besluta om att ICC ska skjuta upp åtalen mot de sex misstänkta i ett år, vilket säkerhetsrådet har möjlighet att göra enligt romstadgans artikel 16 om det anser att ICC:s agerande hotar internationell fred och säkerhet. Kenyas regering menar att landets nya konstitution bereder väg för att rättegångarna kan äga rum i Kenya istället för i Haag. Regeringens kampanj motarbetas med rätta av kenyanska och internationella människorättsorganisationer, som hävdar att landet saknar både de politiska och rättsliga premisserna för att lagföra våldsmännen från 2007-08. Dessutom menar de att åtalen vid ICC, som har stort stöd bland befolkningen, knappast hotar internationell fred och säkerhet utan snarare utgör en förutsättning för att nya oroligheter ska kunna undvikas – om inte de våldsamheterna vid förra valet utreds och de misstänkta ställs inför rätta kommer valen 2012 troligen att leda till nya våldsamheter.

Visserligen infördes en ny konstitution 2010, vilket är ett framsteg, men mycket lite har gjorts för att den ska få genomslag. Även om politisk vilja fanns skulle det ta åratal innan landet är redo att professionellt utreda och döma för det våld som utspelade sig 07-08. Regeringen i Kenya, i likhet med många andra länder söder om Sahara, måste inse att deras passivitet och likgiltighet inför folkets vilja är kontraproduktiv. Det som nu utspelar sig i de norra delarna av kontinenten kommer förhoppningsvis att sprida sig söderut och det kommer inte att saknas tillfällen för människor att visa sitt missnöje, t ex i samband med något av de val som äger rum 2012. Demokratiaktivister och människorättsförsvarare på kontinenten måste därför känna att de har omvärldens stöd redan nu så att de står väl rustade inför den frihetskamp som sannolikt kommer att utspelas på flera ställen söder om Sahara inom en nära framtid.





Kvinnliga människorättsförsvarare torteras och våldtas

8 03 2011

På den internationella kvinnodagen vill Civil Rights Defenders uppmärksamma alla de modiga burmesiska kvinnor som med risk för sitt eget liv och hälsa arbetar för människors rättigheter. En av dessa kvinnliga människorättsförsvarare är Nilar Thein, som avtjänar ett 65-årigt fängelsestraff för att ha deltagit i de regimkritiska demonstrationer som ägde rum 2007. Nilar Thein har tillbringat en tredjedel av sitt liv bakom galler och 2005, efter att ha avtjänat ett nioårigt fängelsestraff för regimkritiska aktiviteter, berättade hon hur hon och andra kvinnliga fångar utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier av fängelsepersonal och våldtäktsdömda manliga fångar. När övergreppen anmäldes var det kvinnorna och inte gärningsmännen som straffades.

Demonstrationerna i Burma 2007 kallas saffransrevolutionen eftersom det var munkar i saffransfärgade kåpor som inledde dem och tog täten. Efter några dagar slog juntan ner med våld och kraft mot de fredliga demonstranterna och uppemot 150 personer dödades. Tusentals människor arresterades, däribland Nilar Theins man Kyaw Min Yu. Nilar Thein gick under jorden eftersom hon också riskerade att fängslas. Hon fortsatte att uppmana det internationella samfundet att höja rösten mot juntans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma men i september 2008, efter ett år på flykt, greps hon.

I dag sitter över två tusen människorättsförsvarare och politiska fångar i fängsligt förvar. Minst 169 av dem är kvinnor. Nilar Thein samt Suu Suu Nwe och Phyu Phyu Thin tillhör de mest namnkunniga. Alla tre avtjänar långa straff i fängelser där förhållandena är så dåliga att de kan beskrivas som livshotande. Flera kvinnor vars makar eller fäder är demokratiaktivister hålls fängslade som gisslan för att myndigheterna inte har lyckats gripa männen.

Nilar Thein är en av de många framträdande kvinnor som osjälviskt och med stor risk arbetar för de mänskliga rättigheterna. I en intervju med Radio Free Asia 2007 sa Nilar Thein att de kvinnor i Burma som intresserar sig för politik riskerar våld, tortyr och mord. Men Burmas kvinnliga människorättsförsvarare kämpar inte bara mot den repressiva regimen. Traditionella könsroller har kringskurit deras medverkan i samhällsfrågor och har gjort dem särskilt utsatta i kampen för demokrati. FN:s kvinnokommitté, som granskar hur stater lever upp till sina åtaganden under kvinnorättskonventionen, uttryckte i en rapport 2008 oro över det utbredda våldet mot kvinnor i landet. Den tystnad och straffrihet som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor indikerar en social acceptans och kommittén påpekar att våldet särskilt drabbar marginaliserade och sårbara kvinnor och flickor.

Sårbarheten ökar ytterligare eftersom mycket få enskilda organisationer tillåts verka i Burma. Arbetet för de mänskliga rättigheterna sker under radarn och landets människorättsförsvarare tar mycket stora risker. Det finns inga tecken på politiskt töväder efter parlamentsvalet i november 2010.

Nilar Thein har haft återkommande sjukdomsbesvär men har nekats vård. I december 2010 placerades hon i isoleringscell och förbjöds familjebesök i över en månad. I protest inledde hon då en hungerstrejk. På grund av det mycket begränsade informationsflödet är det inte känt hur hennes hälsotillstånd ser ut idag. Hennes man, Kyaw Min Yu, dömdes även han till 65 års fängelse för inblandning i protesterna 2007. De sitter i olika fängelser medan deras nu fyraåriga dotter bor hos släktingar.

Omvärldens agerande mot militärjuntan får inte baseras på förhoppningar om demokratiska förändringar utan på konkreta åtgärder från diktaturregimens sida. Ett frigivande av Nilar Thein tillsammans med andra människorättsförsvarare och demokratiaktivister är en sådan åtgärd. En annan är att låta utreda misstankar om tortyr, sexuellt våld och trakasserier mot kvinnliga politiska fångar och att ställa de ansvariga inför rätta. Så länge dessa grundläggande krav förblir ouppfyllda är det avgörande att Sverige och EU inte mildrar sin politik gentemot Burmas regering.





Den illegala maktens rädsla

3 03 2011

Kampen för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati som vi nu bevittnar i förtryckarstater i Nordafrika och i Arabvärlden sänder tydliga signaler till alla de diktatorer runt om i världen, som med illegala mandat plågar befolkning och ruinerar statskassor för att berika sig själva om att deras dagar vid makten är räknade. Omvärlden måste nu förbereda sig på att den illegala maktens ökade rädsla kommer att öka pressen på människor i världens diktaturer och särskilt på de människor som arbetar för att makten ska återbördas till folket genom att införa demokrati.

På plats i Minsk kunde jag i december i fjol på nära håll följa hur den vitryska diktatorn Aljaksandr Lukasjenkas rädsla för att förlora sin makt utmynnade i ett brutalt angrepp på de tiotusentals människor som samlats för att fredligt kräva förändring. Människorättsförsvarare och demokratiaktivister misshandlades och fängslades och de första domarna i de politiskt motiverade rättegångarna har nu fallit med långvariga fängelsestraff som följd. Regimen försöker med alla medel hindra all form av utveckling i landet som innebär att den makt de olagligt uppbär, går förlorad.

I det svenska semesterparadiset tillika enpartistaten Vietnam darrar regimens manschettknappar när den 69-årige läkaren Nguyen Dan Que ger sig ut på Ho Chi Minh-stadens (f d Saigon) gator för att sprida upprop för demokrati och mänskliga rättigheter. Ngyuyen Dan Que är ledare för organisationen Non-Violent Movement for Human Rights in Vietnam och regimens rädsla för hans arbete känner inga gränser: Av de senaste 26 åren har Que tillbringat 19 år i fängelse för sitt oförtrutna arbete för de mänskliga rättigheterna. I lördags hade han en ur vietnamesiska ögon djärv debattartikel införd i Washington Post och samma dag greps han av polis. Han släpptes mot borgen dagen efter men myndigheterna har nu inlett förundersökning med misstanke om brott mot rikets säkerhet för att ha uppmanat till demonstrationer för ett fritt och demokratiskt Vietnam.

”De oroar sig för demokrativindarna som sveper in från Nordafrika och Mellanöstern” säger Nguyen Dan Ques bror Quan Nguyen i en kommentar. Och nog är det så. Innan vindarna når ända fram kommer den illegala regimen i Vietnam och i andra totalitära stater i omvärlden att göra vad som står i dess makt för att få dem att bedarra genom att slå ner hårdare på frihetens och demokratins alla budbärare. Dessa utsatta människors välbefinnande borde vara alla fria människors högsta prioritet.