Psyksjuka löper större risk att dödas av polis

3 05 2012

I vårt ärende mot Sverige i Europadomstolen i fallet Daniel Franklert Murne anför vi att de strukturella brister som föreligger i fråga om polisens användning av skjutvapen utgör en kränkning mot Europakonventionens artikel 14 (rätten till skydd mot diskriminering). Vi menar att gällande svenska bestämmelser, polisiära rutiner och utbildning inte tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder vid ingripanden och omhändertaganden av psykiskt sjuka. Detta har som diskriminerande följd att psykiskt sjuka är mer utsatta vid polisiära ingripanden och omhändertaganden samt löper en större risk att dö till följd av polisens användning av skjutvapen än andra.

När Civil Rights Defenders granskade polisens agerande i Daniels fall gick vi tillbaka och analyserade samtliga dödsskjutningar som svensk polis gjort sig skyldig till under åren 1995-2011. Av vår samlade statistik (se bilden) framgår att minst sju av de fjorton personer (43 %) som sköts till döds var psykiskt sjuka. (Offrens psykiska status kartlades genom att vi gick igenom den allmänna medierapportering som finns tillgänglig, vilket innebär att det finns risk för att det finns ytterligare fall som skulle kunna framkomma vid en djupare granskning.)

I Europakonventionens artikel 2(1) stadgas det att varje människas rätt till liv skall skyddas genom lag. Enskilda ska skyddas mot godtyckligt, avsiktligt och vårdslöst berövande av liv av staten. Detta innefattar ett krav på att staten ska ha relevant lagstiftning, vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder, genomföra adekvat träning och utbildning samt effektivt verkställa gällande rätt. I förhållande till samtliga dessa krav kan man se brister i det svenska förfarandet, bland annat mot bakgrund av den höga representationen av psykiskt sjuka i skjutstatistiken.

Vid sidan av kravet på stöd i lag finns även ett krav på att polismän ska ges adekvat träning och utbildning. Utan ett tydligt och empiriskt befäst regelverk kring hur en insats ska gå till, och i avsaknad av samlad statistik rörande användning av skjutvapen och psykiskt sjukas representation i sådan statistik, är det omöjligt att ge en adekvat träning och utbildning till poliser i hur en psykiskt sjuk person ska bemötas för att minimera riskerna för samtliga inblandande. Adekvat utbildning bidrar till att minimera nödvändigheten att tillgripa dödligt våld. Mot bakgrund av den dystra statistiken är det särskilt otillfredsställande att polisen inte har utvecklat specifika taktiska metoder för hur de ska hantera den potentiellt farliga situation som ingripanden mot psykiskt sjuka utgör för både polis och den sjuka och därmed minimerat risken för dödlig utgång.

Europadomstolens betoning av vikten av att stater har ett adekvat rättsligt och administrativt regelverk, som reglerar och tydligt definierar polisens användning av maktmedel är också relevant i en svensk kontext eftersom det här saknas särskilda föreskrifter, regler, allmänna råd, etc, för hur en insats ska gå till när det gäller omhändertagande av psykiskt sjuka personer. Både när det gäller polisens assistans till vårdinrättningar genom handräckning och när polisen agerar i övrigt.

Det är sannolikt flera bidragande faktorer till att psykiskt sjuka är överrepresenterade i statistiken över polisens dödsskjutningar. I fallet med Daniel Murne har dessa faktorer lett till att poliserna inte kunde hantera den uppkomna situationen. Daniel Franklert Murnes död, och säkert flera av de andra med psykisk sjukdom som sköts till döds under 1995-2011, skulle kunna ha undvikits om svensk lagstiftning hade varit tydlig och om polismännen hade haft relevant utbildning och kunskaper för hantering av psykiskt sjuka. Låt oss se till att liknande fall i vart fall undviks i framtiden.





Polisens användning av dumdumkulor måste upphöra

17 04 2012
Hålspetsammunition före och efter träff.

I söndags hade min kollega Cecilia Tengroth och jag en artikel publicerad på DN Debatt där vi offentliggör vår stämningsansökan till Europadomstolen mot Sverige för polisens dödsskjutning av Daniel Franklert Murne i Lindesberg 2005. I artikeln pekar vi på fem strukturella fel i fråga om polisens skjutvapenhantering, som enligt vår mening bidrog till Daniels död och som måste åtgärdas för att det som hände Daniel inte ska hända andra. I en rad blogginlägg har jag tänkt att belysa dessa fem fel lite närmare och jag börjar idag med polisens användning av hålspetsammunition, så kallade dumdumkulor.

2003 fick svensk polis en ny sorts ammunition efter att själv ha begärt ett sådant byte. Den gamla Norma Säk-ammunitionen ersattes av Gold Speer Dot- ammunition, som är en hålspetsammunition av dumdumkule typ. Det var denna ammunition som användas vid dödsskjutningen av Daniel Franklert Murne. Dumdumkulor förbjöds redan 1899 att användas i krigstid, genom den så kallade Haagdeklarationen, mot bakgrund av att de förorsakar överflödig skada och onödigt lidande. Vid träff tillplattas kulan och fortsätter starkt deformerad genom kroppen med omfattande skador som resultat (se bild). Man ansåg att de stora och svårbehandlade skador denna ammunition åstadkom inte kunde motiveras i förhållande till den militära nytta som ammunitionen tjänade. Förbudet har idag sedvanerättslig status inom den humanitära rätten, d v s att det genom praxis har kommit att bli en gällande om än oskriven lag (en deklaration är inte juridiskt bindande för stater på samma sätt som exempelvis en konvention men genom sedvänja, praxis, har regeln etablerat sig som bindande). Det framgår även av FN:s Basic Principles on the Use of Force and Firearms by Law Enforcement Officials (paragraf 11 punkt (c)) att ammunition som orsakar oförsvarlig skada eller utgör en oförsvarlig risk, ska förbjudas.

Varför inte samma humanitära principer som tillerkänns fienden under krig ska gälla för ett lands egna medborgare är mycket svårbegripligt. Ett av polisens främsta argument för införandet av denna ammunition var att minska risken för att tredje man skadas vid skottlossning, d v s att kulan går igenom den misstänkte brottslingen och sedan träffar en oskyldig förbipasserande. Retoriskt kan det då undras om det är vanligt förekommande att människor skadas, eller rent av dödas, på detta sätt? Nej, det har tydligen aldrig hänt men det var inget polisen fäste större vikt vid.

Trots internationellt rättsliga förbud och rekommendationer samt nationella som internationella tester (bland annat på levande grisar på Södersjukhuset) visar att denna typ av ammunition orsakar stora skador med en högre risk för dödlig utgång, ändrades inte polisens regler eller utbildning avseende skjutvapenanvändning när den infördes.

Polisens behov av metoder och ammunition som inte skadar tredje man men som lyckas stoppa t.ex. en psykiskt sjuk eller drogpåverkad person kan, och måste, tillgodoses på andra sätt. Men så länge inte regeringen eller rikspolisstyrelsen agerar kommer polisens användning av dumdumkulor att fortsätta och det är, tyvärr, bara en tidsfråga innan ännu ett människoliv går till spillo på grund av detta.





Nätpublicering av misstänkta brottslingar hotar rättssäkerheten

21 02 2012

Foto: Elisabeth Ohlson WallinEn av rättsstatens mest grundläggande principer är den om att varje människa misstänkt för brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen bevisats i en rättvis rättegång. Principen kan ibland vara svår att upprätthålla eftersom vi människor tycks ha ett omåttligt intresse för kriminalitet och kriminella. TV-program som Efterlyst i TV3 och det amerikanska Cops drar många tittare, som får sin belöning i form av ingående beskrivningar av människans mörkare sidor och en chans att få hjälpa polisen att hitta de skyldiga. Utbredd användning av ny teknik, som avancerade övervakningskameror och mobiler med både kamera och videofunktion, ger både brottsutredande myndigheter och media tillgång till bildmaterial på både brott och misstänkta gärningsmän på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Genom exponering av dessa bilder bland hundratusentals, ja miljontals, tittare över både kommun-, läns- och landsgränserna hoppas polis och åklagare på fler uppklarade brott och medierna på ökade tittarsiffror och försålda lösnummer. Men den som exponeras riskerar att av allmänheten för alltid bli utpekad som kriminell, oavsett om personen är skyldig till det brott han eller hon misstänks för.

Nu har svensk polis upptäckt att de kan dra ytterligare nytta av den nya tekniken genom att på sina hemsidor publicera bilder och filmer på brottsliga gärningar och misstänkta brottslingar – eller, som polisen själv säger, ”gärningsmän”. Det finns förstås fördelar med detta ur ett brottsutredande perspektiv men för den människa som felaktigt hängs ut som kriminell kan konsekvenserna bli ödesdigra. Här hjälper det inte med att polisen säger sig vara säker på att det är rätt person som pekas ut. Själva poängen med och konstruktionen av ett rättssäkert system är att polis, åklagare och domstol inte ska utgöras av en och samma instans. Med det här arbetssättet riskerar svensk polis att i vissa fall få ett slags Judge Dredd-liknande roll, som polis, domare och bödel i ett. I synnerhet eftersom det vi nu ser enbart är början av en användning, som med fortsatt stark teknisk framfart kan utvecklas till att bli betydligt mer omfattande och ingripande än vad vi kan föreställa oss i dag. Det borde särskilt oroa oss att arbetsmetoden har ett så starkt stöd hos gemene man – det är lätt att bli fartblind när inget tar emot.

I stunder då samhället utsätts för stora påfrestningar är det viktigt att myndigheter och politiker inte rycks med i de strömningar som uppstår. Det demokratiska systemet måste vara byggt för att hindra överilade beslut i grundläggande frågor och ha en inbyggd tröghet, som istället möjliggör eftertanke och distans. När kravaller blossade upp i London 2011 ville polisen publicera bilder för att identifiera misstänkta gärningsmän, något som också skedde. Storbritanniens premiärminister David Cameron gjorde då följande uppseendeväckande uttalande:

Today, major police operations are under way as I speak to arrest the criminals who were not picked up last night but who were picked up on closed circuit television cameras. Picture by picture, these criminals are being identified and arrested and we will not let any phony concerns about human rights get in the way of the publication of these pictures and the arrest of these individuals.

Uttalandet visar på betydelsen av att inte överlämna till enskilda politiker och myndighetsutövare att tolka när och hur människors rättigheter kan inskränkas. Om inte det här exemplet övertygar finns det otaliga exempel att studera på hur kampen mot terrorismen efter 11 september 2001 har devalverat skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Att publicera bilder på misstänkta brottslingar på internet är ett intrång i den personliga integriteten. Rätten till privatliv skyddas i exempelvis Europakonventionens artikel 8 och i vår grundlag, regeringsformen 2 kapitlet 6 §. Staten får under vissa förutsättningar inskränka rätten till skydd för privatlivet, till exempel om åtgärden är nödvändig till förebyggande av brott eller för andra personers fri- och rättigheter, och det ska då ske genom lag. Svensk polis samt Datainspektionen menar att det finns lagstöd i personuppgiftslagen (PuL) för att publicera bilder på misstänkta men det råder oenighet mellan myndigheterna kring vilken paragraf det är i PuL som är tillämplig.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut från 2010 (dnr 4787-2009) uttalat att det, för att en bildpublicering ska vara rättsenlig och lämplig i övrigt, krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, att bilderna visar någon som utför vad som objektivt sett är ett brott eller försök till brott och att det för brottet inte ska vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Om det rör sig om särskilt grov brottslighet eller om den misstänkte på goda grunder kan antas vara farlig för allmänheten eller enskilda, anser JO att en publicering undantagsvis vara försvarbar även utan ett så starkt bevisläge. JO anser generellt att publicering av personuppgifter på internet inte kan anses nödvändig för att polisen ska kunna utföra arbetsuppgiften att utreda brott, men att det i enskilda fall och under vissa förutsättningar kan anses nödvändig för att utföra en polisiär arbetsuppgift. Det bör därför krävas att det inte finns något annat realistiskt sätt att komma vidare i utredningen. Tillåtligheten ska, menar JO, i sådant fall bedömas genom att tillämpa den bestämmelse av generalklausulskaraktär som finns i 10 § f PuL (samma lagrum Datainspektionen anser ska tillämpas). (Notera att det från 1 mars 2012 är polisdatalagen som gäller istället för PuL 10 § men att denna nya lag inte heller den innehåller någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på den behandling av personuppgifter som är aktuell avseende polisens publicering av bilder på internet.)  Något som är anmärkningsvärt i JO:s beslut är att JO går längre än vad som föreslogs i Polisdatautredningen (SOU 2001:92) när det gäller hur allvarligt brottet ska vara för att motivera bildpubliceringen. Av hänsyn till integritetsintresset föreslog Polisdatautredningen att gränsen skulle gå vid brott med minst två års fängelse i straffskalan. Det anmärkningsvärda är att JO inte anger något skäl för denna omfattande utvidgning av tillämpningsområdet.

Vissa av de mänskliga rättigheterna är absoluta, som till exempel rätten till skydd mot tortyr, vilket innebär att dessa gäller alla och alltid. Andra rättigheter, som rätten till privatliv, kan inskränkas till förmån för större samhälleliga värden nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det måste då ske genom lag. Det finns flera exempel där Sverige har begränsat skyddet av människors rättigheter utan ett positivt lagstöd, det vill säga där begränsningen direkt framgår i en för ändamålet stiftad lag. Den signalspaning som ägde rum innan den omdebatterade FRA-lagstiftningen trädde ikraft är ett exempel på detta (signalspaningen bedrevs då utan stöd i lag). Polisdatautredningen föreslog i sitt betänkande från 2001 (se SOU 2001:92 ovan) att polisens nätpublicering borde lagregleras men i en senare departementspromemoria (Ds 2007:43) konstaterades att det inte finns något behov av reglering utan att det är upp till polisen själv att överväga förutsättningarna för en publicering.

Mot bakgrund av den tveksamhet som ändå råder kring vilken lagstiftning som är tillämplig i fråga om publicering av misstänkta på internet, är det extra viktigt att lagstiftningen ses över på detta område. Det får inte lämnas ett för stort tolkningsutrymme för hur rättighetsbegränsningar ska utformas av berörda myndigheter. Det kan heller inte vara så, att JO är den som ska fylla rättighetsinskränkande lagar med ett innehåll. Konsekvenserna för den enskilde kan bli så allvarliga att staten måste se till att det finns ett starkt integritetsskydd, precis som den måste se till att ansvariga myndigheter har ett klart och otvetydigt lagstöd för sina ageranden.





Medborgarskap till låns

15 02 2012

Från tid till annan höjs röster om att nyblivna svenska medborgare ska berövas sitt medborgarskap om de begår brott. Dessa röster kommer inte enbart ifrån sverigedemokrater eller andra givna kandidater till en sådan inställning utan även ifrån socialdemokrater, som Malmös kommunalråd Illmar Reepalu, och moderater, som Beatrice Ask med flera. Även den svenske domaren Krister Thelin, som numera är ledamot i FN:s människorättskommitté och därmed del av ett av det internationella samfundets mest framträdande organ till skydd för de mänskliga rättigheterna, har framfört denna åsikt. (Thelin gick t o m så långt att han ville göra det möjligt att ompröva medborgarskapet för kriminella svenskar som adopterats som barn.)

Frågan om medborgarskap handlar i grund och botten om rätten att ha rättigheter – att exempelvis få rösta, att få göra sin röst hörd och att få röra sig fritt. Alla människor är födda lika i värde och rättigheter, som det står i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, men denna universalitet är dåligt återspeglad i allt ifrån den amerikanska till den franska rättighetsstadgan – för att inte nämna vårt eget rättighetskapitel i regeringsformens (RF) andra kapitel. I dessa konstitutioner är det främst medborgarna i respektive stat som tillskrivs ett rättighetsskydd medan den som inte är medborgare värderas annorlunda. (Tyvärr innebär den svenska grundlagsutredningens förslag inte någon förändring i denna del.) Tanken om att människors rättigheter ska vara beroende av medborgarskap är i sig förkastlig och strider, som sagt, mot tanken och principen om de mänskliga rättigheternas universalitet, d v s att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor och överallt. Att dessutom vilja göra medborgarskapet, och därmed skyddet för sina grundläggande rättigheter, beroende av om du är en tillräckligt god samhällsmedborgare, är att ge sig ut på ett sluttande plan där människors rättigheter riskerar att inte längre vara medfödda och berättigade till envar, utan förmåner som förvärvas och förloras lika lätt som ett snedsteg blir till. Vidare borde det ur integrationssynpunkt vara mycket negativt med ett medborgarskap till låns, där människor som av olika skäl sökt sig till Sverige inte fullt ut skulle jämställas med infödda svenskar utan bli en sorts andra klassens medborgare.

Utöver de principiella, moraliska och etiska aspekter som anförs ovan finns det också ett juridiskt perspektiv väl värt att uppmärksamma. Om lagstiftaren vill göra det möjligt att återta ett beslut om medborgarskap krävs det en grundlagsändring eftersom det i RF 2 kap. 7 § stadgas ett förbud mot återkallelse av medborgarskap. Det kan också göras gällande att ett sådant förslag strider mot reglerna i Europakonventionen, inte minst diskrimineringsförbudet eftersom varje människa ska åtnjuta de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad såsom på grund av bl a nationellt ursprung eller ställning i övrigt. Tre veckor efter 11 september 2001 trädde dessutom den Europeiska medborgarskapskonventionen i kraft i Sverige. Konventionen begränsar avsevärt möjligheterna att frånta någon dess medborgarskap och i fråga om brottslighet skulle en sådan åtgärd enbart kunna tillåtas i fall av brott mot rikets säkerhet (högförräderi, spioneri, etc). Annan kriminalitet, oavsett hur grov den än må vara, anses inte vara skäl nog.

Att särbehandla främmande grupper i tider av fara och oro är en lätt men mycket farlig väg att slå in på. Under det senaste decenniet har vi sett hur demokratiska stater, inklusive Sverige, har utfört de mest fruktansvärda och rättsvidriga övergrepp på människor under förevändning av kampen mot terrorismen. Länder i vår omgivning, som Danmark, Finland och Holland, har infört lagstiftning som delar in medborgarna i ett A- och B-lag, där de sistnämnda riskerar att fråntas sitt medborgarskap om de inte uppför sig. En sådan lagstiftning skulle smaka för ett parti som Sverigedemokraterna men det är annars en åtgärd som varje människa som lever efter tron på att människor är lika i värde och rättigheter, bör hålla sig för god för. I en kommentar till Thelins förslag för tio år sedan, tyckte Fredrik Reinfeldt (då ordförande i justitieutskottet) att det är ”konstigt att betrakta medborgarskapet som något tillfälligt. Visst ska man bekämpa brottsligheten, men det här är fel väg att gå.” Låt oss hoppas att Reinfeldt fortfarande är av den åsikten och att han håller stången mot de motstående krafterna både i det egna partiet och utanför. Medborgarskap, lika lite som rättigheter, är inte något man ska få till låns.





Montenegro skyndar långsamt

14 02 2011

Utvecklingen i Montenegro går framåt. Åtminstone på ytan. De senaste åren har det lilla vackra landet skyndat sig med att inrätta bra lagar och bra institutioner, som ska verka för ett ökat skydd för människors rättigheter. Montenegriner som anser att deras rättigheter har kränkts vågar, och kan, idag anmäla det till myndigheterna, vilket inte skedde förr. Men när det gäller själva genomförandet av lagarna finns det fortfarande stora brister och processerna är mycket långsamma.

Den lag mot diskriminering som antogs i fjol, som ett resultat av bland annat Civil Rights Defenders arbete, är fortfarande inte tillämpbar eftersom en ombudsperson, som är diskrimineringslagstiftningens nyckelaktör, ännu inte har inrättats. Ett bristande diskrimineringsskydd drabbar framförallt Montenegros romer, kvinnor och HBT-personer. På grund av bristande politisk vilja har en rättshjälpslag inte införts som planerat. Det får till följd att en stor del av befolkningen inte har tillgång till rättssystemet. Trots att lagar finns och trots att domstolar i flera fall har tolkat lagarna till fördel för de människor vars rättigheter har kränkts, genomförs inte bestämmelserna och besluten av myndigheterna. Ett exempel på detta är den funktionshindrade kvinnan Marijana Mugoša. Hon sparkades från sitt jobb på Podgoricas kommun därför att de inte gillade att hon tog med sin ledarhund till jobbet. Landets högsta domstol gav Marijana rätt men kommunen följer inte beslutet. Rättsprocesserna kring de krigsförbrytelser som begicks i Montenegro hanteras mycket saktfärdigt och riktar sig enbart mot de som är misstänkta för att ha utfört dåden, inte de som har beordrat dem. Andelen politiskt motiverat våld ökade under 2010. Tortyr och annan grym, omänsklig och kränkande behandling är vanligt förekommande inom polisen. Ett stort mått av korruption genomsyrar de flesta delar av det montenegrinska samhället.

Du kan snart läsa mer om hur situationen för de mänskliga rättigheterna i Montenegro ser ut i en rapport skriven av organisationen Youth Initiative for Human Rights. Rapporten är framtagen i samarbete med Civil Rights Defenders och den kommer inom kort att publiceras på engelska. Dessvärre kommer montenegrinska människorättsorganisationer att få det svårare att arbeta framöver och frågan är om de kommer att kunna publicera liknande rapporter i framtiden. Omvärldens intresse för det lilla landet svalnar i takt med att landets politiker uppvisar positiva resultat när det gäller att instifta nya lagar och institutioner. Hur de sedan genomförs i praktiken verkar mindre intressant. Sverige och Sida upphör nu med sina insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i Montenegro och det finns skäl att fråga sig varför. Sveriges gedigna intresse för länderna i det forna Jugoslavien har bidragit till en fantastisk utveckling på kort tid. Att då dra sig ur ett land som Montenegro, där mycket har gjorts men en hel del återstår att göra, framstår som irrationellt – särskilt med tanke på att ganska mycket kan göras med relativt små medel.





Förnuftighet är vårt bästa skydd

13 12 2010

Möjligheterna för det öppna och demokratiska samhället att förhindra terrordåd är oändligt små, vilket vi tyvärr fick upplevanära håll igår. Den yttersta minoritet som vill sina medmänniskor illa är svår att spåra bland den absoluta majoriteten av goda människor. Världens länder, inklusive Sverige, har efter 11/9 2001 vidtagit långtgående åtgärder för att försöka identifiera dem som vill sprida terror ibland oss. Övervakningen av oss medborgare har ökat och polisens vapenarsenal har utökats och förändrats. De senaste årens tekniska upprustning av de brottsbekämpande myndigheterna har emellertid snarare haft politiska förtecken än vilat på vetenskapligt beprövad grund. Införandet av de nya metoderna och vapnen har inte föregåtts av någon forskning kring deras behov och effektivitet utan ansetts vara en självklar förutsättning för ett förbättrat polisarbete. Detsamma gäller den informationstrålning som bedrivs av Försvarets radioanstalt (FRA). Medborgarnas rättssäkerhet har dock inte utvecklats i takt med tekniken. Staten har givetvis ett ansvar att skydda sina medborgare men den ansvarar även för att medborgarna skyddas mot statliga övergrepp. Utvecklingen under det senaste decenniet har helt klart ökat risken för att människors rättigheter kränks och det dessutom utan att resultaten av det polisiära arbetet har förbättrats.

När vårt samhälle utsätts för terrorattentat är risken stor att våra folkvalda vill visa handlingskraft och ytterligare öka de brottsbekämpande myndigheternas befogenheter. Det finns också en risk i att dessa myndigheter förivrar sig och, under åberopande av goda intentioner, begår övergrepp i jakten på misstänkta terrorister. Vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda föresatser och vi måste därför besinna oss. Det är i svåra stunder demokratiska värden sätts under prövning men det är också då det är som viktigast att respektera dessa värden.

De mänskliga rättigheterna är i grunden en kodifiering av människans sunda förnuft, ett regelverk som lägger grunden för hur vi människor ska kunna leva tillsammans i en fredlig och säker värld. Våra rättigheter står inte i konflikt med statens skyldighet att beivra brott och skydda sina medborgare, tvärtom – de är en förutsättning för att det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet överhuvudtaget ska nå framgång. Krav på nya åtgärder för att bekämpa den brottslighet vi står inför måste följas av motsvarande krav på att våra politiker kan visa på ett klarlagt behov av dessa åtgärder, att de har visat sig effektiva och att de står i proportion till den eventuella inskränkning av våra rättigheter de kan innebära.





Ryska människorättsförsvarare och Dagestan

24 11 2010

Stockholmsprocessen fortsätter. Den är ett forum för lokala och internationella människorättsorganisationer som arbetar med och i Norra Kaukasus som syftar till att uppmärksamma dels situationen för människors rättigheter, dels den utsatthet som råder för de människor som arbetar med att försvara dessa rättigheter i regionen. Processen startade i fjol, strax innan EU-toppmötet med Ryssland och allt sker i Civil Rights Defenders regi.

Det har varit intensiva dagar. Vi har utbildat i opinions- och påverkansarbete. Vi har diskuterat hur vi ska nå ut med information till beslutsfattare och vår omvärld om vad som pågår i de instabila republiker som utgör Norra Kaukasus. Dessutom har vi pratat om olika säkerhetsåtgärder som vi kan och bör genomföra för att göra tillvaron tryggare för de människorättsförsvarare i t ex Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan, som dagligen riskerar sina liv. I dag har det pågått lobbymöten med politiker, flera intervjuer har genomförts (lyssna t ex på lunchekot här och läs en TT-notis i Svd här) och vi har också samlat internationella givarorganisationer för att se till så att pratet omsätts till handling.

I morse hade vi ett seminarium för att uppmärksamma situationen i Dagestan, som anses som den senaste konflikthärden i den utsatta regionen. Ekaterina Sokirianskaja och Tanja Loksjina från Memorial respektive Human Rights Watch berättade om deras intryck från en nyligen genomförd utredningsresa i landet. Den terroristbekämpning som myndigheterna bedriver sedan många år tillbaka drabbar civilbefolkningen hårt. Så kallade rättsvårdande myndigheter, som polis och säkerhetspolis, begår grova människorättskränkningar som utomrättsliga avrättningar, tortyr och försvinnanden. Ingen ställs till ansvar för dessa övergrepp.  Särskilt hårt drabbad är den salafi-muslimska delen av befolkningen, som generellt och per automatik anses tillhöra den islamistiska militanta rörelsen i landet. Det fick sju män erfara i maj i år, när de på väg till en picknick stannade för att gå in på ett apotek och då blev omringade av polis och förda till polisstationen där de blev olagligt frihetsberövade och misshandlade. En av männen misshandlades så svårt att han senare avled av skadorna. Ingen av männen ställdes inför rätta och de frigavs senare. Anledningen till att de blev tagna av polisen var männens skägg, som signalerade att de var salafi-muslimer och därmed automatiskt misstänkta som terrorister. Även människorättsförsvarare är utsatta, inte minst advokater som arbetar med att representera de vars rättigheter har kränkts. Ett exempel är Sapiat Magomedova, som var inbjuden att delta i Stockholmsprocessen. Hon skulle besöka sin klient på polisstationen men blev istället misshandlad av flera poliser. När hon anmälde dem gjordes det en motanmälan för att hon ska ha förolämpat en av polismännen. Hennes polisanmälan har inte lett till någon utredning medan polisernas motanmälan har resulterat i ett åtal. En domstolsorder hindrade henne från att resa till vår konferens i Stockholm.

Det kommer tyvärr att finnas anledning till att återkomma till Norra Kaukasus och den situation som råder där. Vi fortsätter vårt arbete med att öka stödet till våra kollegor i regionen, inte minst genom Stockholmsprocessen, och håller tummarna för att den oro som uttrycktes på morgonens seminarium om Dagestan, för att ett fullödigt inbördeskrig ska bryta ut i republiken, inte kommer att förverkligas. Vi hoppas att vi genom vårt människorättsarbete i regionen kan bidra till att ytterligare konflikter utbryter. Människors tillgång till sina rättigheter är en av de främsta garantierna för fred och säkerhet.