”Jag skulle skjuta ihjäl alla demonstranter”

5 03 2012

Tjetjeniens illa beryktade president, Ramzan Kadyrov, tycker att myndigheterna i Moskva är alldeles för veka och vet precis vad han skulle göra om demokratiaktivister i Groznyj skulle få för sig att demonstrera som de gör i den ryska huvudstaden – han skulle skjuta ihjäl allihopa. Nu lär det dock dröja innan vi får se, eller höra talas om, några demonstrationer mot regimen i Tjetjenien. Enligt de flesta bedömare är orsaken bakom det att Kadyrov håller den nordkaukasiska republiken i ett järngrepp och att högljudda motståndare och regimkritiker, och deras familjer, riskerar att råka mycket illa ut. Om du frågar Kadyrov beror bristen på offentlig kritik på att både han och Vladmir Putin är omåttligt populära bland tjetjener – så populära att folk strömmar till vallokalerna för att rösta (i parlamentsvalen 2011 gick 99,45 % av väljarna till vallokalerna och när rösterna hade räknats var det till och med 2 203 personer fler än antalet registrerade väljare som röstade (vilket sedan korrigerades av valkommissionen, som lade till några tusen namn i röstlängden)!) och det i princip uteslutande på de båda herrarna.

De första rapporterna från gårdagens ryska presidentval tyder på att Putin fått 99,8 % av de tjetjenska väljarnas röster. Sannolikt lär också den officiella valstatistiken, precis som vid valet till duman i december, redovisa ett nästintill hundraprocentigt valdeltagande i Tjetjenien. Siffrorna måste förstås ta med en rejäl nypa salt. Sådana resultat kan bara produceras i länder och regioner med auktoritära regimer, som till exempel Vitryssland, Turkmenistan och Nordkorea, och väcker snarare förundran än beundran: Vad är det som ligger bakom dessa siffror? En del av svaret lär vara att Kadyrov är mycket angelägen att visa Putin sin lojalitet – han kom till makten genom Putin och han vet att det också är Putin som kan ta makten ifrån honom. Makt i Ryssland betyder pengar och Kadyrov vill naturligt hålla sig väl med den som, åtminstone indirekt, föder honom. I förra årets dumaval var det också så att Putins parti Enade Ryssland behövde ett starkt stöd i Norra Kaukasus för att få majoritet i parlamentet. För att uppnå detta används ett utbrett valfusk – vissa röstar flera gånger, ingen oberoende kontroll av valurnor, etc – och väljarna skräms att lägga sin röst på Putin genom hot om allt mellan indragna löner till våld. Om missnöjet mot Putin fortsätter att öka i övriga Ryssland kan det ”stabila väljarstödet” från de oroliga republikerna i Norra Kaukasus vara både en välkommen och nödvändig grund för Putins fortsatta maktstyre. Men att sitta i Kadyrovs knä är knappast tilltalande ens för Putin.





Markelovs mördare dömda

2 05 2011

Rättegången mot den välkände ryske människorättsadvokaten Stanislav Markelovs och journalisten Anastasia Baburovas mördare är nu avslutad. Nikita Tikhonov och Evgeniya Khasis dömdes för mord respektive medhjälp till mord och för det riskerar de nu fängelse i mellan 20 år och livstid. Rättegången har kantats av beskyllningar om felaktiga anklagelser och påtryckningar mot domstolens anställda. Markelovs och Baburovas familjer samt ledande ryska människorättsförsvarare menar att det faktiskt är rätt gärningsmän som, för en gångs skull, har identifierats och dömts för dådet. Annars är det i Ryssland mycket vanligt förekommande att mord på människor som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter förblir olösta och att förövarna går fria. (Läs ett tidigare blogginlägg om mordet och rättegången här.)

Tikhonov och hans flickvän Khasis passar i rollen som förövare. De kallas för ”Patriotiska Bonnie & Clyde” för sitt ultranationalistiska engagemang och det finns därmed tillräckligt motiv för dem att döda en i deras ögon ”landsförrädare” som Markelov, som bland annat har representerat antifascisten Alexander Ryukhin och protesterat mot frigivningen av den ryske officeren och krigsförbrytaren Yuri Budanov. Men det går inte att helt bortse ifrån anklagelserna om felaktigheter i målet. Jurymedlemmar har vittnat om påtryckningar som syftat till att få paret fällt och en domare avsade sig målet i vintras. Både Tikhonov och Khasis har hela tiden hävdat sin oskuld och försökte till och med att ta livet av sig under processen i protest mot anklagelserna. Det kan vara farligt tilltalande att låta sig övertygas om att de misstänkta gärningsmännen också är förövarna när de är våldsbejakande extremister och offren representerar det goda. Svart mot vitt och svårt blir enkelt. Tyvärr är det så illa ställt med det ryska rättsväsendet att det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kan vara riktigt säkra. Vi får istället hoppas att detta speciella undantag från huvudregeln om att människorättsförsvarares banemän går fria är ett fall av rättvisa i ett annars så rättvisefattigt Ryssland. Annars har vi fått bevittna ytterligare ett övergrepp.





Bollen är rund i Tjetjenien

18 03 2011

I februari flyttade den holländska tidigare fotbollsstjärnan Ruud Gullit till Tjetjenien för att träna huvudstadens stolthet, Terek Grozny (nja, han och laget ska bo och träna i kurorten Kislodovsk, som ligger 25 mil väst om den krigsmärkta staden Grozny). Gullit, som tidigare har tränat både det holländska landslaget och Chelsea FC, säger att han ”inte vill bli involverad i politik utan att han är där för att koncentrera sig på fotbollen”.

Det uttalandet kan tyckas något naivt, för att uttrycka sig milt. Men han är inte ensam i sin något förvirrade uppfattning om att han inte är en del av den ökända, misstänkta krigsförbrytaren tillika tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs pr-ansträngningar: Förra tisdagen slängdes Gullit ihop med ett antal brasilianska före detta fotbollsstjärnor i ett lag som spelade en vänskapsmatch i Grozny mot ett tjetjenskt lag med Kadyrov i spetsen och med spelare från Terek Grozny, tidigare landslagsspelare i Sovjetunionen/Ryssland samt den före detta tyska mittfältsstjärnan Lothar Matthäus, som numera tränar det bulgariska landslaget. De brasilianska toppstjärnorna bestod bland annat av Bebeto, Cafu, Denilson, Dunga, Emerson och Romario.

Ramzan Kadyrov, som på goda grunder misstänks för att ha både beordrat och själv torterat och avrättat människor i den nordkaukasiska republiken, utsåg sig själv till lagkapten och lyckades till slut få in bollen i mål efter ett par missade straffsparkar. Kanske folkdansen han bjöd på i pausen tog på krafterna eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra, ni får gissa själva. Men det han framförallt lyckades med var att skapa positiv publicitet och goodwill för sig själv och sin hårdföra regim genom att få de före detta fotbollsstjärnorna att uppträda likt djur på cirkus inför en lyrisk publik på Groznys fotbollsstadion. De avdankade fotbollsproffsens medverkan kan inte ursäktas med vare sig bristande politisk medvetenhet eller genom att påstå att sport och politik inte hör ihop. Det hör till varje demokratiskt sinnad människas förbaskade skyldighet att informera sig och i fråga om sport och politik är dessa nära sammankopplade och har alltid varit – jämför med allt ifrån OS i Berlin 1936 till matchen i Grozny förra tisdagen.

Uppvisningsmatchen bekräftar på sätt och vis att vad som helst kan hända i Tjetjenien – bollen är rund. Men Kadyrov är hyfsat förutsägbar i sina ambitioner att uppvisa hur fantastisk och omtyckt han är som ledare för ett blomstrande och framgångsrikt Tjetjenien. Bakom den putsade fasaden står emellertid tusentals offer för de mänskliga rättigheterna, som är skrämda till tystnad och underkastelse. De är nog inte särskilt imponerade av Gullits och hans brasilianska vänners fotbollskonster.





Laddad rättegång om mordet på Politkovskajas advokat

28 02 2011

Rättegången om mordet på advokaten Stanislav Markelov och journalisten Anastasia Baburova från tidningen Novaja Gazeta, som sköts ner i Moskva i januari 2009, har nu inletts. Markelov företrädde såväl den kända journalisten och författaren Anna Politkovskaja som sköts ihjäl 2006, som Alexander Ryukhin, en antifascist som blev knivhuggen till döds av ett gäng nynazister samma år som Politkovskaja mördades. Mordet på Markelov och Baburova skedde precis efter att Markelov hade hållit en presskonferens där han protesterat mot den tidiga frigivningen av Yuri Budanov, en rysk arméofficer som dödat en ung tjetjenska i ett uppmärksammat fall från 2000 (läs mer i den här utmärkta rapporten).

När rättegången mot Ryukhins mördare pågick publicerade ryska nynazistiska hemsidor bilder på Markelov och uppmanade sina läsare att döda ”terroristadvokaten”. Ryukhins mördare dömdes till långa fängelsestraff och flera misstänkta för inblandning i mordet, efterlystes. En av dem som efterlystes var den framträdande högerextrema nationalistledaren Nikita Tikhonov. Hans flickvän, Evgeniya Khasis, närvarade på domstolsförhandlingarna i Ryukhinfallet och kände dem som stod åtalade och som senare dömdes för mordet. Nu står Tikhonov och Khasis åtalade, misstänkta för att ha mördat Markelov och Baburova på öppen gata i Moskva för två år sedan. De båda greps i november 2009 och flera vapen och sprängämnen hittades i deras gemensamma lägenhet, däribland den pistol som användes för att mörda Markelov och Baburova.

Tikhonov och Khasis försvarare gör sitt yttersta för att hävda de bådas oskuld, bland annat genom att hävda att det hela är en konspiration iscensatt av det korrupta ryska rättsväsendet. Men även om ett sådant påstående normalt förtjänar att lyssnas på verkar det i det här fallet vara så att bevisen är överväldigande. De har mordvapnet, Tikhonov saknar alibi, de kläder han påstås ha burit vid mordet har återfunnits och det finns ögonvittnen som talar till hans nackdel. Det största hotet mot rättvisan den här gången verkar snarare vara de hot som framförallt drabbar domstolen. I slutet av januari i år valde domaren i målet, Lyubov Nikolenko, att frånsäga sig uppdraget. Det finns inga officiella bekräftelser men allt tyder på att hon har blivit utsatt för starka påtryckningar och möjligen även blivit utsatt för dödshotelser. I april 2010 mördades en annan domare, Eduard Chuvashov, efter att ha dömt militanta skinnhuvuden till långa fängelsestraff och det finns all anledning att tro, att ryska högerextrema grupper inte drar sig för att tillgripa våld för att uppnå sina mål och för att skydda sina egna. Det är självklart så att detta även påverkar vittnen och andra som på olika sätt är inblandade i rättegången.

Rättegången mot Markelovs och Baburovas mördare återspeglar flera aspekter av det ryska samhället som det finns goda skäl att oroa sig för. Året Markelov och Baburova mördades, 2009, var ett ovanligt svart år för landets människorättsförsvarare. Flera prominenta aktivister dödades på grund av sitt arbete, däribland Natalja Estemirova, och rådde nästintill en stämning av hetsjakt på dem. De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter utmålas av nynazistiska och högerextrema grupperingar, som står starka i dagens Ryssland, som terrorister och landsförrädare. Normalt går deras mördare fria och klimatet av straffrihet stärker signalerna om att Rysslands människorättsförsvarare är fritt villebråd. Rättsväsendets aktörer hotas och utsätts för påtryckningar, inte enbart från nationalister utan även från såväl ekonomiska intressen som från regeringshåll. De etniska spänningarna växer och människor från Norra Kaukasus går inte säkra på Moskvas gator, dels av rent rasistiska orsaker dels eftersom de i hög grad utpekas som terrorister eller potentiella sådana. (Det sistnämnda skänker också en viss eftertanke i relation till det svenska samhället, där militanta islamister i mångt och mycket beskrivs som ett farligare hot än de höger- och vänsterextrema grupperingar som är flera gånger större, långt mer beväpnade och bevisligen mer våldsbenägna.)

Ryssland har inte råd att fortsätta att se mellan fingrarna på de högerextrema och ultranationalistiska grupperingar som har vuxit sig allt starkare de senaste åren. Landet måste inse att det är dessa grupper och inte demokratiaktivister, homosexuella eller människor med kaukasiskt eller centralasiatiskt utseende som är det största hotet mot det ryska samhället. Om Markelovs och Baburovas mördare har hittats och om dessa döms i enlighet med gällande lagstiftning har Ryssland åtminstone tagit ett litet, men mycket viktigt, steg i rätt riktning.





100 skäl till förändring

11 02 2011

Ryssland har för 100:e gången fällts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för grova människorättskränkningar i Norra Kaukasus i ett mål som drivits inom ramen för ett samarbete mellan Civil Rights Defenders och Russian Justice Initiative. Det var i går, torsdags (10/2 2011), som domstolen offentliggjorde sitt beslut i målen Nasukhanovy mot Ryssland och Dudarovy mot Ryssland i vilka Ryssland hålls ansvarigt för försvinnandet och avrättningen av tre tjetjenska män 2002.

14 februari 2002 tog rysk militär med sig bröderna Movsar, Movladi och Vakha (födda -80, -81 respektive -83) från deras föräldrars hus till ett filtreringsläger nära en kvarn i den tjetjenska byn Starye Atagi. Två dagar senare frigavs Vakha, som fick bäras hem eftersom hans ben inte längre bar honom efter den misshandel han utsatts för. Sex dagar efter att de tre fördes bort tvingas föräldrarna att identifiera de sönderbrända liken av deras två söner Movsar och Movladi. Distriktsåklagaren i Tjetjeniens huvudstad Groznyj kom fram till att kropparna förmodligen bränts för att dölja att de mördats, men utredningen lades ner i brist på resultat.

Klockan två på morgonen 18 november 2002 bröt rysk militär sig in i Magomed Dudarovs (född 1979) föräldrars hus och förde bort honom. Magomed har inte setts till sedan dess och hans kropp har aldrig återfunnits. Trots att övertygande bevisning kunde presenteras för de rättsvårdande myndigheterna ledde brottsutredningen inte till något resultat.

De anhöriga till bröderna Nasukhanovy och Magomed Dudarov tilldömdes 100 000 respektive 60 000 EUR i skadestånd av domstolen. Totalt har Ryssland ådömts att betala över 8 miljoner EUR i skadestånd sedan jag var på plats i Europadomstolen för att bevittna rättegången i vårt första fall, Bazorkina mot Ryssland, 2006. Det har varit totalt 160 mål mot Ryssland i Europadomstolen för människorättskränkningar i Norra Kaukasus och vi och vår ryska partnerorganisation representerar alltså en majoritet av dessa fall.

Ryssland betalar de skadestånd Europadomstolen ådömer landet att betala. Men ännu har ingen hållits ansvarig för de omfattande människorättskränkningar som skett av ryska styrkor i regionen, trots omfattande bevisning i många fall (t ex i fallet Bazorkina mot Ryssland där CNN har filmat när ett ryskt befäl beordrar avrättningen av Bazorkinas son). Tvärtom har Ryssland istället befordrat flera av de militärer som utpekats som ansvariga.  Detta klimat av straffrihet gör att konflikter förblir olösta och att förövare kan fortsätta begå övergreppen, väl medvetna om att de med största sannolikhet aldrig kommer att straffas för det. De allra flesta fall vi har i Europadomstolen härrör från 2002 och det s k andra Tjetjenienkriget. Brutala övergrepp sker dock fortfarande och de har spridits till andra republiker i regionen. Öppna sår och fortsatta terrordåd riktade mot regeringen i Kreml, i kombination med ett förestående ryskt presidentval (2012), riskerar att än en gång förvandla denna krutdurk norr om bergskedjan Kaukasus till ett brinnande inferno. EU och omvärlden måste därför sätta press på Ryssland och verka för att domstolens alla beslut leder till verklig förändring.





När draken ryter stannar Goran hemma

8 12 2010

Det kommer inga representanter från Serbien till utdelningen av årets fredspris i Oslo på fredag. De är i gott (?) sällskap: Ryssland, Kazakstan, Colombia, Tunisien, Saudi-Arabien, Pakistan, Irak, Iran, Vietnam, Afghanistan, Venezuela, Filippinerna, Egypten, Sudan, Ukraina, Kuba och Marocko har meddelat att de, av en eller annan anledning, inte kommer att delta. Och så Kina då förstås. Kina anser att fredspristagaren Liu Xiaobo är kriminell och den kinesiska diktaturen har, uppenbarligen med viss framgång, utövat hårda påtryckningar på andra länders regeringar för att få dem att avstå från att komma till prisutdelningen på människorättsdagen, 10 december (10 december är den dag då den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling, 1948). Liu Xiaobo dömdes 2009 till elva års fängelse för att ha ”uppviglat till att undergräva statens makt”. Gärningen bestod i att författa Charta -08, som är ett manifest som uppmanar till omfattande reformer av det kinesiska samhället och då särskilt inom områdena demokrati och mänskliga rättigheter. Manifestet publicerades på just människorättsdagen 10 december 2008, 60 år efter att FN:s generalförsamling antagit den allmänna förklaringen.

Att länder som Iran, Vietnam och Kuba inte kommer är en sak, det är väntat. En annan är att ett land som Serbien, som har tydliga aspirationer att bli medlem i EU, rättar in sig i ledet bakom drakens svans. Är det en slump att krigsförbrytaren Ratko Mladic fortfarande är på fri fot när den nyuppvaknade demokratin Serbiens syn på de mänskliga rättigheterna verkar vara av mer pragmatisk än ideologisk natur? Demokrati och mänskliga rättigheter är bra att framhålla när landet vill ha något av Väst men lätt att förtränga när den ekonomiska giganten i Öst ryter till.

Men, återigen, Serbien är i gott sällskap. Även FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, väljer också hon att inte komma till prisutdelningen i Oslo. Den officiella anledningen uppges vara att hon har ett eget arrangemang i Genève som hindrar henne från att åka. (Typiskt att det skulle krocka med ett av de viktigaste arrangemangen som världens främste representant för de mänskliga rättigheterna kan ha och som har ägt rum på samma datum, ett datum som borde vara ganska lätt att komma ihåg om man har det ämbetet, de senaste drygt 60 åren.) Kritiken mot Pillay, som var i Sverige för drygt en vecka sen för att ta emot Advokatsamfundets och ILAC:s pris Stockholm Human Rights Award, är särskilt hård eftersom FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i ett möte med den kinesiska regimen strax efter det att Liu Xiaobo utsetts till årets fredspristagare, vägrat att ta upp hans fall. Det, i kombination med att Pillay enbart kritiserat Kina vid tre tillfällen sedan hennes tillträde 2008 (att jämföra med hennes kritik mot USA, som skett vid åtta tillfällen under samma period), gör att misstankarna är många att FN ligger lågt under trycket från den kinesiska diktaturen.

Jag var kritisk till den norska nobelkommitténs fjolårsval, Barack Obama. Men årets pristagare Liu Xiaobo är en mycket värdig mottagare av Nobels fredspris. Han är en sann människorättsförsvarare som vare sig använder eller förespråkar våld i sitt osjälviska arbete för att Kinas medborgare ska komma i åtnjutande av sina rättigheter. Han är därmed en förebild för alla de länder och institutioner som säger sig verka för demokrati och mänskliga rättigheter och som sådan förtjänar han all vår uppmärksamhet. Om inte Liu Xiaobos arbete och person räcker till för att övertyga borde det faktum att årets fredspris för första gången sedan 1935 inte kommer att kunna delas ut till pristagaren själv eller någon av hans närstående, göra det. Senast det hände var när Nazityskland hindrade pacifisten Carl von Ossietzky från att delta. Nu är det inte det tredje riket utan Mittens rike som ryter men effekten är densamma – räddhågsna opportunister fegar ur i hopp om riklig belöning.





96:e fällningen av Ryssland

2 12 2010

Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg fällde i dag Ryssland för att ha kränkt rätten till liv och det absoluta tortyrförbudet i fallet Dzhabrailova and Dzhabrailova v. Ryssland (no. 155563). Fallet handlar om Isa Aytamirov, som tidigt på morgonen den 19 februari 2003 fördes bort av rysk milis från sitt hem i Novyi Tsentoroy i Tjetjenien. Isa, hans faster och andra släktingar låg och sov när runt 30 ryska militärer som anlänt i tre pansarfordon bröt sig in i deras hus. Isa fördes barfota och iförd endast hans underkläder ut ur huset och in en av pansarfordonen medan hans släktingar hotades med vapen. Isas faster försökte följa efter det pansarfordon som Isa färdades i men en av militärerna slog henne medvetslös med sin gevärskolv. Isa har inte setts till sedan dess och, som vanligt, gav myndigheternas utredning kring hans försvinnande inte något resultat. Isas faster behandlades på sjukhus för sina skador och anmälde militärerna för misshandeln. Men de som skulle utreda hennes anmälan lade beslag på hennes läkarjournal, som sedan dess är försvunnen.

Ryssland ådömdes att betala ett skadestånd på 74 000 EUR. Fällningen var den 96:e i ordningen inom ramen för Civil Rights Defenders samarbete med organisationen Russian Justice Initiative. Totalt har vi lämnat in 208 fall till domstolen och fler är på väg. Enbart under 2009 tvingades Ryssland att betala över 40 miljoner kronor i skadestånd till offer och anhöriga i de processer vi drivit. Ryssland betalar utan större mankemang men till dags dato har ingen ansvarig ställts inför rätta för de utomrättsliga avrättningar och fall av försvinnanden och tortyr som Europadomstolen har kunnat påvisa. Detta trots att det i många fall finns tydliga bevis för vem som ansvarat för de grova brotten.