Smutsig befordran visar att Serbien har lång väg att gå

27 02 2012

Serbiens president Boris Tadic utnämnde i slutet av förra året generallöjtnant Ljubisa Dikovic till ny chef för den serbiska arméns generalstab. Befordringen av Dikovic är kontroversiell eftersom ett antal krigsförbrytelser ägde rum i Kosovo -99 under hans befäl. Utnämningen försvaras av den serbiska regeringen och debatten har snarare kommit att riktas bort från Dikovic och mot den väl ansedda organisationen Humanitarian Law Centre (HLC) och dess kompromisslösa chef Natasa Kandic, som har publicerat dokumentation och rapporter i detta och i ett stort antal andra fall som rör krigsförbrytelser i forna Jugoslavien (en stor del av arbetet har skett i samarbete med Civil Rights Defenders). Dokumentationen som Kandic och HLC publicerat bygger i huvudsak på offentlig information, som den internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien tillgängliggjort. Det har emellertid inte hindrat landets försvarsminister från att kalla uppgifterna för ”lögner” och ”propaganda”. Han vill dock inte debattera frågan med Kandic i tevestudion. Risken är istället stor för att det inleds en rättsprocess mot Natasa Kandic för hennes och HLC:s uttalanden.

I ett demokratiskt land med ett fungerande rättsväsende, transparenta processer och en genuin vilja att göra upp med sitt förflutna vore det förstås en självklarhet att inte befordra en person som på goda grunder kan ställas inför rätta misstänkt för att ha begått krigsförbrytelser genom sitt befälsansvar. Än en gång är det istället budbäraren, Natasa Kandic och hennes organisation, som kritiseras och ifrågasätts för sina legitima krav på att krigsförbrytare ska lagföras – inte befordras. Så länge den serbiska regimen prioriterar nepotism och gamla lojaliteter framför rättvisa och yttrandefrihet förblir närmandet till övriga Europa en tanke utan motsvarande handling.





Nätpublicering av misstänkta brottslingar hotar rättssäkerheten

21 02 2012

Foto: Elisabeth Ohlson WallinEn av rättsstatens mest grundläggande principer är den om att varje människa misstänkt för brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen bevisats i en rättvis rättegång. Principen kan ibland vara svår att upprätthålla eftersom vi människor tycks ha ett omåttligt intresse för kriminalitet och kriminella. TV-program som Efterlyst i TV3 och det amerikanska Cops drar många tittare, som får sin belöning i form av ingående beskrivningar av människans mörkare sidor och en chans att få hjälpa polisen att hitta de skyldiga. Utbredd användning av ny teknik, som avancerade övervakningskameror och mobiler med både kamera och videofunktion, ger både brottsutredande myndigheter och media tillgång till bildmaterial på både brott och misstänkta gärningsmän på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Genom exponering av dessa bilder bland hundratusentals, ja miljontals, tittare över både kommun-, läns- och landsgränserna hoppas polis och åklagare på fler uppklarade brott och medierna på ökade tittarsiffror och försålda lösnummer. Men den som exponeras riskerar att av allmänheten för alltid bli utpekad som kriminell, oavsett om personen är skyldig till det brott han eller hon misstänks för.

Nu har svensk polis upptäckt att de kan dra ytterligare nytta av den nya tekniken genom att på sina hemsidor publicera bilder och filmer på brottsliga gärningar och misstänkta brottslingar – eller, som polisen själv säger, ”gärningsmän”. Det finns förstås fördelar med detta ur ett brottsutredande perspektiv men för den människa som felaktigt hängs ut som kriminell kan konsekvenserna bli ödesdigra. Här hjälper det inte med att polisen säger sig vara säker på att det är rätt person som pekas ut. Själva poängen med och konstruktionen av ett rättssäkert system är att polis, åklagare och domstol inte ska utgöras av en och samma instans. Med det här arbetssättet riskerar svensk polis att i vissa fall få ett slags Judge Dredd-liknande roll, som polis, domare och bödel i ett. I synnerhet eftersom det vi nu ser enbart är början av en användning, som med fortsatt stark teknisk framfart kan utvecklas till att bli betydligt mer omfattande och ingripande än vad vi kan föreställa oss i dag. Det borde särskilt oroa oss att arbetsmetoden har ett så starkt stöd hos gemene man – det är lätt att bli fartblind när inget tar emot.

I stunder då samhället utsätts för stora påfrestningar är det viktigt att myndigheter och politiker inte rycks med i de strömningar som uppstår. Det demokratiska systemet måste vara byggt för att hindra överilade beslut i grundläggande frågor och ha en inbyggd tröghet, som istället möjliggör eftertanke och distans. När kravaller blossade upp i London 2011 ville polisen publicera bilder för att identifiera misstänkta gärningsmän, något som också skedde. Storbritanniens premiärminister David Cameron gjorde då följande uppseendeväckande uttalande:

Today, major police operations are under way as I speak to arrest the criminals who were not picked up last night but who were picked up on closed circuit television cameras. Picture by picture, these criminals are being identified and arrested and we will not let any phony concerns about human rights get in the way of the publication of these pictures and the arrest of these individuals.

Uttalandet visar på betydelsen av att inte överlämna till enskilda politiker och myndighetsutövare att tolka när och hur människors rättigheter kan inskränkas. Om inte det här exemplet övertygar finns det otaliga exempel att studera på hur kampen mot terrorismen efter 11 september 2001 har devalverat skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Att publicera bilder på misstänkta brottslingar på internet är ett intrång i den personliga integriteten. Rätten till privatliv skyddas i exempelvis Europakonventionens artikel 8 och i vår grundlag, regeringsformen 2 kapitlet 6 §. Staten får under vissa förutsättningar inskränka rätten till skydd för privatlivet, till exempel om åtgärden är nödvändig till förebyggande av brott eller för andra personers fri- och rättigheter, och det ska då ske genom lag. Svensk polis samt Datainspektionen menar att det finns lagstöd i personuppgiftslagen (PuL) för att publicera bilder på misstänkta men det råder oenighet mellan myndigheterna kring vilken paragraf det är i PuL som är tillämplig.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut från 2010 (dnr 4787-2009) uttalat att det, för att en bildpublicering ska vara rättsenlig och lämplig i övrigt, krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, att bilderna visar någon som utför vad som objektivt sett är ett brott eller försök till brott och att det för brottet inte ska vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Om det rör sig om särskilt grov brottslighet eller om den misstänkte på goda grunder kan antas vara farlig för allmänheten eller enskilda, anser JO att en publicering undantagsvis vara försvarbar även utan ett så starkt bevisläge. JO anser generellt att publicering av personuppgifter på internet inte kan anses nödvändig för att polisen ska kunna utföra arbetsuppgiften att utreda brott, men att det i enskilda fall och under vissa förutsättningar kan anses nödvändig för att utföra en polisiär arbetsuppgift. Det bör därför krävas att det inte finns något annat realistiskt sätt att komma vidare i utredningen. Tillåtligheten ska, menar JO, i sådant fall bedömas genom att tillämpa den bestämmelse av generalklausulskaraktär som finns i 10 § f PuL (samma lagrum Datainspektionen anser ska tillämpas). (Notera att det från 1 mars 2012 är polisdatalagen som gäller istället för PuL 10 § men att denna nya lag inte heller den innehåller någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på den behandling av personuppgifter som är aktuell avseende polisens publicering av bilder på internet.)  Något som är anmärkningsvärt i JO:s beslut är att JO går längre än vad som föreslogs i Polisdatautredningen (SOU 2001:92) när det gäller hur allvarligt brottet ska vara för att motivera bildpubliceringen. Av hänsyn till integritetsintresset föreslog Polisdatautredningen att gränsen skulle gå vid brott med minst två års fängelse i straffskalan. Det anmärkningsvärda är att JO inte anger något skäl för denna omfattande utvidgning av tillämpningsområdet.

Vissa av de mänskliga rättigheterna är absoluta, som till exempel rätten till skydd mot tortyr, vilket innebär att dessa gäller alla och alltid. Andra rättigheter, som rätten till privatliv, kan inskränkas till förmån för större samhälleliga värden nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det måste då ske genom lag. Det finns flera exempel där Sverige har begränsat skyddet av människors rättigheter utan ett positivt lagstöd, det vill säga där begränsningen direkt framgår i en för ändamålet stiftad lag. Den signalspaning som ägde rum innan den omdebatterade FRA-lagstiftningen trädde ikraft är ett exempel på detta (signalspaningen bedrevs då utan stöd i lag). Polisdatautredningen föreslog i sitt betänkande från 2001 (se SOU 2001:92 ovan) att polisens nätpublicering borde lagregleras men i en senare departementspromemoria (Ds 2007:43) konstaterades att det inte finns något behov av reglering utan att det är upp till polisen själv att överväga förutsättningarna för en publicering.

Mot bakgrund av den tveksamhet som ändå råder kring vilken lagstiftning som är tillämplig i fråga om publicering av misstänkta på internet, är det extra viktigt att lagstiftningen ses över på detta område. Det får inte lämnas ett för stort tolkningsutrymme för hur rättighetsbegränsningar ska utformas av berörda myndigheter. Det kan heller inte vara så, att JO är den som ska fylla rättighetsinskränkande lagar med ett innehåll. Konsekvenserna för den enskilde kan bli så allvarliga att staten måste se till att det finns ett starkt integritetsskydd, precis som den måste se till att ansvariga myndigheter har ett klart och otvetydigt lagstöd för sina ageranden.





Bollen är rund i Tjetjenien

18 03 2011

I februari flyttade den holländska tidigare fotbollsstjärnan Ruud Gullit till Tjetjenien för att träna huvudstadens stolthet, Terek Grozny (nja, han och laget ska bo och träna i kurorten Kislodovsk, som ligger 25 mil väst om den krigsmärkta staden Grozny). Gullit, som tidigare har tränat både det holländska landslaget och Chelsea FC, säger att han ”inte vill bli involverad i politik utan att han är där för att koncentrera sig på fotbollen”.

Det uttalandet kan tyckas något naivt, för att uttrycka sig milt. Men han är inte ensam i sin något förvirrade uppfattning om att han inte är en del av den ökända, misstänkta krigsförbrytaren tillika tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs pr-ansträngningar: Förra tisdagen slängdes Gullit ihop med ett antal brasilianska före detta fotbollsstjärnor i ett lag som spelade en vänskapsmatch i Grozny mot ett tjetjenskt lag med Kadyrov i spetsen och med spelare från Terek Grozny, tidigare landslagsspelare i Sovjetunionen/Ryssland samt den före detta tyska mittfältsstjärnan Lothar Matthäus, som numera tränar det bulgariska landslaget. De brasilianska toppstjärnorna bestod bland annat av Bebeto, Cafu, Denilson, Dunga, Emerson och Romario.

Ramzan Kadyrov, som på goda grunder misstänks för att ha både beordrat och själv torterat och avrättat människor i den nordkaukasiska republiken, utsåg sig själv till lagkapten och lyckades till slut få in bollen i mål efter ett par missade straffsparkar. Kanske folkdansen han bjöd på i pausen tog på krafterna eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra, ni får gissa själva. Men det han framförallt lyckades med var att skapa positiv publicitet och goodwill för sig själv och sin hårdföra regim genom att få de före detta fotbollsstjärnorna att uppträda likt djur på cirkus inför en lyrisk publik på Groznys fotbollsstadion. De avdankade fotbollsproffsens medverkan kan inte ursäktas med vare sig bristande politisk medvetenhet eller genom att påstå att sport och politik inte hör ihop. Det hör till varje demokratiskt sinnad människas förbaskade skyldighet att informera sig och i fråga om sport och politik är dessa nära sammankopplade och har alltid varit – jämför med allt ifrån OS i Berlin 1936 till matchen i Grozny förra tisdagen.

Uppvisningsmatchen bekräftar på sätt och vis att vad som helst kan hända i Tjetjenien – bollen är rund. Men Kadyrov är hyfsat förutsägbar i sina ambitioner att uppvisa hur fantastisk och omtyckt han är som ledare för ett blomstrande och framgångsrikt Tjetjenien. Bakom den putsade fasaden står emellertid tusentals offer för de mänskliga rättigheterna, som är skrämda till tystnad och underkastelse. De är nog inte särskilt imponerade av Gullits och hans brasilianska vänners fotbollskonster.





Utvecklingen i Nordafrika kan nå söder om Sahara

14 03 2011

Afrika är den del av världen där situationen för de mänskliga rättigheterna är som värst. Fattigdom och förtryck i kombination med olösta konflikter och en utbredd straffrihet bidrar till en instabil situation i många av Afrikas stater. Frågan är hur länge det dröjer innan det folkliga uppror för demokrati och mänskliga rättigheter vi ser i Nordafrika och Mellanöstern sprider sig till länderna söder om Sahara.

Nästa år hålls det över 20 val på den afrikanska kontinenten. Presidentvalet i Kenya är ett av dem. Risken att det våld som följde efter valet 2007, med mer än tusen döda och över en halv miljon internflyktingar som följd, kommer att upprepas är överhängande. Få av de åtgärder som utlovades för att skapa försoning och att förhindra en upprepning av våldet har genomförts. Tiotusentals internflyktingar bor fortfarande i läger och har inte kunna återvända. Flera av de miliser som var aktiva har fortfarande inte avväpnats. Efter tre år har den kenyanska samlingsregeringen inte lyckats inrätta nödvändiga mekanismer för att utreda de brott som begicks. Detta fick till slut den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) att väcka åtal mot sex personer i högsta ledningen (läs tidigare blogginlägg om detta här).

Den kenyanska regeringen bedriver nu en intensiv kampanj, som stöds av den afrikanska unionen (AU), för att förmå FN:s säkerhetsråd att besluta om att ICC ska skjuta upp åtalen mot de sex misstänkta i ett år, vilket säkerhetsrådet har möjlighet att göra enligt romstadgans artikel 16 om det anser att ICC:s agerande hotar internationell fred och säkerhet. Kenyas regering menar att landets nya konstitution bereder väg för att rättegångarna kan äga rum i Kenya istället för i Haag. Regeringens kampanj motarbetas med rätta av kenyanska och internationella människorättsorganisationer, som hävdar att landet saknar både de politiska och rättsliga premisserna för att lagföra våldsmännen från 2007-08. Dessutom menar de att åtalen vid ICC, som har stort stöd bland befolkningen, knappast hotar internationell fred och säkerhet utan snarare utgör en förutsättning för att nya oroligheter ska kunna undvikas – om inte de våldsamheterna vid förra valet utreds och de misstänkta ställs inför rätta kommer valen 2012 troligen att leda till nya våldsamheter.

Visserligen infördes en ny konstitution 2010, vilket är ett framsteg, men mycket lite har gjorts för att den ska få genomslag. Även om politisk vilja fanns skulle det ta åratal innan landet är redo att professionellt utreda och döma för det våld som utspelade sig 07-08. Regeringen i Kenya, i likhet med många andra länder söder om Sahara, måste inse att deras passivitet och likgiltighet inför folkets vilja är kontraproduktiv. Det som nu utspelar sig i de norra delarna av kontinenten kommer förhoppningsvis att sprida sig söderut och det kommer inte att saknas tillfällen för människor att visa sitt missnöje, t ex i samband med något av de val som äger rum 2012. Demokratiaktivister och människorättsförsvarare på kontinenten måste därför känna att de har omvärldens stöd redan nu så att de står väl rustade inför den frihetskamp som sannolikt kommer att utspelas på flera ställen söder om Sahara inom en nära framtid.





Kvinnliga människorättsförsvarare torteras och våldtas

8 03 2011

På den internationella kvinnodagen vill Civil Rights Defenders uppmärksamma alla de modiga burmesiska kvinnor som med risk för sitt eget liv och hälsa arbetar för människors rättigheter. En av dessa kvinnliga människorättsförsvarare är Nilar Thein, som avtjänar ett 65-årigt fängelsestraff för att ha deltagit i de regimkritiska demonstrationer som ägde rum 2007. Nilar Thein har tillbringat en tredjedel av sitt liv bakom galler och 2005, efter att ha avtjänat ett nioårigt fängelsestraff för regimkritiska aktiviteter, berättade hon hur hon och andra kvinnliga fångar utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier av fängelsepersonal och våldtäktsdömda manliga fångar. När övergreppen anmäldes var det kvinnorna och inte gärningsmännen som straffades.

Demonstrationerna i Burma 2007 kallas saffransrevolutionen eftersom det var munkar i saffransfärgade kåpor som inledde dem och tog täten. Efter några dagar slog juntan ner med våld och kraft mot de fredliga demonstranterna och uppemot 150 personer dödades. Tusentals människor arresterades, däribland Nilar Theins man Kyaw Min Yu. Nilar Thein gick under jorden eftersom hon också riskerade att fängslas. Hon fortsatte att uppmana det internationella samfundet att höja rösten mot juntans grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma men i september 2008, efter ett år på flykt, greps hon.

I dag sitter över två tusen människorättsförsvarare och politiska fångar i fängsligt förvar. Minst 169 av dem är kvinnor. Nilar Thein samt Suu Suu Nwe och Phyu Phyu Thin tillhör de mest namnkunniga. Alla tre avtjänar långa straff i fängelser där förhållandena är så dåliga att de kan beskrivas som livshotande. Flera kvinnor vars makar eller fäder är demokratiaktivister hålls fängslade som gisslan för att myndigheterna inte har lyckats gripa männen.

Nilar Thein är en av de många framträdande kvinnor som osjälviskt och med stor risk arbetar för de mänskliga rättigheterna. I en intervju med Radio Free Asia 2007 sa Nilar Thein att de kvinnor i Burma som intresserar sig för politik riskerar våld, tortyr och mord. Men Burmas kvinnliga människorättsförsvarare kämpar inte bara mot den repressiva regimen. Traditionella könsroller har kringskurit deras medverkan i samhällsfrågor och har gjort dem särskilt utsatta i kampen för demokrati. FN:s kvinnokommitté, som granskar hur stater lever upp till sina åtaganden under kvinnorättskonventionen, uttryckte i en rapport 2008 oro över det utbredda våldet mot kvinnor i landet. Den tystnad och straffrihet som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor indikerar en social acceptans och kommittén påpekar att våldet särskilt drabbar marginaliserade och sårbara kvinnor och flickor.

Sårbarheten ökar ytterligare eftersom mycket få enskilda organisationer tillåts verka i Burma. Arbetet för de mänskliga rättigheterna sker under radarn och landets människorättsförsvarare tar mycket stora risker. Det finns inga tecken på politiskt töväder efter parlamentsvalet i november 2010.

Nilar Thein har haft återkommande sjukdomsbesvär men har nekats vård. I december 2010 placerades hon i isoleringscell och förbjöds familjebesök i över en månad. I protest inledde hon då en hungerstrejk. På grund av det mycket begränsade informationsflödet är det inte känt hur hennes hälsotillstånd ser ut idag. Hennes man, Kyaw Min Yu, dömdes även han till 65 års fängelse för inblandning i protesterna 2007. De sitter i olika fängelser medan deras nu fyraåriga dotter bor hos släktingar.

Omvärldens agerande mot militärjuntan får inte baseras på förhoppningar om demokratiska förändringar utan på konkreta åtgärder från diktaturregimens sida. Ett frigivande av Nilar Thein tillsammans med andra människorättsförsvarare och demokratiaktivister är en sådan åtgärd. En annan är att låta utreda misstankar om tortyr, sexuellt våld och trakasserier mot kvinnliga politiska fångar och att ställa de ansvariga inför rätta. Så länge dessa grundläggande krav förblir ouppfyllda är det avgörande att Sverige och EU inte mildrar sin politik gentemot Burmas regering.





Uigurer dömda till döden

24 02 2011

Fyra uiguriska män rapporterats ha dömts till döden i Kina för påstådd inblandning i tre olika våldsattacker som ägde rum i Östturkestan, på gränsen till den Centralasiatiska republiken Kirgizistan, under perioden augusti-november i fjol. Kinas högsta domstol har fastställt domarna vilket innebär att straffet kan verkställas när som helst.

Domarna måste ses i ljuset av den förföljelse kinesiska myndigheter utövar på den uiguriska minoriteten i östra Kina. Under förevändning av terroristbekämpning söker den kinesiska regimen att rättfärdiga en hårdför politik riktad mot det uigurer och den fredliga kamp som förs för demokrati och mänskliga rättigheter. Det relativt stora antal våldsattacker som har skett i regionen de senaste åren används av regimen för att stämpla en hel folkgrupp som terrorister och för att kväsa alla försök av den uiguriska minoriteten att komma i åtnjutande av lika värde och rättigheter som majoritetsbefolkningen. Kinas mörkläggning av vad som sker i Östturkestan gör att det är mycket svårt att få en klar bild av vad som pågår. Rapporter om övergrepp har svårt att nå ut till omvärlden.

Se tidigare blogginlägg av mig om situationen för uigurer i Kina här och här.





Framsteg för rättvisan i Kosovo

21 02 2011

Vår samarbetspartner Humanitarian Law Centre i Kosovo (HLC) har i dagarna publicerat rapporten Trials for Ethnically and Politically Motivated Crimes and War Crimes in Kosovo in 2010 (engelsk version s. 91 ff)), som sammanfattar organisationens övervakning av de 16 rättegångar om etniskt och politiskt motiverad brottslighet samt krigsförbrytelser som hölls i Kosovo under förra året. Intressant läsning. Det är särskilt positivt att läsa att den internationella närvaron genom EULEX anses ha förbättrat Kosovos rättsväsende. Rättegångar kring grova förbrytelser förhalas inte längre och de rättsfall som har kunnat avslutas, har blivit det. Det är också tydligt att det finns en vilja att hantera även politiskt känsliga fall, vilket vi t ex kan se genom åtalet mot Sabit Geci. Geci är ett tidigare befäl inom Kosovos Befrielsearmés (KLA, Kosovo Liberation Army) militärpolis och är misstänkt för att ha begått krigsförbrytelser i två KLA-läger i norra Albanien.

Civil Rights Defenders delar den oro HLC ändå uttrycker för att EULEX den senaste tiden har prioriterat andra brott, som t ex ekonomiska bedrägerier, organiserad brottslighet och korruption. Missionen borde istället koncentrera sig på de hundratals ärenden som rör krigsförbrytelser som UNMIK lämnade efter sig. Ett av de största problemen kring krigsförbrytarrättegångar generellt, så även i Kosovo, är behovet av att kunna ge vittnen ett effektivt skydd. Här skulle EULEX kunna införa ett vittnesskyddsprogram med olika säkerhetsnivåer i syfte att förhindra att vittnen hotas eller i värsta fall mördas. Antalet internationella åklagare behöver ökas för att öka antalet utredningar kring krigsförbrytelser och för att öka kvaliteten i utredningarna. Till sist måste lokala åklagare och domare i större utsträckning få möjlighet att arbeta nära sina internationella kollegor för att på så sätt, på sikt, få tillräcklig kompetens för att Kosovos rättsväsende ska klara sig självt.

Läs här vad HLC:s chef och grundare Nataša Kandic säger om behovet av ett vittnesskyddsprogram i Kosovo i en intervju hon nyligen gjorde med Time Magazine.