Nätpublicering av misstänkta brottslingar hotar rättssäkerheten

21 02 2012

Foto: Elisabeth Ohlson WallinEn av rättsstatens mest grundläggande principer är den om att varje människa misstänkt för brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen bevisats i en rättvis rättegång. Principen kan ibland vara svår att upprätthålla eftersom vi människor tycks ha ett omåttligt intresse för kriminalitet och kriminella. TV-program som Efterlyst i TV3 och det amerikanska Cops drar många tittare, som får sin belöning i form av ingående beskrivningar av människans mörkare sidor och en chans att få hjälpa polisen att hitta de skyldiga. Utbredd användning av ny teknik, som avancerade övervakningskameror och mobiler med både kamera och videofunktion, ger både brottsutredande myndigheter och media tillgång till bildmaterial på både brott och misstänkta gärningsmän på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Genom exponering av dessa bilder bland hundratusentals, ja miljontals, tittare över både kommun-, läns- och landsgränserna hoppas polis och åklagare på fler uppklarade brott och medierna på ökade tittarsiffror och försålda lösnummer. Men den som exponeras riskerar att av allmänheten för alltid bli utpekad som kriminell, oavsett om personen är skyldig till det brott han eller hon misstänks för.

Nu har svensk polis upptäckt att de kan dra ytterligare nytta av den nya tekniken genom att på sina hemsidor publicera bilder och filmer på brottsliga gärningar och misstänkta brottslingar – eller, som polisen själv säger, ”gärningsmän”. Det finns förstås fördelar med detta ur ett brottsutredande perspektiv men för den människa som felaktigt hängs ut som kriminell kan konsekvenserna bli ödesdigra. Här hjälper det inte med att polisen säger sig vara säker på att det är rätt person som pekas ut. Själva poängen med och konstruktionen av ett rättssäkert system är att polis, åklagare och domstol inte ska utgöras av en och samma instans. Med det här arbetssättet riskerar svensk polis att i vissa fall få ett slags Judge Dredd-liknande roll, som polis, domare och bödel i ett. I synnerhet eftersom det vi nu ser enbart är början av en användning, som med fortsatt stark teknisk framfart kan utvecklas till att bli betydligt mer omfattande och ingripande än vad vi kan föreställa oss i dag. Det borde särskilt oroa oss att arbetsmetoden har ett så starkt stöd hos gemene man – det är lätt att bli fartblind när inget tar emot.

I stunder då samhället utsätts för stora påfrestningar är det viktigt att myndigheter och politiker inte rycks med i de strömningar som uppstår. Det demokratiska systemet måste vara byggt för att hindra överilade beslut i grundläggande frågor och ha en inbyggd tröghet, som istället möjliggör eftertanke och distans. När kravaller blossade upp i London 2011 ville polisen publicera bilder för att identifiera misstänkta gärningsmän, något som också skedde. Storbritanniens premiärminister David Cameron gjorde då följande uppseendeväckande uttalande:

Today, major police operations are under way as I speak to arrest the criminals who were not picked up last night but who were picked up on closed circuit television cameras. Picture by picture, these criminals are being identified and arrested and we will not let any phony concerns about human rights get in the way of the publication of these pictures and the arrest of these individuals.

Uttalandet visar på betydelsen av att inte överlämna till enskilda politiker och myndighetsutövare att tolka när och hur människors rättigheter kan inskränkas. Om inte det här exemplet övertygar finns det otaliga exempel att studera på hur kampen mot terrorismen efter 11 september 2001 har devalverat skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Att publicera bilder på misstänkta brottslingar på internet är ett intrång i den personliga integriteten. Rätten till privatliv skyddas i exempelvis Europakonventionens artikel 8 och i vår grundlag, regeringsformen 2 kapitlet 6 §. Staten får under vissa förutsättningar inskränka rätten till skydd för privatlivet, till exempel om åtgärden är nödvändig till förebyggande av brott eller för andra personers fri- och rättigheter, och det ska då ske genom lag. Svensk polis samt Datainspektionen menar att det finns lagstöd i personuppgiftslagen (PuL) för att publicera bilder på misstänkta men det råder oenighet mellan myndigheterna kring vilken paragraf det är i PuL som är tillämplig.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut från 2010 (dnr 4787-2009) uttalat att det, för att en bildpublicering ska vara rättsenlig och lämplig i övrigt, krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, att bilderna visar någon som utför vad som objektivt sett är ett brott eller försök till brott och att det för brottet inte ska vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Om det rör sig om särskilt grov brottslighet eller om den misstänkte på goda grunder kan antas vara farlig för allmänheten eller enskilda, anser JO att en publicering undantagsvis vara försvarbar även utan ett så starkt bevisläge. JO anser generellt att publicering av personuppgifter på internet inte kan anses nödvändig för att polisen ska kunna utföra arbetsuppgiften att utreda brott, men att det i enskilda fall och under vissa förutsättningar kan anses nödvändig för att utföra en polisiär arbetsuppgift. Det bör därför krävas att det inte finns något annat realistiskt sätt att komma vidare i utredningen. Tillåtligheten ska, menar JO, i sådant fall bedömas genom att tillämpa den bestämmelse av generalklausulskaraktär som finns i 10 § f PuL (samma lagrum Datainspektionen anser ska tillämpas). (Notera att det från 1 mars 2012 är polisdatalagen som gäller istället för PuL 10 § men att denna nya lag inte heller den innehåller någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på den behandling av personuppgifter som är aktuell avseende polisens publicering av bilder på internet.)  Något som är anmärkningsvärt i JO:s beslut är att JO går längre än vad som föreslogs i Polisdatautredningen (SOU 2001:92) när det gäller hur allvarligt brottet ska vara för att motivera bildpubliceringen. Av hänsyn till integritetsintresset föreslog Polisdatautredningen att gränsen skulle gå vid brott med minst två års fängelse i straffskalan. Det anmärkningsvärda är att JO inte anger något skäl för denna omfattande utvidgning av tillämpningsområdet.

Vissa av de mänskliga rättigheterna är absoluta, som till exempel rätten till skydd mot tortyr, vilket innebär att dessa gäller alla och alltid. Andra rättigheter, som rätten till privatliv, kan inskränkas till förmån för större samhälleliga värden nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det måste då ske genom lag. Det finns flera exempel där Sverige har begränsat skyddet av människors rättigheter utan ett positivt lagstöd, det vill säga där begränsningen direkt framgår i en för ändamålet stiftad lag. Den signalspaning som ägde rum innan den omdebatterade FRA-lagstiftningen trädde ikraft är ett exempel på detta (signalspaningen bedrevs då utan stöd i lag). Polisdatautredningen föreslog i sitt betänkande från 2001 (se SOU 2001:92 ovan) att polisens nätpublicering borde lagregleras men i en senare departementspromemoria (Ds 2007:43) konstaterades att det inte finns något behov av reglering utan att det är upp till polisen själv att överväga förutsättningarna för en publicering.

Mot bakgrund av den tveksamhet som ändå råder kring vilken lagstiftning som är tillämplig i fråga om publicering av misstänkta på internet, är det extra viktigt att lagstiftningen ses över på detta område. Det får inte lämnas ett för stort tolkningsutrymme för hur rättighetsbegränsningar ska utformas av berörda myndigheter. Det kan heller inte vara så, att JO är den som ska fylla rättighetsinskränkande lagar med ett innehåll. Konsekvenserna för den enskilde kan bli så allvarliga att staten måste se till att det finns ett starkt integritetsskydd, precis som den måste se till att ansvariga myndigheter har ett klart och otvetydigt lagstöd för sina ageranden.





Kvinnliga människorättsförsvarare torteras och våldtas

8 03 2011

På den internationella kvinnodagen vill Civil Rights Defenders uppmärksamma alla de modiga burmesiska kvinnor som med risk för sitt eget liv och hälsa arbetar för människors rättigheter. En av dessa kvinnliga människorättsförsvarare är Nilar Thein, som avtjänar ett 65-årigt fängelsestraff för att ha deltagit i de regimkritiska demonstrationer som ägde rum 2007. Nilar Thein har tillbringat en tredjedel av sitt liv bakom galler och 2005, efter att ha avtjänat ett nioårigt fängelsestraff för regimkritiska aktiviteter, berättade hon hur hon och andra kvinnliga fångar utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier av fängelsepersonal och våldtäktsdömda manliga fångar. När övergreppen anmäldes var det kvinnorna och inte gärningsmännen som straffades.

Demonstrationerna i Burma 2007 kallas saffransrevolutionen eftersom det var munkar i saffransfärgade kåpor som inledde dem och tog täten. Efter några dagar slog juntan ner med våld och kraft mot de fredliga demonstranterna och uppemot 150 personer dödades. Tusentals människor arresterades, däribland Nilar Theins man Kyaw Min Yu. Nilar Thein gick under jorden eftersom hon också riskerade att fängslas. Hon fortsatte att uppmana det internationella samfundet att höja rösten mot juntans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma men i september 2008, efter ett år på flykt, greps hon.

I dag sitter över två tusen människorättsförsvarare och politiska fångar i fängsligt förvar. Minst 169 av dem är kvinnor. Nilar Thein samt Suu Suu Nwe och Phyu Phyu Thin tillhör de mest namnkunniga. Alla tre avtjänar långa straff i fängelser där förhållandena är så dåliga att de kan beskrivas som livshotande. Flera kvinnor vars makar eller fäder är demokratiaktivister hålls fängslade som gisslan för att myndigheterna inte har lyckats gripa männen.

Nilar Thein är en av de många framträdande kvinnor som osjälviskt och med stor risk arbetar för de mänskliga rättigheterna. I en intervju med Radio Free Asia 2007 sa Nilar Thein att de kvinnor i Burma som intresserar sig för politik riskerar våld, tortyr och mord. Men Burmas kvinnliga människorättsförsvarare kämpar inte bara mot den repressiva regimen. Traditionella könsroller har kringskurit deras medverkan i samhällsfrågor och har gjort dem särskilt utsatta i kampen för demokrati. FN:s kvinnokommitté, som granskar hur stater lever upp till sina åtaganden under kvinnorättskonventionen, uttryckte i en rapport 2008 oro över det utbredda våldet mot kvinnor i landet. Den tystnad och straffrihet som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor indikerar en social acceptans och kommittén påpekar att våldet särskilt drabbar marginaliserade och sårbara kvinnor och flickor.

Sårbarheten ökar ytterligare eftersom mycket få enskilda organisationer tillåts verka i Burma. Arbetet för de mänskliga rättigheterna sker under radarn och landets människorättsförsvarare tar mycket stora risker. Det finns inga tecken på politiskt töväder efter parlamentsvalet i november 2010.

Nilar Thein har haft återkommande sjukdomsbesvär men har nekats vård. I december 2010 placerades hon i isoleringscell och förbjöds familjebesök i över en månad. I protest inledde hon då en hungerstrejk. På grund av det mycket begränsade informationsflödet är det inte känt hur hennes hälsotillstånd ser ut idag. Hennes man, Kyaw Min Yu, dömdes även han till 65 års fängelse för inblandning i protesterna 2007. De sitter i olika fängelser medan deras nu fyraåriga dotter bor hos släktingar.

Omvärldens agerande mot militärjuntan får inte baseras på förhoppningar om demokratiska förändringar utan på konkreta åtgärder från diktaturregimens sida. Ett frigivande av Nilar Thein tillsammans med andra människorättsförsvarare och demokratiaktivister är en sådan åtgärd. En annan är att låta utreda misstankar om tortyr, sexuellt våld och trakasserier mot kvinnliga politiska fångar och att ställa de ansvariga inför rätta. Så länge dessa grundläggande krav förblir ouppfyllda är det avgörande att Sverige och EU inte mildrar sin politik gentemot Burmas regering.





Det osynliga folket

1 03 2011

Runt om på Västra Balkan, i alla de länder som förr utgjorde republiken Jugoslavien, lever det tusentals romer som inte har vare sig identitetshandlingar eller födelsebevis. Utan dessa dokument får de inte tillgång till sjuk- och hälsovård, barnen får ingen utbildning och de vuxna får inget arbete. Lagen ger dem inget skydd eftersom de inte finns. De är juridiskt osynliga.

Ett exempel är Djulijan, som föddes 1999 i Kosovo Polje men vars födelse aldrig blev registrerad hos myndigheterna. 2006 blev Djulijan svårt sjuk och lades in på sjukhus i Belgrad. För att han skulle få vård tvingades föräldrarna att låna ett sjukförsäkringsintyg av Djulijans två år äldre kusin, Senad. Dessvärre dör Djulijan på sjukhuset i Belgrad, endast sju år gammal, men den som registreras som död är kusinen Senad eftersom det är under hans identitet som Djulijan är inlagd. I början av 2007 inleds en juridisk process med hjälp av organisationen Praxis i syfte att häva myndigheternas dödsförklaring av Senad. Åren går och det är först efter en lång och utdragen rättsprocess som den på pappret till synes avlidne Senad får börja i skolan och får tillgång till sjuk- och hälsovård, etc. Djulijan, däremot, levde och dog som en juridiskt osynlig person utan några som helst rättigheter.

I Serbien hävdar regeringen att nuvarande lagstiftning är tillräcklig och inte utgör något hinder för att ”juridiskt osynliga” ska få den registrering som krävs. Detta trots åratal av kritik från FN, EU, Europarådet och internationella och nationella människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders och Praxis. Detta trots att myndigheterna erbjudits en lösning i form av en kompletterande lagstiftning, som täcker de brister som finns i nuvarande lagstiftning. Lagstiftningen, som framarbetats av vår samarbetsorganisation Center for Advanced Legal Studies, skulle förenkla den registreringsprocess som idag innefattar inlämnandet av upp till 16 olika dokument till myndigheterna och det av människor som i många fall saknar ett riktigt boende och knappast har möjlighet att fara omkring i försök att förändra sin livssituation. Civil Rights Defenders arbetar för att liknande lagstiftning ska införas även i andra länder på Västra Balkan.

Den serbiska regeringen har i åratal förnekat att systemet behöver förändras för att de tusentals människor som idag står utanför samhällets skyddsnät ska få tillgång till sina rättigheter. Nu är det dags att inse fakta och visa att det finns en vilja att rätta till de misstag som diskriminerar en mycket utsatt grupp – vare sig människorna eller deras problem försvinner genom att tro att de inte finns bara för att de inte syns.





Mordet på Kato hotar HBT-rörelsens framväxt

9 02 2011

Mordet på människorättsförsvararen och HBT-aktivisten David Kato riskerar att påverka utvecklingen av lika rättigheter för homo-, bi- och transsexuella (HBT) personer i Uganda, där David Kato levde och verkade, mycket negativt. Det grova våld och de repressalier som hotar HBT-personer i Uganda, och inte minst personer som likt David arbetar öppet för alla människors lika värde, gör att ingen vågar komma ut och ingen vågar organisera sig i kampen. Det har vi sett i andra länder, som t ex Bosnien och Moldavien.

David Kato, som arbetade för organisationen Sexual Minorities Uganda (SMUG), mördades i slutet av januari i år. Han hade dessförinnan varit måltavla för en mängd dödshot som riktades mot honom och andra personer som med namn och bild pekades ut som homosexuella i den nationella tabloidtidningen Rolling Stone, som också uppmanade att dessa personer skulle hängas. David och två medarbetare på SMUG stämde tidningen i ett mål som de senare vann.

När Civil Rights Defenders tillsammans med en lokal samarbetsorganisation försökte att arrangera en Queer-festival i Sarajevo hösten 2008 höll det på att sluta mycket illa. Media, ledande politiker och religiösa ledare piskade upp en hatstämning som ledde till våld och att flera skadades. ”Död åt bögarna” kunde befolkningen i Sarajevo läsa på affischer runt om i stan. Ingen ställdes till svars för vare sig hatpropagandan eller våldsaktionerna. De ledande personer i HBT-rörelsen i Bosnien som hade tagit mod till sig för att föra frågan om HBT-personers lika rättigheter framåt i landet genom festivalen, blev både desillusionerade och sönderstressade av det som hände och den bosniska HBT-rörelsen har inte hämtat sig än. (Läs ett blogginlägg om händelsen här.) Liknande händelser utspelade sig även i Moldaviens huvudstad Chisinau för ett par år sedan även om läget där idag ser jämförelsevis bättre ut än i Bosnien.

Stödet till de personer och organisationer som arbetar för HBT-personers lika värde är viktigare än någonsin. Det är inte en fråga i marginalen, en fråga som enbart rör en minoritet i samhället. Det är en fråga om alla människors lika värde, den grundvärdering varje demokrati vilar på och därmed något som berör oss alla.

För övrigt anser jag att alla former av främlingsfientlighet bör förgöras.





Förnuftighet är vårt bästa skydd

13 12 2010

Möjligheterna för det öppna och demokratiska samhället att förhindra terrordåd är oändligt små, vilket vi tyvärr fick upplevanära håll igår. Den yttersta minoritet som vill sina medmänniskor illa är svår att spåra bland den absoluta majoriteten av goda människor. Världens länder, inklusive Sverige, har efter 11/9 2001 vidtagit långtgående åtgärder för att försöka identifiera dem som vill sprida terror ibland oss. Övervakningen av oss medborgare har ökat och polisens vapenarsenal har utökats och förändrats. De senaste årens tekniska upprustning av de brottsbekämpande myndigheterna har emellertid snarare haft politiska förtecken än vilat på vetenskapligt beprövad grund. Införandet av de nya metoderna och vapnen har inte föregåtts av någon forskning kring deras behov och effektivitet utan ansetts vara en självklar förutsättning för ett förbättrat polisarbete. Detsamma gäller den informationstrålning som bedrivs av Försvarets radioanstalt (FRA). Medborgarnas rättssäkerhet har dock inte utvecklats i takt med tekniken. Staten har givetvis ett ansvar att skydda sina medborgare men den ansvarar även för att medborgarna skyddas mot statliga övergrepp. Utvecklingen under det senaste decenniet har helt klart ökat risken för att människors rättigheter kränks och det dessutom utan att resultaten av det polisiära arbetet har förbättrats.

När vårt samhälle utsätts för terrorattentat är risken stor att våra folkvalda vill visa handlingskraft och ytterligare öka de brottsbekämpande myndigheternas befogenheter. Det finns också en risk i att dessa myndigheter förivrar sig och, under åberopande av goda intentioner, begår övergrepp i jakten på misstänkta terrorister. Vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda föresatser och vi måste därför besinna oss. Det är i svåra stunder demokratiska värden sätts under prövning men det är också då det är som viktigast att respektera dessa värden.

De mänskliga rättigheterna är i grunden en kodifiering av människans sunda förnuft, ett regelverk som lägger grunden för hur vi människor ska kunna leva tillsammans i en fredlig och säker värld. Våra rättigheter står inte i konflikt med statens skyldighet att beivra brott och skydda sina medborgare, tvärtom – de är en förutsättning för att det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet överhuvudtaget ska nå framgång. Krav på nya åtgärder för att bekämpa den brottslighet vi står inför måste följas av motsvarande krav på att våra politiker kan visa på ett klarlagt behov av dessa åtgärder, att de har visat sig effektiva och att de står i proportion till den eventuella inskränkning av våra rättigheter de kan innebära.





Homosexuell begick självmord efter polishot

10 12 2010

I Moldavien har en 27-årig homosexuell man tagit sitt eget liv. Anledningen tros vara att han, i likhet med många andra homo- och bisexuella och transpersoner (HBT) i Moldavien, trakasserats av polisen. Polisen söker upp HBT-personer på platser där det är vanligt att de rör sig och utsätter dem för utpressning, förolämpningar och hotelser. Utpressningen går ut på att polisen vill ha betalt för att inte avslöja den utsattes läggning för dennes anhöriga.

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling för på dagen 62 år sedan och det är därför vi idag firar människorättsdagen. Den allmänna förklaringen var ett direkt resultat av de fasor världen fått uppleva under det andra världskriget, som avlutades tre år tidigare. Ledare ifrån ett stort antal av världens länder samlades för att, en gång för alla, slå fast att alla människor är födda fria i värde och rättigheter. 62 år senare tvingas vi konstatera att människor fortfarande trakasseras, hotas, misshandlas och mördas för sin hudfärg, nationalitet, etnicitet, religion eller sexuella läggning.

Det är femton år sedan homosexualitet avkriminaliserades i Moldavien. Civil Rights Defenders och våra partnerorganisationer i landet arbetar för att parlamentet ska anta en allomfattande diskrimineringslagstiftning, som skulle öka skyddet för HBT-personer och andra utsatta grupper i samhället. Deras utsatthet är omfattande, vilket inte minst visas av att händelser som jag beskrivit ovan sällan eller aldrig utreds av polis eller åklagare.





Människorättsförsvarare i fara

19 11 2010

Nu har vi producerat vår första reklamfilm för att få dig och andra människor att stödja vårt arbete med att försvara människors rättigheter och att stärka utsatta människorättsförsvarare. Titta på den, reagera och sprid den till alla du känner. Din hjälp betyder mycket för oss – med en näst intill obefintlig produktionskostnad och din hjälp att sprida kännedom om oss och vårt arbete kan vi få ännu mer människor att stödja vår verksamhet både moraliskt och ekonomiskt och det utan att lägga en massa pengar på reklamplats, etc. Tack!