Nätpublicering av misstänkta brottslingar hotar rättssäkerheten

21 02 2012

Foto: Elisabeth Ohlson WallinEn av rättsstatens mest grundläggande principer är den om att varje människa misstänkt för brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen bevisats i en rättvis rättegång. Principen kan ibland vara svår att upprätthålla eftersom vi människor tycks ha ett omåttligt intresse för kriminalitet och kriminella. TV-program som Efterlyst i TV3 och det amerikanska Cops drar många tittare, som får sin belöning i form av ingående beskrivningar av människans mörkare sidor och en chans att få hjälpa polisen att hitta de skyldiga. Utbredd användning av ny teknik, som avancerade övervakningskameror och mobiler med både kamera och videofunktion, ger både brottsutredande myndigheter och media tillgång till bildmaterial på både brott och misstänkta gärningsmän på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Genom exponering av dessa bilder bland hundratusentals, ja miljontals, tittare över både kommun-, läns- och landsgränserna hoppas polis och åklagare på fler uppklarade brott och medierna på ökade tittarsiffror och försålda lösnummer. Men den som exponeras riskerar att av allmänheten för alltid bli utpekad som kriminell, oavsett om personen är skyldig till det brott han eller hon misstänks för.

Nu har svensk polis upptäckt att de kan dra ytterligare nytta av den nya tekniken genom att på sina hemsidor publicera bilder och filmer på brottsliga gärningar och misstänkta brottslingar – eller, som polisen själv säger, ”gärningsmän”. Det finns förstås fördelar med detta ur ett brottsutredande perspektiv men för den människa som felaktigt hängs ut som kriminell kan konsekvenserna bli ödesdigra. Här hjälper det inte med att polisen säger sig vara säker på att det är rätt person som pekas ut. Själva poängen med och konstruktionen av ett rättssäkert system är att polis, åklagare och domstol inte ska utgöras av en och samma instans. Med det här arbetssättet riskerar svensk polis att i vissa fall få ett slags Judge Dredd-liknande roll, som polis, domare och bödel i ett. I synnerhet eftersom det vi nu ser enbart är början av en användning, som med fortsatt stark teknisk framfart kan utvecklas till att bli betydligt mer omfattande och ingripande än vad vi kan föreställa oss i dag. Det borde särskilt oroa oss att arbetsmetoden har ett så starkt stöd hos gemene man – det är lätt att bli fartblind när inget tar emot.

I stunder då samhället utsätts för stora påfrestningar är det viktigt att myndigheter och politiker inte rycks med i de strömningar som uppstår. Det demokratiska systemet måste vara byggt för att hindra överilade beslut i grundläggande frågor och ha en inbyggd tröghet, som istället möjliggör eftertanke och distans. När kravaller blossade upp i London 2011 ville polisen publicera bilder för att identifiera misstänkta gärningsmän, något som också skedde. Storbritanniens premiärminister David Cameron gjorde då följande uppseendeväckande uttalande:

Today, major police operations are under way as I speak to arrest the criminals who were not picked up last night but who were picked up on closed circuit television cameras. Picture by picture, these criminals are being identified and arrested and we will not let any phony concerns about human rights get in the way of the publication of these pictures and the arrest of these individuals.

Uttalandet visar på betydelsen av att inte överlämna till enskilda politiker och myndighetsutövare att tolka när och hur människors rättigheter kan inskränkas. Om inte det här exemplet övertygar finns det otaliga exempel att studera på hur kampen mot terrorismen efter 11 september 2001 har devalverat skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Att publicera bilder på misstänkta brottslingar på internet är ett intrång i den personliga integriteten. Rätten till privatliv skyddas i exempelvis Europakonventionens artikel 8 och i vår grundlag, regeringsformen 2 kapitlet 6 §. Staten får under vissa förutsättningar inskränka rätten till skydd för privatlivet, till exempel om åtgärden är nödvändig till förebyggande av brott eller för andra personers fri- och rättigheter, och det ska då ske genom lag. Svensk polis samt Datainspektionen menar att det finns lagstöd i personuppgiftslagen (PuL) för att publicera bilder på misstänkta men det råder oenighet mellan myndigheterna kring vilken paragraf det är i PuL som är tillämplig.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut från 2010 (dnr 4787-2009) uttalat att det, för att en bildpublicering ska vara rättsenlig och lämplig i övrigt, krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen, att bilderna visar någon som utför vad som objektivt sett är ett brott eller försök till brott och att det för brottet inte ska vara föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Om det rör sig om särskilt grov brottslighet eller om den misstänkte på goda grunder kan antas vara farlig för allmänheten eller enskilda, anser JO att en publicering undantagsvis vara försvarbar även utan ett så starkt bevisläge. JO anser generellt att publicering av personuppgifter på internet inte kan anses nödvändig för att polisen ska kunna utföra arbetsuppgiften att utreda brott, men att det i enskilda fall och under vissa förutsättningar kan anses nödvändig för att utföra en polisiär arbetsuppgift. Det bör därför krävas att det inte finns något annat realistiskt sätt att komma vidare i utredningen. Tillåtligheten ska, menar JO, i sådant fall bedömas genom att tillämpa den bestämmelse av generalklausulskaraktär som finns i 10 § f PuL (samma lagrum Datainspektionen anser ska tillämpas). (Notera att det från 1 mars 2012 är polisdatalagen som gäller istället för PuL 10 § men att denna nya lag inte heller den innehåller någon bestämmelse som uttryckligen tar sikte på den behandling av personuppgifter som är aktuell avseende polisens publicering av bilder på internet.)  Något som är anmärkningsvärt i JO:s beslut är att JO går längre än vad som föreslogs i Polisdatautredningen (SOU 2001:92) när det gäller hur allvarligt brottet ska vara för att motivera bildpubliceringen. Av hänsyn till integritetsintresset föreslog Polisdatautredningen att gränsen skulle gå vid brott med minst två års fängelse i straffskalan. Det anmärkningsvärda är att JO inte anger något skäl för denna omfattande utvidgning av tillämpningsområdet.

Vissa av de mänskliga rättigheterna är absoluta, som till exempel rätten till skydd mot tortyr, vilket innebär att dessa gäller alla och alltid. Andra rättigheter, som rätten till privatliv, kan inskränkas till förmån för större samhälleliga värden nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det måste då ske genom lag. Det finns flera exempel där Sverige har begränsat skyddet av människors rättigheter utan ett positivt lagstöd, det vill säga där begränsningen direkt framgår i en för ändamålet stiftad lag. Den signalspaning som ägde rum innan den omdebatterade FRA-lagstiftningen trädde ikraft är ett exempel på detta (signalspaningen bedrevs då utan stöd i lag). Polisdatautredningen föreslog i sitt betänkande från 2001 (se SOU 2001:92 ovan) att polisens nätpublicering borde lagregleras men i en senare departementspromemoria (Ds 2007:43) konstaterades att det inte finns något behov av reglering utan att det är upp till polisen själv att överväga förutsättningarna för en publicering.

Mot bakgrund av den tveksamhet som ändå råder kring vilken lagstiftning som är tillämplig i fråga om publicering av misstänkta på internet, är det extra viktigt att lagstiftningen ses över på detta område. Det får inte lämnas ett för stort tolkningsutrymme för hur rättighetsbegränsningar ska utformas av berörda myndigheter. Det kan heller inte vara så, att JO är den som ska fylla rättighetsinskränkande lagar med ett innehåll. Konsekvenserna för den enskilde kan bli så allvarliga att staten måste se till att det finns ett starkt integritetsskydd, precis som den måste se till att ansvariga myndigheter har ett klart och otvetydigt lagstöd för sina ageranden.





Medborgarskap till låns

15 02 2012

Från tid till annan höjs röster om att nyblivna svenska medborgare ska berövas sitt medborgarskap om de begår brott. Dessa röster kommer inte enbart ifrån sverigedemokrater eller andra givna kandidater till en sådan inställning utan även ifrån socialdemokrater, som Malmös kommunalråd Illmar Reepalu, och moderater, som Beatrice Ask med flera. Även den svenske domaren Krister Thelin, som numera är ledamot i FN:s människorättskommitté och därmed del av ett av det internationella samfundets mest framträdande organ till skydd för de mänskliga rättigheterna, har framfört denna åsikt. (Thelin gick t o m så långt att han ville göra det möjligt att ompröva medborgarskapet för kriminella svenskar som adopterats som barn.)

Frågan om medborgarskap handlar i grund och botten om rätten att ha rättigheter – att exempelvis få rösta, att få göra sin röst hörd och att få röra sig fritt. Alla människor är födda lika i värde och rättigheter, som det står i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, men denna universalitet är dåligt återspeglad i allt ifrån den amerikanska till den franska rättighetsstadgan – för att inte nämna vårt eget rättighetskapitel i regeringsformens (RF) andra kapitel. I dessa konstitutioner är det främst medborgarna i respektive stat som tillskrivs ett rättighetsskydd medan den som inte är medborgare värderas annorlunda. (Tyvärr innebär den svenska grundlagsutredningens förslag inte någon förändring i denna del.) Tanken om att människors rättigheter ska vara beroende av medborgarskap är i sig förkastlig och strider, som sagt, mot tanken och principen om de mänskliga rättigheternas universalitet, d v s att de mänskliga rättigheterna gäller för alla människor och överallt. Att dessutom vilja göra medborgarskapet, och därmed skyddet för sina grundläggande rättigheter, beroende av om du är en tillräckligt god samhällsmedborgare, är att ge sig ut på ett sluttande plan där människors rättigheter riskerar att inte längre vara medfödda och berättigade till envar, utan förmåner som förvärvas och förloras lika lätt som ett snedsteg blir till. Vidare borde det ur integrationssynpunkt vara mycket negativt med ett medborgarskap till låns, där människor som av olika skäl sökt sig till Sverige inte fullt ut skulle jämställas med infödda svenskar utan bli en sorts andra klassens medborgare.

Utöver de principiella, moraliska och etiska aspekter som anförs ovan finns det också ett juridiskt perspektiv väl värt att uppmärksamma. Om lagstiftaren vill göra det möjligt att återta ett beslut om medborgarskap krävs det en grundlagsändring eftersom det i RF 2 kap. 7 § stadgas ett förbud mot återkallelse av medborgarskap. Det kan också göras gällande att ett sådant förslag strider mot reglerna i Europakonventionen, inte minst diskrimineringsförbudet eftersom varje människa ska åtnjuta de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan någon åtskillnad såsom på grund av bl a nationellt ursprung eller ställning i övrigt. Tre veckor efter 11 september 2001 trädde dessutom den Europeiska medborgarskapskonventionen i kraft i Sverige. Konventionen begränsar avsevärt möjligheterna att frånta någon dess medborgarskap och i fråga om brottslighet skulle en sådan åtgärd enbart kunna tillåtas i fall av brott mot rikets säkerhet (högförräderi, spioneri, etc). Annan kriminalitet, oavsett hur grov den än må vara, anses inte vara skäl nog.

Att särbehandla främmande grupper i tider av fara och oro är en lätt men mycket farlig väg att slå in på. Under det senaste decenniet har vi sett hur demokratiska stater, inklusive Sverige, har utfört de mest fruktansvärda och rättsvidriga övergrepp på människor under förevändning av kampen mot terrorismen. Länder i vår omgivning, som Danmark, Finland och Holland, har infört lagstiftning som delar in medborgarna i ett A- och B-lag, där de sistnämnda riskerar att fråntas sitt medborgarskap om de inte uppför sig. En sådan lagstiftning skulle smaka för ett parti som Sverigedemokraterna men det är annars en åtgärd som varje människa som lever efter tron på att människor är lika i värde och rättigheter, bör hålla sig för god för. I en kommentar till Thelins förslag för tio år sedan, tyckte Fredrik Reinfeldt (då ordförande i justitieutskottet) att det är ”konstigt att betrakta medborgarskapet som något tillfälligt. Visst ska man bekämpa brottsligheten, men det här är fel väg att gå.” Låt oss hoppas att Reinfeldt fortfarande är av den åsikten och att han håller stången mot de motstående krafterna både i det egna partiet och utanför. Medborgarskap, lika lite som rättigheter, är inte något man ska få till låns.





Markelovs mördare dömda

2 05 2011

Rättegången mot den välkände ryske människorättsadvokaten Stanislav Markelovs och journalisten Anastasia Baburovas mördare är nu avslutad. Nikita Tikhonov och Evgeniya Khasis dömdes för mord respektive medhjälp till mord och för det riskerar de nu fängelse i mellan 20 år och livstid. Rättegången har kantats av beskyllningar om felaktiga anklagelser och påtryckningar mot domstolens anställda. Markelovs och Baburovas familjer samt ledande ryska människorättsförsvarare menar att det faktiskt är rätt gärningsmän som, för en gångs skull, har identifierats och dömts för dådet. Annars är det i Ryssland mycket vanligt förekommande att mord på människor som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter förblir olösta och att förövarna går fria. (Läs ett tidigare blogginlägg om mordet och rättegången här.)

Tikhonov och hans flickvän Khasis passar i rollen som förövare. De kallas för ”Patriotiska Bonnie & Clyde” för sitt ultranationalistiska engagemang och det finns därmed tillräckligt motiv för dem att döda en i deras ögon ”landsförrädare” som Markelov, som bland annat har representerat antifascisten Alexander Ryukhin och protesterat mot frigivningen av den ryske officeren och krigsförbrytaren Yuri Budanov. Men det går inte att helt bortse ifrån anklagelserna om felaktigheter i målet. Jurymedlemmar har vittnat om påtryckningar som syftat till att få paret fällt och en domare avsade sig målet i vintras. Både Tikhonov och Khasis har hela tiden hävdat sin oskuld och försökte till och med att ta livet av sig under processen i protest mot anklagelserna. Det kan vara farligt tilltalande att låta sig övertygas om att de misstänkta gärningsmännen också är förövarna när de är våldsbejakande extremister och offren representerar det goda. Svart mot vitt och svårt blir enkelt. Tyvärr är det så illa ställt med det ryska rättsväsendet att det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kan vara riktigt säkra. Vi får istället hoppas att detta speciella undantag från huvudregeln om att människorättsförsvarares banemän går fria är ett fall av rättvisa i ett annars så rättvisefattigt Ryssland. Annars har vi fått bevittna ytterligare ett övergrepp.





Bollen är rund i Tjetjenien

18 03 2011

I februari flyttade den holländska tidigare fotbollsstjärnan Ruud Gullit till Tjetjenien för att träna huvudstadens stolthet, Terek Grozny (nja, han och laget ska bo och träna i kurorten Kislodovsk, som ligger 25 mil väst om den krigsmärkta staden Grozny). Gullit, som tidigare har tränat både det holländska landslaget och Chelsea FC, säger att han ”inte vill bli involverad i politik utan att han är där för att koncentrera sig på fotbollen”.

Det uttalandet kan tyckas något naivt, för att uttrycka sig milt. Men han är inte ensam i sin något förvirrade uppfattning om att han inte är en del av den ökända, misstänkta krigsförbrytaren tillika tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs pr-ansträngningar: Förra tisdagen slängdes Gullit ihop med ett antal brasilianska före detta fotbollsstjärnor i ett lag som spelade en vänskapsmatch i Grozny mot ett tjetjenskt lag med Kadyrov i spetsen och med spelare från Terek Grozny, tidigare landslagsspelare i Sovjetunionen/Ryssland samt den före detta tyska mittfältsstjärnan Lothar Matthäus, som numera tränar det bulgariska landslaget. De brasilianska toppstjärnorna bestod bland annat av Bebeto, Cafu, Denilson, Dunga, Emerson och Romario.

Ramzan Kadyrov, som på goda grunder misstänks för att ha både beordrat och själv torterat och avrättat människor i den nordkaukasiska republiken, utsåg sig själv till lagkapten och lyckades till slut få in bollen i mål efter ett par missade straffsparkar. Kanske folkdansen han bjöd på i pausen tog på krafterna eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra, ni får gissa själva. Men det han framförallt lyckades med var att skapa positiv publicitet och goodwill för sig själv och sin hårdföra regim genom att få de före detta fotbollsstjärnorna att uppträda likt djur på cirkus inför en lyrisk publik på Groznys fotbollsstadion. De avdankade fotbollsproffsens medverkan kan inte ursäktas med vare sig bristande politisk medvetenhet eller genom att påstå att sport och politik inte hör ihop. Det hör till varje demokratiskt sinnad människas förbaskade skyldighet att informera sig och i fråga om sport och politik är dessa nära sammankopplade och har alltid varit – jämför med allt ifrån OS i Berlin 1936 till matchen i Grozny förra tisdagen.

Uppvisningsmatchen bekräftar på sätt och vis att vad som helst kan hända i Tjetjenien – bollen är rund. Men Kadyrov är hyfsat förutsägbar i sina ambitioner att uppvisa hur fantastisk och omtyckt han är som ledare för ett blomstrande och framgångsrikt Tjetjenien. Bakom den putsade fasaden står emellertid tusentals offer för de mänskliga rättigheterna, som är skrämda till tystnad och underkastelse. De är nog inte särskilt imponerade av Gullits och hans brasilianska vänners fotbollskonster.





Laddad rättegång om mordet på Politkovskajas advokat

28 02 2011

Rättegången om mordet på advokaten Stanislav Markelov och journalisten Anastasia Baburova från tidningen Novaja Gazeta, som sköts ner i Moskva i januari 2009, har nu inletts. Markelov företrädde såväl den kända journalisten och författaren Anna Politkovskaja som sköts ihjäl 2006, som Alexander Ryukhin, en antifascist som blev knivhuggen till döds av ett gäng nynazister samma år som Politkovskaja mördades. Mordet på Markelov och Baburova skedde precis efter att Markelov hade hållit en presskonferens där han protesterat mot den tidiga frigivningen av Yuri Budanov, en rysk arméofficer som dödat en ung tjetjenska i ett uppmärksammat fall från 2000 (läs mer i den här utmärkta rapporten).

När rättegången mot Ryukhins mördare pågick publicerade ryska nynazistiska hemsidor bilder på Markelov och uppmanade sina läsare att döda ”terroristadvokaten”. Ryukhins mördare dömdes till långa fängelsestraff och flera misstänkta för inblandning i mordet, efterlystes. En av dem som efterlystes var den framträdande högerextrema nationalistledaren Nikita Tikhonov. Hans flickvän, Evgeniya Khasis, närvarade på domstolsförhandlingarna i Ryukhinfallet och kände dem som stod åtalade och som senare dömdes för mordet. Nu står Tikhonov och Khasis åtalade, misstänkta för att ha mördat Markelov och Baburova på öppen gata i Moskva för två år sedan. De båda greps i november 2009 och flera vapen och sprängämnen hittades i deras gemensamma lägenhet, däribland den pistol som användes för att mörda Markelov och Baburova.

Tikhonov och Khasis försvarare gör sitt yttersta för att hävda de bådas oskuld, bland annat genom att hävda att det hela är en konspiration iscensatt av det korrupta ryska rättsväsendet. Men även om ett sådant påstående normalt förtjänar att lyssnas på verkar det i det här fallet vara så att bevisen är överväldigande. De har mordvapnet, Tikhonov saknar alibi, de kläder han påstås ha burit vid mordet har återfunnits och det finns ögonvittnen som talar till hans nackdel. Det största hotet mot rättvisan den här gången verkar snarare vara de hot som framförallt drabbar domstolen. I slutet av januari i år valde domaren i målet, Lyubov Nikolenko, att frånsäga sig uppdraget. Det finns inga officiella bekräftelser men allt tyder på att hon har blivit utsatt för starka påtryckningar och möjligen även blivit utsatt för dödshotelser. I april 2010 mördades en annan domare, Eduard Chuvashov, efter att ha dömt militanta skinnhuvuden till långa fängelsestraff och det finns all anledning att tro, att ryska högerextrema grupper inte drar sig för att tillgripa våld för att uppnå sina mål och för att skydda sina egna. Det är självklart så att detta även påverkar vittnen och andra som på olika sätt är inblandade i rättegången.

Rättegången mot Markelovs och Baburovas mördare återspeglar flera aspekter av det ryska samhället som det finns goda skäl att oroa sig för. Året Markelov och Baburova mördades, 2009, var ett ovanligt svart år för landets människorättsförsvarare. Flera prominenta aktivister dödades på grund av sitt arbete, däribland Natalja Estemirova, och rådde nästintill en stämning av hetsjakt på dem. De som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter utmålas av nynazistiska och högerextrema grupperingar, som står starka i dagens Ryssland, som terrorister och landsförrädare. Normalt går deras mördare fria och klimatet av straffrihet stärker signalerna om att Rysslands människorättsförsvarare är fritt villebråd. Rättsväsendets aktörer hotas och utsätts för påtryckningar, inte enbart från nationalister utan även från såväl ekonomiska intressen som från regeringshåll. De etniska spänningarna växer och människor från Norra Kaukasus går inte säkra på Moskvas gator, dels av rent rasistiska orsaker dels eftersom de i hög grad utpekas som terrorister eller potentiella sådana. (Det sistnämnda skänker också en viss eftertanke i relation till det svenska samhället, där militanta islamister i mångt och mycket beskrivs som ett farligare hot än de höger- och vänsterextrema grupperingar som är flera gånger större, långt mer beväpnade och bevisligen mer våldsbenägna.)

Ryssland har inte råd att fortsätta att se mellan fingrarna på de högerextrema och ultranationalistiska grupperingar som har vuxit sig allt starkare de senaste åren. Landet måste inse att det är dessa grupper och inte demokratiaktivister, homosexuella eller människor med kaukasiskt eller centralasiatiskt utseende som är det största hotet mot det ryska samhället. Om Markelovs och Baburovas mördare har hittats och om dessa döms i enlighet med gällande lagstiftning har Ryssland åtminstone tagit ett litet, men mycket viktigt, steg i rätt riktning.





Uigurer dömda till döden

24 02 2011

Fyra uiguriska män rapporterats ha dömts till döden i Kina för påstådd inblandning i tre olika våldsattacker som ägde rum i Östturkestan, på gränsen till den Centralasiatiska republiken Kirgizistan, under perioden augusti-november i fjol. Kinas högsta domstol har fastställt domarna vilket innebär att straffet kan verkställas när som helst.

Domarna måste ses i ljuset av den förföljelse kinesiska myndigheter utövar på den uiguriska minoriteten i östra Kina. Under förevändning av terroristbekämpning söker den kinesiska regimen att rättfärdiga en hårdför politik riktad mot det uigurer och den fredliga kamp som förs för demokrati och mänskliga rättigheter. Det relativt stora antal våldsattacker som har skett i regionen de senaste åren används av regimen för att stämpla en hel folkgrupp som terrorister och för att kväsa alla försök av den uiguriska minoriteten att komma i åtnjutande av lika värde och rättigheter som majoritetsbefolkningen. Kinas mörkläggning av vad som sker i Östturkestan gör att det är mycket svårt att få en klar bild av vad som pågår. Rapporter om övergrepp har svårt att nå ut till omvärlden.

Se tidigare blogginlägg av mig om situationen för uigurer i Kina här och här.





100 skäl till förändring

11 02 2011

Ryssland har för 100:e gången fällts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för grova människorättskränkningar i Norra Kaukasus i ett mål som drivits inom ramen för ett samarbete mellan Civil Rights Defenders och Russian Justice Initiative. Det var i går, torsdags (10/2 2011), som domstolen offentliggjorde sitt beslut i målen Nasukhanovy mot Ryssland och Dudarovy mot Ryssland i vilka Ryssland hålls ansvarigt för försvinnandet och avrättningen av tre tjetjenska män 2002.

14 februari 2002 tog rysk militär med sig bröderna Movsar, Movladi och Vakha (födda -80, -81 respektive -83) från deras föräldrars hus till ett filtreringsläger nära en kvarn i den tjetjenska byn Starye Atagi. Två dagar senare frigavs Vakha, som fick bäras hem eftersom hans ben inte längre bar honom efter den misshandel han utsatts för. Sex dagar efter att de tre fördes bort tvingas föräldrarna att identifiera de sönderbrända liken av deras två söner Movsar och Movladi. Distriktsåklagaren i Tjetjeniens huvudstad Groznyj kom fram till att kropparna förmodligen bränts för att dölja att de mördats, men utredningen lades ner i brist på resultat.

Klockan två på morgonen 18 november 2002 bröt rysk militär sig in i Magomed Dudarovs (född 1979) föräldrars hus och förde bort honom. Magomed har inte setts till sedan dess och hans kropp har aldrig återfunnits. Trots att övertygande bevisning kunde presenteras för de rättsvårdande myndigheterna ledde brottsutredningen inte till något resultat.

De anhöriga till bröderna Nasukhanovy och Magomed Dudarov tilldömdes 100 000 respektive 60 000 EUR i skadestånd av domstolen. Totalt har Ryssland ådömts att betala över 8 miljoner EUR i skadestånd sedan jag var på plats i Europadomstolen för att bevittna rättegången i vårt första fall, Bazorkina mot Ryssland, 2006. Det har varit totalt 160 mål mot Ryssland i Europadomstolen för människorättskränkningar i Norra Kaukasus och vi och vår ryska partnerorganisation representerar alltså en majoritet av dessa fall.

Ryssland betalar de skadestånd Europadomstolen ådömer landet att betala. Men ännu har ingen hållits ansvarig för de omfattande människorättskränkningar som skett av ryska styrkor i regionen, trots omfattande bevisning i många fall (t ex i fallet Bazorkina mot Ryssland där CNN har filmat när ett ryskt befäl beordrar avrättningen av Bazorkinas son). Tvärtom har Ryssland istället befordrat flera av de militärer som utpekats som ansvariga.  Detta klimat av straffrihet gör att konflikter förblir olösta och att förövare kan fortsätta begå övergreppen, väl medvetna om att de med största sannolikhet aldrig kommer att straffas för det. De allra flesta fall vi har i Europadomstolen härrör från 2002 och det s k andra Tjetjenienkriget. Brutala övergrepp sker dock fortfarande och de har spridits till andra republiker i regionen. Öppna sår och fortsatta terrordåd riktade mot regeringen i Kreml, i kombination med ett förestående ryskt presidentval (2012), riskerar att än en gång förvandla denna krutdurk norr om bergskedjan Kaukasus till ett brinnande inferno. EU och omvärlden måste därför sätta press på Ryssland och verka för att domstolens alla beslut leder till verklig förändring.